Rock i Rörelse

Hardcore, Straight Edge, veganism och djurrättsrörelsen

Torgny Sandgren

”If I can’t dance to it, it’s not my revolution.”

Emma Goldman

[1]

”Vegan Revolution”. Orden är tryckta på bastrummans frontskinn. Doughnuts har intagit scenen; fem unga Umeåkvinnor spelar denna höstkväll 1994 med tre andra hardcore-band: 108 från New York, samt de lokala banden Abihinanda och Beyond Hate. I konsertlokalen har det samlats runt 400 ungdomar, och det är trångt och mörklagt. Framme vid scenkanten råder fullständigt tumult, och ett tiotal fans har även tagit sig upp på scenen. Musikerna försöker få dem att kliva ned, men vad jag kan se så verkar de flesta dröja sig kvar. Plötsligt dundrar den första låten igång, och de ungdomar som fortfarande befinner sig på scenen kastar sig nu ut över publiken. Några svävar över folkmassan, uppburna av hjälpsamma händer, medan andra rätt snabbt hamnar på golvet – dock för att skyndsamt söka sig tillbaka upp mot scenen igen. Musiken är larmande hög och ljudbilden domineras av två kraftigt distade elgitarrer och sångerskans skrikartade sång. Orden är svåra att uppfatta, men ordet ”Impure” upprepas i ett parti som tycks utgöra refräng. Publiken som samlats längst fram består i huvudsak killar, och till synes uniformt klädda i stora bylsiga t-shirts eller tröjor, samt dito byxor, ofta med en lång kedja hängandes från midjan till bakfickan. Tröjorna skyltar med gruppnamn som ”Snapcase”, ”Shelter” eller ”Quicksand” men ett flertal har också texten ”Vegans are nice” tryckt över bröstet. Alldeles i anslutning till ungdomsgården Galaxens konsertlokal finns också ett café, samt bokbord och skivförsäljning. Djurrättsorganisationer¹ delar ut stencilerade häften och samlar namnunderskrifter. På en liten upphöjning har Hare Krishna satt upp ett litet kök. De bjuder på mat, och några av dem sjunger på Hare Krishnamantrat och spelar på små trummor. Hare Krishna följer 108 på deras Europaturné – de svarar för bandets mat och missionerar. Rummet fylls av dofterna från den exotiska maten, sammanvävda med den distinkta aromen av osande rökelser. I morgontidningen Västerbottens Kuriren skildras dagen därpå hardcore-galan i smått hänförda ordalag: ”Där pågår en gudstjänst. En modern mässa. Rummet vibrerar, flyter. Dånar av pulserande rytmer och aggressiv energi. Det är starkt, vackert, men skrämmande. Publiken är ung och här ges inga alternativ. […] En ultramodern gudstjänst i musikens förklädnad.”²

[2]

Musiken har genom historien följ mänskligheten såsom en universell uttrycksform för att förmedla hopp, tröst och glädje. Inte sällan har den också utgjort ett forum för den lilla människan att påvisa missnöje och frustration inför rådande maktstrukturer, att protestera mot orättvisor genom de enda medel som stått henne tillbuds. Inte mins i diktaturer där yttrandefriheten varit kringskuren har vi kunnat iaktta detta. Rockmusiken utgör ett ytterligt exempel på en konstform som kanske bäst kan beskrivas som kanaliserad aggression gentemot etablerade värderingar.

Den hardcore-scen som växte fram i Umeå under 1990-talet var intimt förknippad med det expanderande intresset bland unga kring matkulturella frågor och djurrätt. Detta aktualiserar flera intressanta frågor; dels hur rörelser kan byggas med musik som centrum och de sätt som kulturella praktiker politiseras, men också vilka kulturteoretiska perspektiv som är fruktsamma för att meningsfullt belysa dessa processer.

Syftet med denna artikel är att med utgångspunkt i Umeås hardcore-scen under 1990-talet belysa hur musik politiseras, men också att problematisera diskursen kring rockmusik som politisk kraft. Diskussionen kring musikens politisering behandlar dels hur musik används som plattform för att kommunicera värderingar och ställningstaganden, men också de ”rum” eller kontexter som musiken möjliggör. Problematiseringen av rockdiskursen görs genom en diskussion kring den s k Birminghamskolans teorier om mot- och subkulturer samt utifrån Alberto Meluccis begrepp ”nya sociala rörelser”.

