Musikhistoria som underhållning
eller hur ”When You Say Nothing At All” blev ett exempel på tidig musik
Maria Ljungdahl
[1] Olle Edströms artikel i STM-Online 3 är intressant, därför att det enligt min mening är viktigt att åtminstone några forskare har distans till sitt ämne och genom den här sortens texter bidrar med egna erfarenheter och läsefrukter, som ger material till diskussioner och driver frågan om skepsis och självkritik. Jag läste även hans artikel ”Fragments” när den infördes i papperstidskriften STM för några år sedan. Den artikeln var också en slags rapport från vetenskapsfronten – jag menar inte frontrapport som ”här är de senaste resultaten från de bästa forskarna” utan ”här står striderna, här är vapnen, här måste vi leva eller dö”… Hoppas att det finns flera svenska musikvetare som håller frågorna kring ämnets innehåll, funktion och framtid öppna!
Det som sedan Eva Öhrström skriver, i samma STM-Online, om musiklärarutbildningens brist på musikhistoria – och inte minst studenternas nästan totala brist på förkunskaper – stämmer i ännu högre grad in på andra lärarkategoriers och den stora allmänhetens kunskaper och attityder till musik och musikhistoria. Det är inte bara en fråga om vilken sorts musik som det skall finnas kunskaper om. Det är frågan om det överhuvudtaget finns någon respekt för att man kan vilja eller behöva ha kunskaper om musik och musikhistoria!
Jag har till exempel i en mellanstadieskola varit publik vid en redovisning inför föräldrar och resten av skolan av temat ”Medeltiden”. Allt tycktes vara noga förberett och faktakollat – om än något missförstått och tillskruvat i redovisningen – utom musikinslaget, som av eleverna utan ironi eller förklaring presenterades som en ”typisk medeltida dans”. Därefter hördes ur högtalarna ledmotivet ur filmen Notting Hill, ”You Say It Best When You Say Nothing At All”. En trevlig mellanstadiefavorit från popåret 1999, som flickorna i klassen hade gjort en liten egen koreografisk tolkning av. Eftersom jag några veckor tidigare hade blivit tillfrågad av lärarna om jag kunde bidra med något till temastudierna, såsom varande ”musikexpert” (deras ord, inte mina!), visste jag att eleverna hade haft tillgång till både mina för tillfället nyinköpta CD-skivor med tidig musik och ett urval lätta sång- och blockflöjtsnoter med musik från ungefär rätt epok. Men, man hade sedan helt enkelt valt bort möjligheten att på egen hand eller med hjälp av mig sätta sig in i materialet (jag var hemma med vattkoppssjukt barn i två veckor, men det finns ju telefoner). Så blev det den enkla lösningen med att ta en musik som var välbekant och kändes bra att dansa till, men som jag hoppas ingen lurades att tro var autentiskt medeltida. (Sången finns på många webplatser, här är en slumpvis vald version, http://www.heavenlywebs.net/midis/othermidis/whnusaynothingatall.htm).
Det hade kanske varit bäst om jag inte hade sagt någonting alls om vad jag hade för utbildning. Jag sa i alla fall ingenting alls – för att inte såra någon i onödan – om vad jag tyckte om redovisningen, men tänkte att den här vanliga och mycket trevliga svenska skolans brist på respekt för fakta och kunskaper i ett historiskt ämne skulle nog inte ha kunnat passera som harmlös underhållning inför tysta och nöjda föräldrar om det hade gällt ett fel i en redovisning av ett religions- eller samhällskunskapstema. Till exempel om eleverna hade tillåtits visa upp en julskinka som varande en typisk arabisk maträtt, eller fått påstå att Alf Svenssons ideologi härrör från det forna Sovjetunionen… Nu var det ju ”bara” historia och musik. Båda är exempel på relativt onyttiga ämnen. Musik är dessutom något som kan räknas som ren underhållning och nöje. Inget man behöver ta på allvar eller ha några kunskaper om. Eller?
