Om musikhistorieundervisningen vid musikhögskolorna

Eva Öhrström, Kungliga Musikhögskolan, Stockholm

[1]

När jag lyssnade på Olle Edströms föredrag ”Några tankar kring vilken musikhistoria vi skall undervisa idag” vid musikforskardagarna i Falun i juni 1999, tänkte jag på hur olika man ser på musikhistorieundervisningen beroende på vilken position man har i utbildningen. Olle Edström är professor vid en musikvetenskaplig institution vid ett universitet och utbildar akademiker, medan jag är lektor vid en fristående musikhögskola och utbildar blivande musiklärare och musiker i musikhistoria.

Trots olikheterna i våra undervisningssituationer, har vi en liknande erfarenheter av musikhistorien: Grouts bok A History of Western Music har vi båda läst från pärm till pärm och likaså Jan Lings stenciler som senare blev hans böcker om Europas musikhistoria. Grouts musikhistoria gav en långt mer fyllig bild av musikhistorien än de mer lättlästa böcker på svenska som man ströläste redan som tonåring. När jag själv läste Jan Lings Europas musikhistoria –1730 (1983) började jag ana orsakerna till de förändringar som hade skett i musiklivet under århundradenas lopp och när man kunde diskutera förändringsprocesserna i musikhistorien blev det lättare och roligare att undervisa.

Samtidigt som Olle drabbades av ”de Andras” musik, drabbades jag av den kulturhistoriska breddningen av humaniora. Historieämnet växte, från att vara en tunn och översiktbar rad av tonsättare till att bli mer mångfacetterad och gripa in i ett större, kulturhistoriskt fält. Borta var tyngdpunkten på ”de stora” och istället växte en starkt tvärvetenskaplig historiebild fram.

Olle Edströms problem kan kort sammanfattas till: vad ska man välja att fokusera sin undervisning på, A-laget, B-laget eller X-laget, kanske ska man tunna ut undervisningen av blocket före 1600 och vad övrigt kan slopas för att passa kurserna under musikforskarnas första studieår? De problem inom musikhistorieämnet som finns på musikhögskolorna idag är annorlunda. Jag kommer i denna lilla debattartikel enbart att skriva om musiklärarnas musikhistoriestudier, främst vid musikhögskolan i Stockholm, men även i Göteborg.

För 25 år sedan kallades musikhistorieämnet för ”musikhistoria” rätt och slätt. I samband med OMUS-utredningen, som trädde i kraft 1978, beslutades att ämnet skulle vidgas och den nya beteckningen blev ”Musik och samhälle”. Man skulle studera bland annat verkanalys utifrån ”historiska, antropologiska, sociologiska utgångspunkter” samt ”aktuell kulturpolitik” (OMUS 1976, s 144). Samtidigt vidgades ämnet genremässigt och mot ett mer globalt synsätt.

[2]

Hösten 1979 började jag undervisa musiklärarna vid musikhögskolan i Göteborg i musikhistoria. Den första gruppen musiklärare var en s.k. SÄMUS-grupp, dvs blivande tvåämneslärare. Musik och Samhälle var på 15 poäng och av de två år de tillbringade vid musikhögskolan hade de tre timmars undervisning i storgrupp en förmiddag i veckan och varannan vecka tre timmars undervisning i halvgrupp under eftermiddagen. Syftet med eftermiddagspasset var att studenterna skulle göra ett grupparbete som presenterades vid terminens slut. Till de olika undervisningsblocken hörde en kurs i ensemblespel, varje student hade 1 timme. Terminerna var långa, 15 veckor, och en dag i veckan ägnades i princip enbart åt Musik och Samhälle. Första höstterminen läste studenterna antropologi, de olika världsdelars musik, antikens musik, indisk musik, afrikansk, balkanländernas musik, japansk och kinesisk musik, asiatisk, musik från de sydamerikanska länderna och från de indonesiska öarna. Andra terminen, vårterminen, började blocket Europas musikhistoria med verkanalys. Fram till sommaren läste vi musikhistorien från antiken till wienklassicismen och under den tredje terminen, höstterminen, studerades 1800- och 1900-talens musikhistoria, när det gällde 1900-talet enbart konstmusiken. Parallellt med tisdagarnas koncentration på musikhistoria, gavs ensemblekursen där man varje onsdag förmiddag spelade den musik som man lyssnat på dagen före. Till kurserna fanns repertoarband, i genomsnitt två kasetter per block, och den litteratur som användes var bland annat Grout A History of Western Music, Finn Benestads Musik och tanke och senare Jan Lings Europas musikhistoria – 1730 tillsammans med ett kompletterande plock av texter för perioden 1730-1900 och Paul Griffiths bok Modern music, som användes vid 1900-talskursen. Den fjärde terminen ägnades åt jazz och rock och pop. Till kursen hörde flera kassettband och kurslitteratur.