Min diskussion kring musik och politik avgränsar sig till rockmusik. Jag tar min utgångspunkt i hardcore, denna musikaliska fusion av punk, metall och hiphop. I artikeln betraktas musik och musiker som aktörer i kulturskapandet, vilket också kan betraktas som kärnan i den musiketnologiska forskningstraditionen (jfr Arvidsson 1985 och Ronström 1990). Detta innebär att musik betraktas som ett handlingskomplex, där musik och musicerande studeras i en kontext. Materialet har hämtas från min undersökning om rockmusik och globalisering, ett projekt i vardande, i vilken utgångspunkten utgörs av rockscenen i Umeå under 1990-talet, och består av intervjuer, observationer, fonogram, videoupptagningar, press och television.

Med redogörelsen av hardcore-scenen i Umeå avses i första hand att exemplifiera och illustrera diskussionen utifrån artikelns syfte. Ambitionen är att den ska vara adekvat i detta avseende. Således gör den inga anspråk på att vara en uttömmande eller fullständig beskrivning av Umeås hardcore-scen.

[3] Hardcore och Straight Edge

Begreppet ”hardcore” brukar användas för att karakterisera något extremt. Vi talar exempelvis om hardcore-film, hardcore-porr eller hardcore-poesi, men begreppet har också kommit att beteckna en musikform.

Begreppet ”hardcore”, som musikgenre, började användas inom punkscenen i Los Angeles, San Fransisco, New York, Minnesota och Boston under 1980-talet. Band som brukar nämnas är Black flag, Big Black, Jerry Kids och Dead Kennedys (jfr Sneum 1987). Hardcore-musiker i Umeå brukar dock lyfta fram s k Straight Edge-band som Cro Mags, Youth of Today, Sick of it all, 108 och Shelter som särskilt viktiga och betydande för hardcore-scenen i Umeå (jfr Sandgren 1994). Denna musikform var under 1980-talet och de första åren under 1990-talet en utpräglad alternativscen; under 1990-talet har genren expanderat, och några band, exempelvis Biohazard, Helmet, Quicksand och Rage Aginst the Machine, har fått ett bredare kommersiellt genombrott. I Sverige blev band som Teddy Bears, Refused och Mary Beats Jane uppmärksammade. Hardcore kan något förenklat beskrivas som en variant av punken, där influenserna från hip-hop och hårdrock kan urskiljas. Vanligtvis består banden av trummor, elbas, två elgitarrer och en sångare. De olika hardcore-banden har unika särdrag och kvaliteter, men distade gitarrer, intensiva trummor och en ”vrålande” sångstil är återkommande stilistiska element. Sångtexterna framförs, av de svenska banden, vanligtvis på engelska, och problematiserar villkor i samhället samt etiska eller moraliska frågor.

Refused, ett av Umeås hardcoreband. Lyssna på deras låt New Noise: http://www.emusic.com/demo_m3u/41662.m3u (Bild från: http://www.epitaph.com/images/photos/bands/refused/82001.180.144.gif)

[4]

Straight Edge,³ däremot, är ingen musikform, utan snarare en åsikt och en renlevnadsfilosofi som har sitt ursprung i hardcore-punken. Begreppet anses komma från det amerikanska bandet Minor Threat och deras sång ”Straight Edge” (1981).

