Att introducera musikvetenskap
Erik Kjellberg
[Den här artikeln var från början ett inlägg vid samfundets konferens i Göteborg i juni 2001.]
[1] Ordet ”Musikvetenskap” består ju av två led: Musik och vetenskap. Även om ordet ur ett långspunnet historiskt perspektiv är relativt nytt, är ju kombinationen mellan musik och vetenskap uråldrig. Att tänka kring musik, vad innebär det? Jo, nästan varje reflexion kring musik innehåller ett frö till en utvecklad vetenskap? Vad musikvetenskap har varit, är eller bör vara kan man läsa om på många håll. Under de senaste årtiondena har forskarna diskuterat och prövat och omprövat musikvetenskapens syften, mål och metoder. Det publiceras sannolikt mer ”vetenskap om musik” idag än någonsin tidigare. Samma expansion återfinns i de flesta vetenskapsområden. Allt fler människor utbildas, och behovet av kunskap verkar bara öka i takt med jordens befolkningsökning. Men det finns också alla möjliga, kanske mer närliggande, orsaker till denna växande kunskapsproduktion. Själva förändringen av perspektiv och tankevanor har kommit bilda en sida i en tid då den andra sidan färgas av ett slags retro-nationalism med både mörka och, kanske, ljusa inslag. Men verkar det inte smått pretentiöst att spekulera alltför mycket kring grundfrågor av det här slaget i förhållande till min avsikt med mitt inlägg: att reflektera en smula med anledning av det bokprojekt som ännu befinner sig i sin linda: en introducerande bok i musikvetenskap skriven för dagens unga musikstuderande som just kommit in på universitet och högskolor.
Man kan ju omedelbart fråga sig om detta inte är bortkastad möda med tanke på all den litteratur som redan finns. Jag har också själv ställt mig den frågan, och skulle ni här och nu bestämt vilja avråda mig från ett sådant projekt, så lovar jag att lyssna. Man kan exempelvis läsa de nya översikterna om ”Musikwissenschaft” respektive ”Musicology” i de alldeles nyutkomna, nya versionerna av MGG och The New Grove. På svenska finns Ingmar Bengtssons stora monografi från 1973 och i Norge känner jag till Hroar Klempes senare, något mindre bok från 1991, Musikvitenskapelige retninger – en innføring från 1991. Och så har vi den strida ström av monografier och artiklar som utgivits under de senaste 20 åren och i vilka musikvetenskapens teorier, metoder och forskningsområden stötts och blötts. Ju mer man funderar över saken ju mer komplicerad kan den onekligen förefalla.
För det första kan man utan vidare påstå att det inte finns någon levande människa idag som kan överblicka än mindre behärska den nutida musikvetenskapens olika delområden. Den fortgående specialiseringen är både en välsignelse och ett stigma. Hur kommunicerar vi med varandra när vi försöker slå mobilnumret till forskargrannens telefon eller ta oss in på det välsignade ”nätet” som i princip tillhandahåller ”allt” eller diskutera i seminarierum och på konferenser. Söker man en smula på relevanta websidor och framför allt i tidskrifter och monografier, framstår snarast det kritiska ifrågasättandet som något av ett samlande paradigm för flera av musikvetenskapens många riktningar. Vi kommer ofta till diskussioner på ett metaplan. Om detta är ett fruktbar situation eller inte vill jag låta vara osagt. Men det är typiskt att arbetet inom ett område – vetenskapligt eller konstnärligt – går i vågor. Tider av consenus avlöser tider av ifrågasättanden. Och denna utan dynamik, denna laddning finns risk att ett forskningsområde tappar energi och riskerar att helt stagnera.
