Recension
Björn Billing, Modernismens åldrande: Theodor W. Adorno och den moderna konstens kris (Göteborg, 2000)
Erik Olsson
Björn Billing lämnade musikvetenskapen för att disputera med ett arbete över Adorno i idé- och lärdomshistoria. Detta institutionsbyte kan ses som en indikation på att Adorno, musikens främsta intellektuella auktoritet, först nu kan få den kvalitativa behandling som musikvetenskapen nekar honom. Den vida spridningen av allehanda beklämmande klichéer om Adorno inom just denna disciplin har nämligen visat att en författares omsorg om en parataktisk-dialektisk textkonstruktion tydligen inte i alla lägen är ett tillräckligt effektivt skydd mot filosofins reduktion till enkla påståenden eller slagord. Fenomenet är helt enkelt detsamma som när Heinz-Klaus Metzger, efter att ha hört Debussys Jeux spelas i en restaurang och gjort den ”barbariska erfarenheten” att det gick att förväxla med muzac, lakoniskt konstaterade att den icke-ideologiska musikens chanser nuförtiden är lika med noll. Men även om Adornos ”antisystematiska” texter ställer stora krav på sina uttolkare är det därmed inte sagt att de inte tillåter olika interpretationer, vilket mer än hos någon annan filosof är förknippat med Adornos motvilja mot identifierande och i viss mån t.o.m. definierande tänkande. Den som läser Adorno får därför bereda sig på sannolikt större svårigheter ”än vanligt” just beträffande metodologi, förutsatt att han/hon avser att undvika såväl en för den här filosofin artfrämmande begreppshypostasering (cf. t.ex. Anthony Savile) som en nonchalans visavi just Adornos alltså i någon mån paradoxalt strikt begreppsmässiga förfarande (dvs. flertalet av försöken att göra Adorno postmodern, eller de enkla avfärdandena ovan). Björn Billings namn på den här avhandlingen lovar emellertid gott i sammanhanget. Han har under 90-talet publicerat flera texter om, och influerade av Adorno och kan nog betraktas som en av de mer publikt aktiva Adornokännarna i landet. Det tycks mig därför som att läsaren kan vara berättigad till relativt höga förväntningar.
Avhandlingens syfte är att diskutera olika aspekter av kristematiken i Adornos estetiska teori: dels vill Billing, som han säger, teckna en bild av denna i ljuset av Adornos idéer om den moderna konstens kris, dels historisera denna bild, dvs. studera tänkandet mot bakgrund av idéhistoriska kontexter (såväl teoribildning som biografiska omständigheter). Detta är en uppgift som låter sig lösas på ganska många sätt vilket Billing är medveten om; ordvalet här är att ”teckna en bild” och inte ”bilden”.
För att parafrasera Metzger skulle man kanske kunna säga att tal om dialektik i dag har något knivigt över sig. Följaktligen visar sig den outtalat neomarxistiska karaktär som svävar över avhandlingen främst i förekomsten av en nuförtiden allt mer ovanlig begreppsapparat och metodologi. En viss föraning härom infinner sig när Billing tämligen anspråksfullt menar att sekundärlitteratur gradvis har fått en mindre betydelse för hans arbete. Jag vill ingalunda bestrida att originaltexterna måste utgöra själva kärnan i ett dylikt arbete (vilket gör förekomsten av Vår tids filosofi i källförteckningen förvånande), men i ett så omdebatterat ämne som Adornos aktualitet och betydelse är det ganska förmätet att inte mer direkt kommentera hur synen på hans estetiska relevans har förändrats under åren sedan hans död, dvs. skriva i mer explicit dialog med nyare forskning. Med tanke på att Billing lägger diskussionen på ett så här pass överblickande plan så tycks ett mer holistiskt perspektiv eller en noggrannare redovisning av författarens position på det breda fält som är Adornoforskningen vara mer passande. Med andra ord finns det som jag uppfattar situationen en relevant teoriutveckling sedan Frankfurtskolans dagar som inte längre tillåter oss att oproblematiserat läsa Adorno som för tjugo år sen. Billing använder material som harmonierar väl med sina egna forskarintressens metodik, men undviker att relatera den till den aktualitet som Adorno har fått inom estetiken genom att han har kopplats ihop med andra, för modernismens sammanbrott betydande tänkare som Heidegger och Derrida. Detta är han dock inte ensam om; snarare tycks det finnas en allmän tendens bland forskare som ägnar sig åt bl.a. dessa namn att förläna ”sin” tänkare ett starkt tolkningsföreträde i frågor om t.ex. modernismens kris. Därmed avhåller de sig från att problematisera de besläktade projekt som på olika sätt är ägnade åt detta vad Jay M. Bernstein kallar ”estetisk alienation”.