Straight Edge

I’m a person just like you, but I’ve got better things to do Than sit around and fuck my head, hang out with the living dead Snort white shit up my nose, pass out at the shows I don’t even think about speed, that’s something I just don’t need

I’ve got the Straight Edge

I’m a person just like you, but I’ve got better things to do than sit around and smoke dope, ‘cause I know I can cope Laugh at the thought of eating ideas, laugh at the thought of sniffing glue Always gonna keep in touch, never want to use a crutch

I’ve got the Straight Edge

Det amerikanska hardcore-bandet Minor Threat. (Bilden är tagen från: http://www.geocities.com/Athens/Aegean/6468/mt.jpg)

Straight Edge-rörelsen växte ursprungligen fram i det sena 1970-talets USA, i efterdyningarna av punkvågen. Rörelsen var en reaktion mot våld och drogbruk inom punkscenen. Genom att måla ett ”X” på handen eller annan del av kroppen visade man sin position. Att ”märka” sig på detta sätt var även en möjlighet för underåriga konsertbesökare att komma in på arrangemang där alkohol serverades. Ställningstagandet mot droger bottnar i en utgångspunkt om respekt för den egna kroppen såväl som för andra levande varelser. Detta konkretiseras i ett ställningstagande och agerande mot sexism, rasism, fascism, och för veganism eller vegetarism. Bland de som säger sig vara Straight Edge-anhängare finns olika förhållningsätt eller varianter; hardline, som är en mer extrem riktning, praktiserar civil olydnad eller direktaktioner. Dessa har i media ofta fått benämningen militanta veganer. Men bland ungdomarna finns också de som förespråkar ickevåld, samt riktningar influerade av Hare Krishna eller marxism. Gemensamt är att de tilldelar musiken stor vikt, och många är hängivna hardcorefans. I medier har Straight Edge-rörelsen ofta framställts som militant och auktoritär, något som många hardcore-musiker positionerar sig emot. Dennis Lyxzén, sångare i Refused, menar exempelvis att ”Straight Edge inte ska vara en uppsättning regler som man skall följa blint. Det är vad man själv gör den till” (Sandgren 1994) och David, bandets trumslagare, konstaterar att: ”Back then it didn’t really matter what you believed in. We were all outcasts and there was only one reason why we were there. We had nowhere else to go.”⁴

En x-märkt hand var en av symbolerna bland straight edge sympatisörerna (Bilden är från: http://www.geocities.com/Athens/Aegean/6468/sxenevdi.jpg)

[5] Hardcorescenen i Umeå

Under 1980-talets sista år, genom band som exempelvis Final Exit, Step Forward och Refused, växte Umeås hardcorescen fram. Utmärkande för Umeåscenen var det stora antalet av Straight Edge-band, med andra ord hardcore och straight edge i förening. Lokala skivbolag startades (t ex Umeå Hardcore Records) och hardcore-banden blev snabbt populära live-akter. Drivande aktörer från band och skivbolag arrangerade tillsammans med fritidsgårdar konserter eller ”galor” där flera band medverkade. Fritidgården Galaxen var den gård som mest frekvent arrangerade konserter med hardcore-band och den publika kulmen nåddes hösten 1996 och våren 1997. Under denna period spelade ca 30 hardcore-band på fritidsgården, och konserterna hade igenomsnitt drygt 300 betalande besökare.

Intresset var till synes stort för en obskyr musikform som utmanade etablerade normer och kunde betraktas som ”politisk”. Detta intresse kanske kan förklaras utifrån den rådande lågkonjunkturen, men säkrare att belägga är att politiseringen av populärmusiken, såväl som den gängse aggressiv framtoningen, så att säga låg i tiden. I början av 1990-talet svepte såväl en ny våg av punk, metall och alternativrock över världen. Nirvanas ”Nevermind” (1991), Metallicas ”svarta” album (1991) och Rage Against the Machines självbetitlade album (1992) hade stora försäljningsframgångar världen över, men på den lokala rockscenen i Umeå var det dock hardcore-musiken som tydligast politiserades.

[6] Umeå i världen och världen i Umeå

Flera av Umeås hardcore-band uppmärksammades också på den internationella scenen, och gjorde upprepade turnéer i Europa och USA. Intresset för den s k Umeåscenen gjorde också att allt fler hardcore-band i andra länder kom att betrakta Umeå som en nyckelaktör inom genren. Under 1990-talet gästades Umeå också av ett flertal utländska band, fritidsgården Galaxen hade exempelvis under hösten 1996 och våren 1997 besök av totalt 14 hardcore-band från USA.⁵ Ett annat exempel är hur New York-bandet Biohazard, som då framstod som ett av de ledande banden inom genren, valde Umeå och Galaxen för att inleda sin Europaturné 1997. Sångaren Billy Graziadei ger sin bild av Umeå för kvällstidningen Expressens reporter Robert Börjesson (1997):

Umeå är ju Europas harcorehuvudstad. Vi älskar stället. Jag tror att banden i Umeå mer än på något annan ställe i världen menar vad de sjunger. Och då tänker jag faktiskt inte bara på Straight Edge-band som Refused, Doughnuts och Final Exit. Det finns en ärlighet i musiken härifrån som är känd världen över. De vet vad de vill.