[2] Det finns en traditionella uppdelningen mellan naturvetenskaper, samhällvetenskaper och humaniora som delvis är helt legitim och följdriktig med hänsyn till undersökningsområdena, delvis beror på organisatoriska och administrativa traditioner och rutiner inom universitets och forskarvärlden. Musikvetenskapen tillhör det humanistiska ämnesområdet. Men vi vet ju att musik som struktur och i kraft av sina egna vetenskapstraditioner är ett område som alltid haft uppenbara förbindelser inte bara med de filosofiska-estetiska-historiska disciplinerna utan i nästan lika hög med den naturvetenskapliga. Jag kommer väl ihåg min företrädare och lärare Ingmar Bengtssons entusiasm då han på våra trebetygsseminarier i mitten av 60-talet framhöll att musiken mer än något annat humanistiskt materia låter sig kvantifieras. Toner, intervall, rytmer i noterad eller klingande form kan uttryckas matematiskt. Däri låg ett slags potentiellt säkerställande av objektiv, verifierbar kunskap på ett sätt som skapade ett slags ”naturvetenskaplig trygghet”. I detta faktum låg ett statushöjande moment inom forskarvärlden som helhet. Men musik har ju en omedelbar, känslomässig sida som knappast låter sig bestämmas med naturvetenskaplig precision. Musikpsykologin och musiksociologin kom så att utgöra ett slags komplement och motvikter inom en och samma miljö. Det är intressant att se hur tre av Uppsalaforskarna Johan Sundberg, Alf Gabrielsson och Jan Ling var och en kom att bygga upp nya forskningssfärer respektive institutioner inom naturvetenskapliga, psykologiska och sociologiska-emancipatoriska paradigm. Detta kan upplevas som berikande men samtidigt splittrande.
Vad som skett under 1980- och 90-talet är dels en fortsatt specialisering, eller splittring om man så vill, inom kända områden som musikhistoria, editionsteknik, oraganologi, musikteori, dels en rad inbrytningar i de traditionella perspektiven: semiotik, hermeneutik, fenomenologi, populärmusik, jazzforskning, gender- och performanceforskning är i dag några rikt befolkade och diskuterade forskningsområden. Som ett slags överbryggande länkar, inte minst i svensk musikvetenskap, förefaller nu musiketnologin (eller musikantropologin) respektive massmediaforskningen ha kopplat ett ganska bestämt grepp. I detta ligger en relativisering av den disciplinerade musikuppfattning som enligt många skymt blicken för en musikens mångfald och bundenhet till bestämda kulturer och grupper. Det är talande att revideringen kommer klart till uttryck inte minst inom anglo-amerikansk musikvetenskap i samlingsvolymer med titlar som Disciplining Music: Musicology and its Canons (University of Chicogo Press, 1992) och Rethinking Music (Oxford University Press, senaste upplagan kom i år, 2001). Ett ”rethinking av music” föregår här uppenbart ett implicit ”rethinking of musicology”.
[3] Man kan undra om inte ett glest befolkat land som Sverige med få stora städer, en sedan århundraden fri och stark bondekultur och en – intill för några år sedan – hälsosam blandekonomisk struktur har gett internationellt sett kanske rätt speciella öppningar för livsmönster och tänkande inom och utom vetenskapens domäner. Jag har velat ge den här lilla tentativa, historiska rundmålningen utifrån egna erfarenheter som bakgrund till en tänkt beskrivning av musikvetenskapens framväxt i modern tid. Det finns självklart många andra ting att ta upp som de välbekanta dikotomierna mellan notskrift och oralt traderande, mellan verk och process mellan analys och beskrivning och – inte minst – mellan text och kontext osv.
Det här är några av de funderingar jag haft inför den introduktion till musikvetenskapen som jag påbörjat. Jag ställer mig frågan: vad är angeläget att dagens unga studenter har med sig i sitt kunskapsbagage när de har läst säg en, två eller tre terminer musikvetenskap? De som sedan går in på forskarutbildningen – om vi nu kommer att få så många studenter kvar inom vårt nuvarande hårt ekonomibaserade och tidsbegränsade system vars fördelar och nackdelar väl ingen kan överblicka idag – ja, de måste på allvar hugga man tänderna i den internationella litteraturen.