[2] Problemet med kunskapssynen i musikhistoria och de olika andra musikämnena är väl till stor del att så många grundskoleelever, musiklärarstudenter och vilka andra unga eller gamla personer som helst som befinner sig – av fri vilja, nyfikenhet och nöjeslystnad – nära media- och informationsflödet, faktiskt saknar verktygen som behövs för att bygga samman kulturella spillror och vetenskapliga fragment till gedigen och historiskt grundad kunskap om världen och människorna. Då spelar det ingen roll hur musikhögskolelärarna väljer och vrakar i musikhistorierna för att få innehåll i kurserna. Postmoderna fragment med etnokryddor kan man inte koka en närande kunskapssoppa på, utan det blir bara snabba fakta in och svammel ut. Den som inte har historien som grundsten och ständig referens i musikstudierna – både i de klingande och i de enbart verbala sammanhangen – hamnar alltför lätt på det gungfly av flytande tolkningar och förlorad trovärdighet dit hans egen smak och tidsandans tillfälligheter styrde vägen i förfärande hög grad. För att tillämpa resonemanget på musiklärarstudenternas kurser och grundutbildningen i musikvetenskap: det är svårt att göra en musikhistoria som till större delen sysslar med den samtida kulturen, därför att där finns ett överskott på information och en brist på distans som kräver en viss erfarenhet för att handskas med. Jag tror man lurar studenterna på något väsentligt, om man tillåter dem att enbart studera sådant som de redan är bekanta med, okritiskt och historielöst.
För övrigt har jag för ett tag sedan (med anledning av arbetet med en essä i ett ickemusikaliskt ämne, som tangerar vetenskapssociologiska problem) läst Alan Sokal, vars kritik av bl a Bruno Latour Olle Edström nämnde i artikeln. Jag har inte läst den artikel av Sokal som Edström refererar (som förmodligen är mera aktuell än boken jag har) utan det är Sokals och Jean Bricmonts klartänkta och delvis ganska roliga uppgörelse med (natur-)vetenskaps-missbrukarna, ”Fashionable Nonsense. Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science” (Picador, New York 1998). Tyvärr har jag inte heller läst Latour i original, men det verkar enligt Sokal/Bricmont som om det kunde finnas bättre tänkare att referera till om man är ute efter att diskutera hur man skall överbrygga klyftan mellan ”de två kulturerna”, eller använda sig av en vetenskapssyn som tar hänsyn både till ”Natur” och ”Kultur”. (Angående ”Science Wars”, se även Norman Levitts kritik, med mera, http://www.human-nature.com/articles/levitt.html)
Detta är en diskussion och ett förhållningssätt som jag har varit intresserad av mycket länge, men inte riktigt vetat om det är mödan värt att försöka komma någon vart med. Trots allt måste man ju ta hänsyn till att vi fortfarande blir utbildade i ett system som tidigt sorterar begåvningar och intressen i väl åtskilda fållor, vilket leder till att det är ont om folk som är kunniga på flera vetenskapliga eller konstnärliga områden och kan prata med varandra utan begreppsförvirring. Tanken på en överbryggning av klyftan med hjälp av enbart ett fåtal – som är intresserade av ett sådant synsätt och har skaffat sig en bredare utbildning – blir då blott en from förhoppning om goda effekter av erfarenhetsutbytet. Någon gång leder den till att somliga får forskningspengar och andra startar nya tidskrifter (t ex den brittiska ”Prometheus” www.prometheus.demon.co.uk), men inget påtagligt brukar ändras i synen på kunskap och verklighet.
Allt snack som inte leder till användbara resultat blir i värsta fall bara en ny form av underhållning, som inför allmänheten bekräftar fördomar om grälande eller verklighetsfrämmande forskare. Vad är då nyttigt och användbart – kanske till och med respektabelt – med musikforskning? Om det finns något som skulle kunna vara den bestående nyttan med musikvetenskap, musikhistoria och musikkunskaper tror jag inte att det gror bäst i en tvärvetenskaplig jordmån, utan det skall sökas på klassisk mark: där en humanistisk akademi lägger grunden för bildning, civilisation och personlig mognad. Där har vi något att erbjuda även till intresserade naturvetare och tekniker. I gengäld kan vi få deras hjälp med att utforska den fysiska världens villkor för musiken – biologin, akustiken, instrument- och inspelningstekniken, allt det mätbara och konkreta. Det finns däremot ingen anledning att sträva efter att göra musikforskning till en exakt vetenskap – hur frestande det än kan vara att få del av de matematiskt baserade natur- och samhällsvetenskapsgrenarnas samhällsstatus. Detta har sagts förr, men det tål att upprepas i varje debatt om humanvetenskapernas framtid!