Intresset för Umeå som rockstad manifesteras inte bara genom hardcore-banden. Staden har vid denna tidpunkt ett levande och expanderande rockmusikliv, något som Sveriges Radio P3 uppmärksammar, och Umeå koras 1997 till årets popstad.⁶

[7] Harcore och djurrättsfrågor

Runt hardcore-scenen växte det fram något som liknade en social rörelse. Hardcore-musik, veganism och djurrättsfrågor stod i centrum. Somliga kallade sig för ”veganer”, andra ”straightare” eller ”djuraktivister”. Ungdomar krävde att få veganmat serverad i skolbespisningen, och manifestationer för djurens rättigheter avlöste varandra. Politiserandet av kött och djurhantering blev en kritik av rådande politik, värderingar och samhälle (jfr Abnersson 1998).

För många av harcore-fansen var musikintresset delat med intresset för djurrättsfrågor, eller kanske mer korrekt uttryckt; förenat. Marika Nordström, som studerat unga kvinnliga hardcore-fans, menar att detta förhållningssätt är centralt och genomgående bland hennes informanter (Nordström 1997). Sofie, en student som valt Umeå som studieort för dess hardcore-scen, tillika en av Nordströms informanter, betrakar sitt musikintresse som en del av ett sätt att vara: ”I mitt liv är det väldigt sammankopplat … om jag blivit vegetarian av hälsoskäl hade det varit en helt annan sak. Nu är det liksom, hela min livsstil går ut på (det) efter som jag inte använder skinnkläder och så vidare” (ibid: 38). Lotta, en annan informant, menar att hardcore-musiken har förändrat hennes sätt att vara; ”att inte acceptera alla gamla traditioner och ja… förändra mej själv och förändra andra har den (musiken) inspirerat mej till kan jag säga. Faktiskt. Att det finns alternativ” (ibid: 39).

Artisterna inom hardcore-scenen ville inte heller separera musik från politik. För Dennis Lyxzén, sångare i Refused som blev snabbt betraktad som en centralgestalt inom scenen var det omöjligt att separera musik från politik: ”om man säger att det inte är det så måste man utgå från tesen om att … att musik och konst i sig är ett medium som är högre, bättre än liksom vanliga sociala interaktioner och det tycker jag absolut inte stämmer […] det är det vi vill uppmana folk till att göra, att tänka till själva och fan, skaffa en analys. Har man ingen analys av samhället vad har man då?”⁷

För många var det musiken som kom först, och som blev den initierande gnistan till engagemanget i mat och djurrättsfrågor. Valet att bli vegan kan, som i Sara Sjögrens (girarrist i hardcore-bandet Doughnuts) fall, vara direkt kopplat till musiken:⁸

TS: Var ni veganer allihop? SS: Nej, tre var veganer och två var vegetarianer. TS: Hur kom det sig att du blev vegan? SS: Ja… jag hade ju varit vegetarian sen trean, för jag gillade inte kött… men det var väl att man började lyssna på Step Forward och dom… Sara (den andra gitarristen i bandet) var ju vegan och man påverkas väl av kompisar.

Musikens ”förlösande” kraft är också något som Johan Fornäs diskuterar i sin studie om ”proggen” eller ”musikrörelsen” i Sverige under 1970-talet; hur musik kan förena människor och utgöra en rörelses centrum: att rock ”varit den initierande gnistan som öppnar ögonen” (Fornäs 1979: 50). Ett annat, mer samtida exempel, är Heléne Lööws diskussion kring den s k vita maktmusikens betydelse för nynazismens framväxt i Sverige under 1990-talet (1998).