Tanken att man kan återvända till något slags Adorno-i-sig är alltså problematisk. Som Albrecht Wellmer har påvisat gäller det i så fall att rädda Adornos filosofi från sig själv, eller snarare från negativitetsbegreppets hegemoni. Alternativt kan man, som bl.a. Paul Crowther intenderar och Christoph Menke-Eggers mer konkret försöker, lösa den s.k. estetiska antinomin genom att läsa den med hjälp av t.ex. fransk textsemiotik. Vill vi kunna föra en fruktbar diskussion om Adornos aktualitet eller närma oss en nivå där han blir mer konkret användbar är det för mig tydligt att man behöver hjälp ”utifrån”, för att därigenom kunna rekonstruera eller komplettera den begreppsliga konstellationsmetodik som Adorno bara lätt skisserar i Negative Dialektik. Det kanske också ska tilläggas att de här sätten att stiga ur eller öppna Adornos filosofi inte implicerar ett försök att göra den a la mode, postmodern eller vad det nu må kallas, vilket bl.a. Anders Ramsey tycks antyda. Den typ av vulgäruppfattning som man finner i Linnebergs Röff guide til Theodor W. Adornos estetiske teori har alltså inget med t.ex. Menke-Eggers och Sabine Wilkes omläsningar att göra utan kan med lätthet inrangeras bland de gamla vanliga sömngångartolkningarna.
På den skala Billing själv använder för sekundärlitteratur i ämnet, från allmänt hållen biografi till höggradig specialisering, närmar sig avhandlingen den förra polen, inte minst p.g.a. det ovanligt stora intresset för Adornos personliga livserfarenheter. Särskilt handlar det då om krisfenomenet, som Billing menar är den kanske mest konstituterande faktorn för Adornos tänkande. Här går det, parentetiskt sagt, att ana indirekta beröringspunkter med t.ex. Richard Shustermans ansats i Practicing Philosophy att undersöka förhållandet mellan Foucaults, Wittgensteins och Deweys livsöden och deras respektive filosofi. Även i en förment ny, mer pragmatisk skrud, har dessa analyser i mitt tycke svårt att komma ifrån de problem som var typiska för den gamla typen av psykologiserande hermeneutik – dylika relationer blir för det mesta tämligen godtyckliga och i värsta fall anekdotiska – och hur intressant Adorno som person än må vara så kan man knappast argumentera för att hans ”bottenlösa pessimism” har en påvisbar grund i personliga erfarenheter, särskilt inte om man drar in andra personligt olyckliga tänkare som Wittgenstein eller Alan Turing i sammanhanget. Av föregående bisats noterar läsaren att jag i syfte att illustrera meningslösheten i sådan här intentionalitet alltså precis ägnat mig åt dylik argumentation. Samtidigt kan nog ingen läsare av Adornos brev till Berg undgå den bitvis lamenterande, eller rent av gnälliga tonen i en del av dem, men förutom den stora bristen på empiriskt material för att vidare stödja en sådan tes verkar detta också vara något som hör till den här kretsens jargong. I nämnda korrespondens uttrycker ju Berg t.ex. stor vånda över att ha missbehagat Schönberg och Webern tycks, för att ta blott ett exempel, fullständigt förkrossad i ett brev till Heinrich Jalowetz med anledning av att Schönberg vid något tillfälle inte talat med honom. (I påföljande brev var dock ordningen helt återställd.) Mer rimlig tycks mig då i stället t.ex. Heideggers och nämnde Paul Crowthers ståndpunkt: att det är konstens och filosofins naturliga tillstånd att vara i kris; åtminstone under rådande samhällsförhållanden. Detta kan ju helt banalt illustreras genom att dagens konstsituation, vilket inte minst Billing har beklagat, ofta framstår som kommersiellt urvattnad och stagnerad. Således är Billings krisläsning, med sin fokusering på just Adorno, otvivelaktigt initierad och intressant, men en mer kritisk utblick hade nog fått Adornos kris att framstå som lite lätt högborgerligt manierad. Inte minst utgör ju de asketiska levnadsregler som han uppställde för den intellektuelle i Minima Moralia en viss kontrast till hans egna liv; outsidern som institutionaliserad insider, för att låna Anders Olssons ord.
Som en följd av det övergripande perspektivet ägnas det stort, emellanåt kanske väl stort, utrymme åt att förklara huvuddragen i några av Adornos olika böcker. Det kan man dock i mycket ha överseende med eftersom Billings personliga, mycket välartikulerade och en smula ålderdomliga språk – dock med en viss filosofiskt mindre lyckad böjelse för allehanda liknelser – gör det mer stimulerande att ta del av ännu en version av den karakteristik som den som tidigare är någorlunda familjär med Adorno kanske känner mindre behov av. Detta är ånyo en effekt av Adornos text- och tankekonstruktion: när den är, eller åtminstone försöker vara, omöjlig att sammanfatta är det, åtminstone enligt min erfarenhet, lätt att börja skriva mer och mer ända tills man märker att det mest blir upprepningar. Överlag hade nog därför avhandlingen tjänat på att uttrycka en del, t.ex. den negativa dialektiken och det icke-identiska, mer koncist.