Vid musikhögskolan i Stockholm var situationen en liknande. Lennart Reimers, som skötte större delen av undervisningen från hösten 1975 till våren 1988, undervisade under 1970-talet musiklärarna två dagar i veckan om vardera 4 timmar. Musiklärarstudenterna hade således 8 timmars musikhistorieundervisning under två år. Kursen avslutades med ett smörgåsbord med olika teman. Man tog in sociologiska och psykologiska aspekter, antropologiska men även musikpedagogiska. Specialister inbjöds som talade över sina ämnen. En av specialisterna var t.ex Märta Ramsten från Svenskt visarkiv som berättade om svensk folkmusik. Parallellt gavs under 1980-talet en ambitiöst upplagd seminarieserie i jazzhistoria som vände sig enbart till afro-studenterna.

[3]

Under 1980-talets början minskades Lennart Reimers utbildningsvolym från 4x4 timmar i veckan till 3x3 timmar i veckan. Precis som i Göteborg använde han Grouts A History of Western Music, för dem som saknade tillräckliga kunskaper i engelska fanns Jeanson & Rabes bok i sin andra upplaga, Musiken genom tiderna 1-3. Därtill fanns repertoarband och stencilmaterial som kompletterade litteraturen.

När jag kom till musikhögskolan i Stockholm hösten 1988 var kurserna i Musik och Samhälle fortfarande på 15 poäng. Efter bara några år minskade de till 12,5 poäng men även det var försvarbart, tyckte jag med tvekan. Under mitt första läsår vid musikhögskolan planerade jag om ämnet. Den två år långa kursen styckades upp i 8 delkurser: 4 kurser i musikhistoria och fyra kurser i ämnena antropologi, svensk folkmusik, jazz och rock & pop. Poängantalet sjönk ungefär samtidigt till 12 poäng, men kurserna erbjöds samtidigt för ett större antal studenter, främst genom att de som gick afro kunde välja ett mindre antal kurser. Under några år fungerade ämnet mycket bra och alla var nöjda, men under mitten av 1990-talet började studieledarna för de olika musiklärarutbildningarna nagga kurserna i kanten. Först genom att minska antalet poäng. G/G-lärarna som läste alla 8 kurserna fick 8 poäng och I/E-lärarna som enbart skulle läsa 6 av de 8 kurserna fick 6 poäng i sin utbildning. Kurserna lästes och läses fortfarande i 6-veckorsblock med tre undervisningstimmar varje vecka, vilket innebar 18 timmar per kurs. Kurslitteraturen var för vissa kurser Jan Lings Europas musikhistoria, för andra kurser användes ett hopplock av litteratur på engelska och svenska. Grouts A History of Western Music hade länge ansetts vara alltför omfångsrik.

[4]

Under de sista åren har Musik och Samhälleämnet varit ett ämne på fallrepet. I Göteborg har ämnet reducerats från 15 poäng till idag 4 poäng och i Stockholm är situationen en liknande. I/E-lärarna, som ska gå ut som instrumentallärare i kommunala musikskolorna och kulturskolorna läser 4,5 poäng Musik och Samhälle. De läser tre obligatoriska kurser: 1900-talets konstmusik, rock & pop och antropologi. De kan välja flera historiska fördjupningskurser, men det sker i en mindre omfattning. Grundskollärarna har lyckats hålla sig kvar på 8 poäng musik och samhälle, och deras kursuppläggning har tonvikt på dagens musik. Det samma gäller för G/G-lärarna, de gamla ettämneslärarna, som undervisar främst inom grundskola och gymnasium. Deras kurser är i skrivande stund på sammanlagt 9 poäng. En minskning av musikhistoriekurserna inför nästa läsår har redan varslats och kommer sannolikt att genomföras.

Litteraturstudierna har givetvis minskat i samma takt som poängen och idag är litteratursituationen i ämnet mycket splittrad. Om man jämför med t.ex. Danmark, där flera nya läroböcker i musikhistoria utkommit under 1990-talet, så kan vi konstatera att någon sådan utveckling inte finns i Sverige. Inte någon ny bok har skrivits på svenska som kan användas i musikhistorieundervisningen. Gads danska musikhistoria har visserligen översatts (Natur och Kultur 1999), men svenska musikforskare som skriver pedagogisk litteratur i musikhistoria saknas.