Inom det som vi idag benämner som ”djurrättsrörelsen” har hardcore-musiken fungerat som katalysator för dess framväxt. Idag spelar dock musiken en underordnad roll för identifikation och grupptillhörighet. Djurrättsrörelsen har idag ett starkt fäste, bland unga människor över hela Sverige (jfr Abnersson 1998).

[8] Forskningsperspektiv på ungdomar och musik

Att studera hur vi använder oss av populärkultur och hur den drabbar oss, har i Sverige varit det dominerande perspektivet i ungdoms- och populärkulturforskning. Två centrala begrepp är de som utvecklades inom Center for Contemporary Cultural Studies (CCCS) vid Birminghams universitet, s k mot- eller subkulturer. Utgångspunkten är att man genom studiet av sub- och motkulturer kan avläsa spänningar och motsättningar mellan klasser inom samhället. I detta forum avser jag dock inte att ingående redogöra för dessa perspektiv. För en mer adekvat belysning, ur såväl ett historiskt som teoretiskt perspektiv, kan den intresserade med fördel läsa Erling Bjurströms avhandling Högt och lågt (1997). Min avsikt med denna text är att diskutera huruvida dessa perspektiv är fruktbara på en samtida rörelse som Straight Edge.

Ett problem med sub- och motkulturperspektiven är att de vuxit fram i ett samhälle där villkoren inom den industriella produktionen och relationen mellan klasser på många sätt fungerar annorlunda än idag. I sin bok Nomader i nuet menar sociologen och psykoanalytikern Alberto Melucci att vi idag har fått ett nytt konfliktcentrum. Tidigare var industriproduktionen centrum för makt och konflikter, i dagens former av kollektivt handlande förs utmaningen mot systemet i produktionen av symboler och information (jfr Melucci 1991, Thörn 1991). Detta perspektiv, på det senmoderna samhället, delas även av andra kulturteoretiker som också uppmärksammat och analyserat de symboliska kulturförmedlarna och poängterat populärkulturella praktiker som centrala (jfr Bourdieu 1997, Featherstone 1994, Giddens 1996).

Birminghamforskarna kopplar begreppet subkultur till arbetarklassen, och det kommer då att känneteckna en symbolisk utmaning av ordningen, uttryckt genom primitiva aktionsformer som huliganism eller vandalism. Med begreppet motkultur avses en medelklasskultur, som med ett öppet och artikulerat uttryck tar avstånd från de dominerande kulturströmningarna (jfr Clarke 1975, Hebdige 1979). Vid en första anblick skulle man kunna betrakta Straight Edge-rörelsen som en klockren motkultur; vi återfinner det artikulerade politiska budskapet, såväl som kopplingen till medelklassen (jfr Sandgren 1994). Men samtidigt ser vi, paradoxalt nog, också de uppenbara inslagen av huliganism, samt det symboliska uttryckets centrala betydelse.

Vidare betraktar Birminghamskolan sub- och motkulturer som tämligen avgränsningsbara och enhetliga grupper. Det engagemang som, främst genom det musikaliska uttrycket, väcktes kring frågor om veganism och djurens rätt i Umeå under 1990-talet, är dock synnerligen svårt att kategorisera eller avgränsa. Rörelsen är till sin form okonventionell, antihierarkisk, informell, gränsöverskridande, och kan mer rättvist beskrivas som ett spontant nätverk (jfr Abnersson 1998).

Birminghamperspektivet har också mött hård kritik från kulturforskare med ett feministiskt perspektiv. De menar att studiet av delkulturer ensidigt resulterat i diskussioner kring mäns identifikation och bruk av symboler, i det att de påpekar att kvinnor inte, på samma sätt som män, innesluter sig i gänggemenskap (jfr Mc Robbie 1984, Ganetz 1997).

[9] Straight Edge som en ny social rörelse

Som jag tidigare diskuterat finns det uppenbara problem med att försöka använda sig av begreppen sub- eller motkultur om vi vill försöka närma oss Straight Edge. Vad vi kan se är att rörelsen däremot på många sätt konvergerar mot det som Melucci kallar nya sociala rörelser (jfr Melucci 1991, Högstadius & Lindgren 1995). Kan Meluccis perspektiv erbjuda nya möjligheter för att förstå musikens betydelse? Kan den presentera alternativa bilder? I detta avsnitt vill jag diskutera Straight Edge som ett exempel på en s k ny social rörelse som tagit sitt avstamp i hardcore-musiken.