Samtidigt uppkommer på detaljnivå obestridligen de problem som följer med varje sammanfattande tendens. Rent musiktekniskt vore det intressant att kunna belysa teorierna om musikens åldrande, eftersom dessa i sig är särskilt problematiska, även om detta är ett problem som gäller Adornos egen analys och musikvetenskapen, som enligt Claus-Steffen Mahnkopf saknar såväl en tillförlitlig historieskrivning av 50- och 60-talen som en dito teoribildning om förhållandet mellan estetik och teknik. Själv tror jag inte att Adorno tröttnade så mycket på den nya musiken som sådan – det finns det alltför många mycket positiva omdömen om såväl Kagel som Hans G Helms för – utan i huvudsak kände ett slags missnöje med dess popularitet och institutionalisering. Följaktligen har jag svårt att betrakta Adornos allt större intresse för litteratur, som Billing lägger ganska stor vikt vid, som något slags paradigmskifte. Den sena Adornos intresse för Celan och Beckett är ju minst lika smalt som hans musikaliska och visar knappast upp någon jämförelsevis större sensibilitet för dåtidens mest aktuella litterära tendenser.
En mindre invändning, som kanske ändå är värd att ta upp med tanke på att Altern-debattens problematik har en viktig funktion i arbetet, är att materialbegreppet inte historiseras, alternativt får en något för positivistisk bestämning. Det visar sig i skildringen av kontroversen och hade kunnat undvikas genom en kontextualisering av Metzgers utveckling. Om detta är en rest från Max Paddison (som väljer en likartad, men mer positivistisk ”inom-adornosk” läsning) vet jag inte, men kontroversen handlar i detta ljus inte om att Metzger ska ha kritiserat Adornos materialteori som sådan utan mer om att han förebrår Adorno för att själv ha givit upp den, eller underlåtit sig att själv följa med i den musikaliska historiens rörelse. Denna rörelse dikteras för övrigt enligt Metzger än i dag av ett med tiden alltmer radikaliserat adornoskt materialbegrepp. Metzger menar alltså inte ens 1957 att en avpsykologiserad seriell musik är den historiskt mest angelägna (Metzgers senare avståndstagande från bl.a. Boulez’ och Stockhausens utveckling skildras däremot av Billing, men framträder tydligt redan i radiodiskussionen med Adorno från 1958). För att avsluta denna parentes får alltså begränsningen till Metzgers Das Altern der Philosophie der neuen Musik följden att Billing måste rekonstruera en metzgersk musikuppfattning utifrån dennes första, och i det här avseendet något oklara, avståndstagande till Adornos essä, i stället för att läsa sig till den utifrån dennes övriga intressanta och mer bortglömda produktion som är artikulerad i mer positiva termer.
Förutom den redan nämnda och medvetet bantade litteraturlistan vill jag kort också nämna ett fåtal titlar som hade fyllt ett mer konkret tomrum där. Exempelvis hade de först nyligen publicerade Adornotexterna i Darmstadt-Dokumente I tillsammans med Richard Toops Ligetibiografi kunnat spara Billing förvåningen över just Ligetis frånvaro i Adornos mer kända arbeten. För att stanna på detaljnivå har Metzger fått ett felaktigt födelseår, vilket hade kunnat avhjälpas med New Grove eller den i sammanhanget viktigare antologin Nicht versöhnt. Musikästhetik nach Adorno där det korrekta året framgår i ett samtal med Metzger om bl.a. Altern-debatten.
Uppfattad som en mer allmän tolkning eller introduktion är det, för att knyta an till de utbredda vulgäranvändningarna av Adorno som rättfärdigare för all form av modernism eller pessimist att helt förkasta, särskilt glädjande att Billings sällsynta kompetens nu har manifesterat sig i detta arbete, som främst är en ganska grundläggande explikation av några av Adornos centrala tankar på konstområdet. Detta, samt bokens status som pionjärarbete på svenska, bör kunna ge den en läsekrets på flera nivåer. Adornokännaren kan alltid hitta någon ny belysning av någon specifik fråga, nybörjaren får en initierad presentation och läsaren med viss kännedom, som nog har störst utbyte av den, får en god vägvisare in i Adornos bitvis snåriga verk. Men utifrån de mer akademiska förväntningarna kan jag som synes inte avhålla mig från att dryfta den mot avhandlingar kanske alltmer vanliga invändningen att de försöker omfatta alltför mycket. Kanske skulle Billing ha nöjt sig med Adornos tid i Wien och utarbetat kristanken här mer i detalj, eftersom detta är ett av de kapitel där Adorno kontextualiseras som mest. I sin nuvarande form, med kapitel av ganska olikartade inriktningar, kan avhandlingen naturligtvis inte vara särskilt uttömmande. Den här relativa koncentrationen på just personen Adorno bidrar också till att denne explikeras snarare än kritiseras, varför Billing ofrivilligt blir dennes talesman och uttolkare; ja något av Adornos röst. Därför förvånas jag lite över att Billing, som under arbetet i stort alltså låtit Adorno tala ostört, i avslutningen börjar använda ”svepande argument” för att plötsligt kritisera just Adornos konservativa position i samband med den här förmenta förnyelsen av hans estetik efter Altern-debatten. Men inte desto mindre är det ett tacksamt ombyte i en avhandling som annars rör sig lite för mycket på Adornos hemmaplan.