Om det nu hade varit så att studenternas egna kunskaper om den historiska musiken hade varit djup, så hade kanske reduceringen av musikhistoriekurserna inte varit så allvarlig. Men även detta har förändrats. Den danske musikteoretikern Orla Vinther har studerat musiklärarutbildningen i ett sociologiskt perspektiv i sin avhandling Musikkonservatorierna och musikskolorna. Orla Vinther har visserligen arbetat med danska studenter, men hans resultat påminner om situationen i Sverige. Av 789 studenter som perioden 1985-89 blev antagna vid danska konservatorier, genomförde 400 en musikpedagogisk utbildning (50,6% av de antagna studenterna). Av dessa hade 84% sin identitet i den klassiska musiken medan 16% hade sin identitet i den afro-amerikanska genren. Cirka 10 år senare, 1996-1997 var 1.154 studenter intagna vid konservatorierna. 658 gick en pedagogisk utbildning (57% av studenterna). Av dessa hade 36% sin identitet i den klassiska musiken medan 64% hade sin identitet i den afro-amerikanska genren. I Danmark sker således en snabb växling från den klassiska musiken som huvudsaklig genre till den afro-amerikanska.

Utan att ha gjort någon liknande undersökning vill jag påstå att situationen är ungefär densamma i Sverige. Under hela 1990-talet har musiklärarstudenternas förkunskaper inom den historiska (klassiska) musiken minskat snabbt. För att få lite mer stoff att utgå från gjorde jag en snabb intervjurunda i en den grupp grundskolelärare åk 3, som jag har denna termin i 1800-talets musikhistoria. Av de 11 studenter som fanns i gruppen hade 10 sin identitet i rock & pop eller jazz. Två flickor hade tidigare läst musikvetenskap i Uppsala, men bara den ena sysslade med den klassiska musiken. Två rock- & pop-killar sjöng i kör, den ena i en barockkör. Om man ser till gruppens kunskaper i musikhistoria så menade några att de visste ingenting om den period vi skulle studera, medan två förmodligen har mer eller mindre djupa kunskaper. Denna enorma blandning av kunskapsnivå i grupperna tillhör regel idag. Några har kommit i kontakt med musikhistoria på både gymnasium och folkhögskola och om utbildningen där har varit bra, så har en grund att stå på. För majoriteten av studenter idag på musiklärarlinjerna förfaller dock musikhistoria vara ”något som flyter”, för att citera en student.

[5]

Även om grundskollärarna på musikhögskolan i Stockholm idag vandrar igenom ”hela” musikhistorien från antiken och framåt, så gör varken G/G-studenterna eller I/E-studenterna det. Många studenter går hela sin utbildning utan att någonsin ha studerat varken 1700-talets eller 1800-talets musikhistoria. De få som går dessa kurser tycker alltid att kurserna är viktiga och att de vill lära mer. Samtidigt tror jag inte att jag överdriver om jag påstår att bara en bråkdel av dagens musiklärarstudenter någon gång i sitt vuxna liv har varit på en symfonikonsert. Det förefaller också orimligt att de ska kunna undervisa på den historiska musiken när de kommer ut som musiklärare. Det mest troliga är att de undervisar på den musik de själv tycker om och kan spela och det innebär i minst 9 fall av 10 att de enbart ägnar sig åt dagens populärmusik. Även om de har råkat läsa en eller två musikhistoriekurser – vilket bara gäller ett fåtal studenter – är deras historiska kunskaper så grunda att de med största sannolikhet inte kan överföra kunskaper om historisk musik till en yngre generation. Klassisk musik har på 20 år blivit en eftersatt genre. På 60-talet fanns inte populärmusik i musiklärarstudenternas kunskapsprofil. Då var jazz, folkmusik och populärmusik eftersatta genrer. Idag är det den klassiska musiken som är eftersatt. Sammanfattningsvis kan man påstå att musikhistorieämnet tycks långsamt gå till botten vid musikhögskolornas musiklärarutbildningar, medan musikernas kurser i musikhistoria är nästa lika långa som för 15 år sedan.