Håkan Thörn har identifierat fyra viktiga faktorer i de nya sociala rörelserna: 1) En gemensam erfarenhetsbas 2) Modernitet 3) Ett medialiserat samhälle och 4) Alternativa styrelseformer.

När det gäller konstruktionen av en gemensam erfarenhetsbas fyller hardcore-musiken en uppenbart viktig funktion, dels genom det estetiska uttrycket men också genom de ”rum” eller mötesplatser som musiken erbjuder. Musiker och Straight Edge-sympatisörer lyfter fram konserternas betydelse. Det var där man träffade andra, diskuterade musik eller djurrättsfrågor. Konserterna betraktas också som centrala av media och polis i kartläggningen av veganrörelsen (jfr Högstadius & Lindgren 1995: 40). En gemensam erfarenhetsbas förutsätter gemensamma referenspunkter. Hardcore-musiken blir ett gemensamt kulturgods där delade minnen och upplevelser bildar fundament i erfarenhetsbasen. Genom musiken skapas både en kollektiv och en individuell identitet – musiken ställer gruppen i kontrast mot andra, den erbjuder ett högst självpåtaget utanförskap. Valet av musik formar också den estetik som präglar de stildrag vilka återfinns inom rörelsen. Konserterna möjliggör också ett symboliskt handlande som stärker den kollektiva identiteten. Ett expressivt exempel på detta är stage diving. Att som publik eller artist hoppa ut från scenen och bli uppburen av publikens gemensamma kraft är ett viktigt inslag i hardcore-konserterna. Stage diving bygger på ett förtroende, där tilliten människor emellan stärker den kollektiva identiteten. Stage diving är också en viktig faktor för värderandet av en konsert. Mycket ”röj” och stage diving är ett kriterium för en bra och lyckad konsert (jfr Sandgren 1994). Stage divingen kan också ses som ett uttryck för ungdomlighet och vitalitet, något som per automatik förstärker rörelsens identifikationen såsom ungdomskultur. Konstruktionen av mening genom musik bör alltså förstås som en central aspekt i formationen av en kollektiv identitet (jfr Eyerman 1998). Konserterna fungerade också som en plattform utifrån vilken artisterna kunde kommunicera direkt med sin publik, ett forum för agitation och manifesterandet av värderingar och ställningstaganden. Ett centralt inslag i denna kommunikation var sångtexterna. Åsa Forsberg, Doughnuts sångerska, berättar: ”…kött och mejeriprodukter är egentligen samma industri, mord och plågeri […] vi är vegetarianer och veganer […] alla är drogfria […] genom texterna vill jag få folk att tänka efter ordentligt”.⁹ Men budskapet förmedlades också genom ”snacket” mellan låtarna, som under hardcore-konserterna ibland blev till kvartslånga ”föreläsningar” kring veganism, kritik mot EU, eller sympatier för ”de som jobbar i fabrikerna”.¹⁰

[10]

Hur speglar Straght Edge-rörelsen moderniteten? Här ämnar jag kortfattat diskutera en aspekt; det som Thörn kallar ett globalt medvetande (1991). Straight Edge-rörelsen är på många sätt ett globalt fenomen. Dels genom att ideologin bygger på utgångspunkten att det privata handlandet i vardagslivet får globala konsekvenser. Köttätandet i väst anses exempelvis få negativa konsekvenser för tredje världen. Straight Edge är också en utpräglat medierad rörelse. Svenska fonogram och fanzines görs ofta med engelska texter då den tänkta marknaden är global. ”Chats”, diskussionslistor och genrespecifika hemsidor på Internet möjliggör också identifikation på en global nivå (jfr Sandgren 1999). I den ideologiska diskussionen lyfts också ofta den globala dimensionen fram: ”Vegetarismen är lösningen på problem i hela världen” konstaterar exempelvis hardcore-bandet Refused.¹¹