Jag misstänker att det finns många olika uppfattningar här. Man kan ju hävda att man lär sig en vetenskap i första hand genom att göra, inte genom att läsa. Jag menar att båda sidorna är lika viktiga. Uppsatsskrivande med allt vad det innebär av metodpluggande, reflekterande och läsande kring och i sin valda uppgiften ger dock kanske just så mycket som är rimligt att kräva både från lärarhåll och från studenthåll? Och förresten, varje institution löser den utbildningsuppgift på sitt sätt – efter sina traditioner, sina kunskapsprofileringar och sin särskilda lärarkompetens. Och här är jag tillbaka i mitt grubblande. Är det lämpligt, bra och tillrådligt att en enda person ger sig i kast med uppgiften att ens skriva en introduktion till det musikvetenskapliga fältet. Det finns många nackdelar med detta och möjligen vissa fördelar. Men jag måste erkänna att jag för mitt inre redan höra de skallande ropen: lagarbete, lagarbete!
[4] Några viktiga avvägningar bör göras inför ett arbete som inte planeras överstiga ca 160 sidor. Arbetet skall alltså vara introducerande, inte heltäckande. Det är min uppfattning att en viss presentation av äldre metoder och traditioner måste höra hit likaväl som ett urval av det nya, vare sig det kallas ”new musicology” eller något annat. Det är också min erfarenhet att det nya snart blir gammalt och rentav te sig överspelat eller mindre aktuellt. Det räcker med att tänka på musikvetenskapens utveckling och inriktningar under de senaste 40 åren för att se hur snabbt vetenskapliga moderiktningar kommer och går hur självklara och allmänt accepterade de än kan förefalla. Men mycket viktigt på ett principiellt plan har onekligen hänt de senaste 20 åren – både internationellt och väl även i Sverige – och de nya teorierna och metoderna har säkert kommit för att stanna, dels som specialdiscipliner respektive specialinriktningar, dels internaliserade i musikvetenskapen i stort. Jag är väl knappast ensam om att göra den bedömningen, att 1980- och 90-talens flerskiktade musikvetenskap kommer på sikt kan komma att innebära stora förändringar för hela forskningsterritoriet. Exakt var och hur de tvärvetenskapliga och gränslinjerna kommer att dras om 10 eller 20 år vet väl ingen. Eller går vi från en tvärvetenskap mot en enhetsvetenskap?
Det finns andra aspekter. Jag kan här inte gå in på relationen mellan denna månghövdade musikvetenskap en å ena sidan och de nutida musikvärldarna i genremässig och geografisk mening. Konstmusiken, populärmusiken och folkmusiken. Här har vi ett helt koppel unga och nu inte så unga, produktiva svenska 1900-talshistoriker, populärmusikforskare respektive musiketnologer som från sina utgångspunkter beträtt nya marker med friska ögon. Det finns också en tydlig tendens till att den äldre musikhistorien allt oftare kopplats till principiella vetenskapsorienterade diskussioner om territorier och syften och till det praktiska musicerandet i den nya Early Music-rörelsens anda. Problematiseringen av musicerandets villkor och estetik sträcker sina tentakler allt närmare in på 1900-talet. Gränsen 1750 kan inte längre på något sätt betraktas som ett heligt årtal i musikhistorien. Men det har tagit flera generationer för att demontera denna ”årtalsikon”.
Men jag vill också betona att det för min del känns angeläget att ge unga studenter en uppfattning om musikvetenskapens framväxt som disciplin. Det kan lämpligen göras i form av nedslag på några platser kanske ända från medeltiden till idag. Det är ju så att kunskapsproduktion och vetenskapssyn inom historisk-filsofiska discipliner aldrig riktigt kan betraktas som obsoleta. Ofta drabbar ett sådant avståndstagande den närmast föregående tidens insatser. Fadersupproret återfinns förvisso inom all mänsklig aktivitet. Framstegstanken inom vår disciplin bör gärna omhuldas men med viss sans. För är det inte så, att man plötsligt kan hitta en tanke eller en författare från gången tid som oväntat tillhandahåller nycklar till ens egen problematik. Och det är vår skyldighet som lärare och erfarna forskare att öppna alla möjliga slags dörrar i tid och rum – inte att stänga dem.