Den reducering av musikhistoriekurserna som skett vid musikhögskolorna de sista åren, kan ytligt sett te sig som paradoxal vid en jämförelse med det stora historieintresse som vuxit fram i Sverige under de senaste åren. Både Sveriges Radios Symfoniorkesters och Filharmoniens publiksiffror har ökat de sista åren. Publikens medelålder är visserligen hög – från 40 år och uppåt för Radioorkesterns publik och en liknande åldersstruktur har Filharmoniens publik, men publiken finns. Men jämför man publikökningen med ökningen av innevånare i Stockholms stad, som väl har fördubblats de senaste 20 åren, så har förmodligen publiken i relation till folkmängden minskat. En eller två orkestrar med konserthus hade förmodligen behövts om procentuellt sett lika många av Stockholms innevånare hade gått på konsert idag, som för 35-40 år sedan. Lägg därtill att Stockholm har fler högutbildade och höginkomsttagare än övriga landet, så förstår man att stockholmarna trots allt kan fylla två konserthus. En reducering av intresset för den historiska musiken avslöjas då enbart i Konserthusets svikande abonnemangsunderlag och den konsertovana publiken på Berwaldhallen som jag har stött på två gånger under sista halvåret: applåderna mellan satserna är mycket avslöjande!

[6]

En annan effekt som också talar för förflackning av konserttraditionen är de stora galorna på Globen och Ulriksdal. Vid den enda julkonsert jag besökt i Globen var den jättelika lokalen nästan full av en publik som underhölls med ett hopplock av populära klassiker. Utomhuskonserterna i juni i Ulriksdalsparken är också välbesökta. Stockholmarna tar sin matsäck med rödvinsflaska i korg, slår sig ner i parken och njuter av folkvimlet och lyssnar sedan på den klassiska musiken, som ofta serveras i ett väl genomtänkt och publikanpassat program. Globen och Ulriksdal står för populärkultur med klassiska förtecken och det slår an hos den stora publiken.

Ett annat fenomen som talar sitt tydliga språk är skivaffärerna. Alla de CD-skivor med klassisk musik som säljes på de mest ovanliga säljställen runt om i landet är visserligen en god garanti för att den klassiska musiken är passivt närvarande. I min bokaffär finns t.ex. ett ställ med populära klassiker till billigt pris som lockar till impulsköp. Men om man ser de stora skivaffärerna blir bilden en annan. Där den klassiska musiken för bara 10 år sedan hade stora och välsorterade avdelningar är den idag undanträngd till små och ganska folktomma vrår. Jag tänker på varuhus som Mega och NK som har stora avdelningar för populärmusik som sjuder av liv, medan det klassiska sortimentet är som spillror av fornstora daír och med en mycket torftigare service än för bara 5 år sedan. Om inte musik från senaste CDn hade sipprat ut från högtalarna hade besöket var både tyst och ensamt. I detta sammanhang vill jag också påminna om nedläggningen av Stockholms Blåsarsymfoniker, minskningen av antalet musiker vid länsmusikkårerna runt om i landet och det faktum att ökade anslag till orkestrarna frös inne i våras. Mycket långsamt reduceras det musikliv som sköter den historiska musiken.

I våras stod flera artiklar i tidningarna om Svenska historiska föreningens debatt med anledning av ”historieämnets prekära situation i dagens skola”. I en artikel med rubriken ”Många lämnar skolan som historiska analfabeter”, kunde man läsa, att läsåret 1998/99 studerade bara hälften av landets gymnasister historia, i grundskolan har ämnet bakats ihop med andra ämnen och blivit till ett ”orienteringsämne” och man talade om ”en lobotomioperation” på de unga. Under bara några år reducerades ämnet i gymnasierna med 56%, alltså en halvering. På vissa linjer i gymnasieskolan finns historieämnet överhuvudtaget inte med. T.o.m. humanisternas timantal har reducerats med mer än 50%. Är det rimligt att morgondagens naturvetare, tekniker och humanister saknar historisk bildning och orientering i historieämnet? undrar historielärarna.

Musikhistorielärarna kan falla in i historielärarnas kör. Den reducering av musikhistorieämnet som pågått på musikhögskolorna har sin motsvarighet i skolornas behandling av historieämnet. Frågan är inte längre vad man ska ta upp av det stora musikhistorieämnet. Frågan är hur långt ämnet kan reduceras och ändå förbli meningsfullt i utbildningen? Eller har ämnet redan förlorat sin betydelse? Det handlar förmodligen mer om allmänbildning i allmänhet än om kunskaper som kan användas i en yrkessituation?

Är det rimligt att morgondagens musiklärare saknar musikhistorisk bildning? Hur ska vi kunna acceptera att det i framtiden kommer att vimla av musiklärare som kan betecknas som historiska analfabeter? Och vad kommer denna anti-historiska attityd att innebära för vårt musikliv?

©Eva Öhrström, Kungliga Musikhögskolan, Stockholm, 2000

STM-Online vol. 3 (2000)
http://musikforskning.se/stmonline/vol_3

Webmaster: webmaster@musikforskning.se

ISSN: 1403-5715