Alternativa styrelseformer betraktas som utmärkande för nya sociala rörelser. Rörelserna betraktas som löst sammansatta nätverk, utan formella ledare och uppgjorda beslutsvägar. Detta är också något som förbryllat polisen i dess jakt på militanta veganer; ”Vem är ledaren?” är en återkommande fråga från polisen, hävdar en hardcore-musiker (Högstadius & Lindgren 1995: 54). Straight Edge rörelsen präglas också av ickeparlamentariska metoder, genom direktaktioner och dramatiska visualiseringar på gator och torg, manifesteras budskapet, som vänder sig såväl mot ”allmänheten” som det politiska systemet.

Alberto Melucci visar på tre former för symboliskt utmanande i nya sociala rörelser. Profetian – att upplysa om alternativa vägar och mål. Paradoxen – genom att överdriva samhällets dåliga sidor vill man skapa medvetenhet kring ett problem. Representation – att genom ex vis musik och stiluttryck spegla en verklighet (jfr Melucci 1991: 88). Detta sker både på en latent och manifest nivå. Att ”leva utopin”, d v s att genom vardagligt agerande visa på alternativ, kan vi betrakta som ett agerande på latent nivå.

[11] Ideologisk belastning

För många harcoreband i Umeå blev den framväxande Straight Edge-rörelsen en möjlighet att nå ut till en större publik, sälja skivor och turnera, men avslutningsvis vill jag uppmärksamma på att kopplingen till en expanderande rörelse också kunde bli problematisk för rockbanden. Doughnuts, vilka lanserades som världens första kvinnliga Straight Edge-band, blev snabbt ett etablerat namn inom genren och genomförde över hundra spelningar i Europa och USA innan de gick skilda vägar 1996. När jag några år senare (1998) talar med bandets ena gitarrist, Sara Sjögren, tonar hon ner bandets ideologiska engagemang. Hon menar att det mediala intresset fokuserades alltför hårt på denna punkt, medan musiken som bandet spelade blev marginaliserad. Texterna handlade, enligt Sara Sjögren, mest om gruppmedlemmarnas personliga erfarenheter och relationer, men detta uppmärksammades inte. Att de var tjejer, veganer och Straight Edge var medialt gångbart, och detta upplevdes inom bandet till en början som något positivt, ”…man fick uppmärksamhet!”, men dock senare alltmer som ett problem.¹² De kände sig fångade i rollen som bärare av en subkultur trots att de själva främst definierade sig som musiker.

[12] Avslutande diskussion

Syftet med denna artikel har varit att diskutera hur musik politiseras, samt att problematisera kulturteoretiska perspektiv kopplade till dessa sammanhang. Med exemplet på kopplingen mellan hardcore- och djurrättsrörelsen blir min första poäng att visa hur en musikform politiseras, och sedan kommer att utgöra den central kraften i en rörelse med politiska förtecken. Detta sker dels genom det estetiska uttrycket, samt genom agitation utifrån de möjligheter som artistrollen erbjuder, och de mötesplatser som musiken skapar. Musiken blir på detta sätt en viktig faktor i den kollektiva identifikationen, och i etablerandet av en gemensam erfarenhetsbas. Min andra poäng är att Straight Edge-rörelsen är svårplacerad i dikotomin mellan sub- och motkultur, samt att den bättre kan förstås utifrån Alberto Meluccis begrepp nya sociala rörelser. Meluccis perspektiv ger en ökad förståelse för musiker och ungdomar som reflexiva aktörer i det komplicerade samspelet mellan kulturella uttryck och kulturella praktiker. Forskningsriktningen möjliggör även ett perspektiv på ungdomar där både mäns och kvinnor erfarenheter kan belysas. De nya sociala rörelserna uppmärksammar på det senmoderna samhällets friktionspunkter, vilket gör att analyser av musiken roll i rörelserna kan ge oss viktig information om hur musik används av unga människor, för att möta, och hantera, samtidens viktiga frågor.

©Torgny Sandgren, 2000

STM-Online vol. 3 (2000)
http://musikforskning.se/stmonline/vol_3

Webmaster: webmaster@musikforskning.se

ISSN: 1403-5715