[5]
Jag skulle vilja avrunda min begränsade tid här inte för att mer i detalj beskriva hur den tilltänkta översikten skall se ut, utan beskriva några grundstrukturer inom svensk musikvetenskap under de senaste 10-15 åren. Det gäller förmedlingen av resultat.
Vill man beskriva resultatutvecklingen, alltså produktionen, kan man med fördel titta på vilka typer av publikationer som producerats s och vad de innehåller. Det är väl ingen tvekan om att produktionstakten har varit hög inom musikområdet. Då skall vi också komma ihåg att musikvetenskaplig produktion också sker inom andra väggar än de fyra musikvetenskapliga institutionerna vid våra största universitet. Film, journalistik, massmedia etnologi, folklivsforskning, teknologi, pedagogik och psykologi är exempel på andra områden respektive institutioner där det kommit fram resultat som i hög grad hör till musikvetenskapens intresseområden.
Ser man nu till den musikvetenskapliga skriftproduktionen som helhet, har vi att göra med i två huvudgrupper:
- de som i första hand är genom presentationssätt, publikationsform, språk och ämne antingen vänder sig till en större publik eller till mer definierade målgrupper Här utgör handböcker och läromedel den centrala delen.
- I den andra gruppen av publikationer redovisar författaren resultat av sin forskning.
Här kan vi se tre undergrupperingar:
- publikationer som läggs fram som studentarbeten inom universitetsutbildningens olika nivåer – alltifrån uppsatser till doktorsavhandlingar
- skrifter som redovisar resultat av forskningsprojekt, enskilt eller kollektivt
- publikationer som kommit fram inom mer permanenta forskningsgrupper som GoArt i Göteborg eller forskningsbaserade institutioner typ Svenskt visarkiv, och Tekniska högskolans akustikgrupp. Kungliga musikaliska akademien har här kommit att bli en replipunkt för en rad forskningsintressen i kraft av sin oberoende position och goda ekonomi.
Inom vårt område – musikvetenskap – finns i Sverige en lång kanske rentav förpliktande tradition de två huvudgrupperna samspelat på ett ofta fruktbart sätt. Vi har ju vår ju en svensk folkbildningstradition som sträcker sig långt tillbaka i tiden, och vi har idag rentav högskolans direktiv om en s.k. tredje uppgift som utöver utbildning och forskningsuppgifterna pålägger oss att sprida nya forskningsresultat till en bredare allmänhet. Det är i sammanhanget en poäng att gränserna mellan vetenskap och populärvetenskap i vårt ämne inte alltid är knivskarp.
Musik innebär för de allra flesta människor en omedelbar upplevelse. Men vill musikintresserade människor läsa om musik? Man tittar på TV, lyssnar på radio, köper CD-skivor, laddar hem från nätet eller mer eller mindre överfalls av musik så snart man rör sig i det offentliga livet. Många spelar och sjunger men ofta utan någon större notkunskap eller annan teoretisk ballast.
I allmänhetens ögon kan musikvetenskapen rentav framstå som en egendomlig överbyggnad på musikens påtagliga, ljudande uppenbarelse. Och, undrar den fåkunnige, handlar inte ”den musikaliska vetenskapen” om musikutbildning, om grunden för ett praktiskt musicerande? Hur många gånger har vi som arbetar i en, kanske för många imaginära, överbyggnad fått frågan: ”Musikvetenskap? Vad sjutton är det?” Då hjälper det kanske i någon mån med att peka på att både konst och litteratur har sina vetenskaper. ”Aha……” men misstron brukar i viss mån kvarstå. ”Musik är ju ändå något alldeles speciellt, eller hur?” Jovisst, kan man svara. Men, bör man ändå inte med viss stolthet kunna tillägga: det är också musikvetenskapen! Och därefter något mer förvirrat (åtminstone för ett ögonblick): Eh…låt mig förklara….