Den bildade musikern – Karl Valentin

Eva Öhrström

[1]

”God Musik Till En Bred Publik Till Ett Rimligt Pris”, det var Karl Valentins motto under åren i Stockholm enligt ett bevarat föredrag som hölls den 26 april 1982 vid en av Judiska Bibliotekets Vänner och Judiska Kvinnoklubben arrangerad kväll med föredragshållaren Theodor Soback. Föredraget finns bevarat i Karl Valentins familjearkiv på Kungl. Biblioteket i Stockholm.

Syftet med denna korta artikel om Karl Valentin är att presentera materialet från det valentinska familjearkivet på Kungl biblioteket i Stockholm, men också att skildra hans intresse för folkbildning och hur han arbetade med folkbildning under sina år i Stockholm. Jag vill betona att min forskning om Valentin befinner sig i ett inledande skede, mycket återstår att forska fram om hans verksamhet.

Först något om den forskning som redan finns om Valentin och om musikalisk folkbildning kring sekelskiftet 1900. Martin Tegen (1955) har skildrat Valentins insatser i musiklivet i Stockholm 1890–1910, Anders Carlsson (1996) har skrivit om familjen Valentin i samband med Bedrich Smetanas vistelse i Göteborg 1856–1861, Boel Lindberg (1996 och 1997) har kommit in på honom i samband med bildandet av Nordvästra Skånes Orkesterförening, Dan Olsson (2002 och 2003) har skrivit om Valentins doktorsavhandling som lades fram i Leipzig 1885, och Tobias Pettersson (2004) har behandlat Valentin och hans musikhistorier. Jag har själv publicerat texter om musikalisk folkbildning kring sekelskiftet 1900 (se litteraturlistan) och denna artikel är en vidare utveckling av min forskning om musikalisk folkbildning.

Först några utgångspunkter: Valentin föddes 1853 i Göteborg och dog 1918 i Stockholm. Mellan 1873 och 1879 studerade han i Uppsala och mellan 1879 och 1885 i Leipzig. Mellan 1885 och 1897 bodde han i Göteborg, där han gav ett nytt liv i ett insomnat Harmoniskt Sällskap, framträdde som tonsättare, pianist och dirigent och var musikskribent i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning. 1895 startade han folkkonserterna vid Göteborgs Arbetareinstitut. 1897 lämnade han Göteborg för att flytta till Stockholm och därmed inleddes en ny period i hans liv.

Martin Tegen har i sin minnesskrift vid Förbundet Intim Musiks 50-årsjublileum år 1956 skrivit att antalet konserter i Stockholm växte från 90 till 176 och 335 under åren 1890 respektive 1900 och 1910.[1] Hur många av dessa som var folkkonserter framgår inte, men Tegen menar att man kunde rent av tala om en ”hausse” när det gällde folkkonserter strax efter sekelskiftet 1900. Musiklivet växte snabbt samtidigt som intresset för folkbildning ökade och i dessa processer var Karl Valentin mycket aktiv.

Karl Valentins familjearkiv, som har beteckningen L 112, innehåller en mängd olika sorters handlingar. Det är från min forskning i detta arkiv denna uppsats utgår. Mina planer är att senare fördjupa studierna och att även undersöka andra arkiv där det finns handlingar från Karl Valentins verksamhet.

[2] Kort biografi

Karl Valentin föddes som andra barnet den 30 maj 1853 i Göteborg. Familjen Valentins bakgrund hade stor betydelse för Karl Valentins liv och det skildras här mycket kortfattat.[2] Fadern, Isaac Philip Valentin var född 1812 i Inowrowclaw i polska provinsen Poznan, (motsvarande Posen i Preussen). Familjen hade släktingar i Berlin och pojken, som ville studera astronomi vandrade till Berlin där han sökte upp släktingar. Men släktingarna hade redan åtagit sig att ta hand om fattiga studenter från olika håll, och det innebar att man inte kunde ta emot honom som regelbunden matgäst. Isaac Philip Valentin vandrade därför vidare till Hamburg för att söka komma in i affärslivet och inom kort fick han plats hos bankirhuset Heine. 1834 flyttade han till Göteborg, där en farbror till honom hade en grossistfirma som sysslade med import av kaffe, hudar, kryddor, bl.a.

Såväl firman som relationen mellan firmans ägare V.I. Vallentin och Isaac Philip Valentin utvecklades fördelaktigt och Valentin övertog firman från Vallentins änka. Isaac Philip Valentin köpte så småningom ett hus vid Lilla torget och han gifte sig med sin kusin Rosa Valentin. De fick tillsammans fem barn, en son, Karl, och fyra döttrar. Det framgår av berättaren i denna skildring, Karl Valentins dotter Carola Cewers, att hemmet var välbärgat. Där fanns infällda speglar i väggarna, en fransk tapet som skildrade en engelsk jakt prydde stora matsalen. I huset fanns också en stor mängd litteratur från olika litterära områden och familjen var ”välvilligt inställd till konst, litteratur och musik”. Musiken var det dominerande intresset i familjen och Karl Valentins föräldrar deltog aktivt i Göteborgs musikliv. Under 1850-talet medverkade de bland annat till att tonsättaren Bedrich Smetana bosatte sig i Göteborg mellan 1856 och 1861 och Karl Valentins far betraktade sig som Smetanas mecenat.

Karl Valentins far avancerade snabbt i det göteborgska samhället. Under 25 år var han föreståndare i Göteborgs synagoga, i 23 år var han styrelseledamot i Göteborgs och Bohusläns sparbanker och han satt i styrelsen för Sahlgrenska sjukhuset, berättade Theodor Soback i sitt föredrag. Fadern var en lärd man och hans bevarade brev till sonen Karl Valentin vimlar av prydligt hebreiskt präntade citat ur bland annat Talmud. Trots detta var hemmet inte religiöst. Carola Cewers skriver i sin text att några judiska bruk hade man inte i hemmet. Tvärtom blev det en familjehistoria av den lilla strid som uppstod i familjen, när en julskinka hade råkat bli stulen ur familjens förråd. Döttrarna hade föreslagit att man skulle annonsera efter den försvunna julskinkan, men den mer realistiske fadern förklarade att han visserligen i allt ville anta landets seder, men att låta göteborgarna skratta åt att julskinkan stulits hos juden Valentin, det ville han inte vara med om.

Av Karl Valentins syskon var det främst äldsta systern, Charlotte Valentin (1848–1930) som fick en gedigen musikutbildning. Först spelade hon piano hos Smetana under hans tid i Göteborg, sedan reste hon till Smetana i Böhmen och fortsatte studierna där, därefter studerade hon sång för Pauline Viardot-Garcia i Paris och var sedan sånglärare, sannolikt i Paris under många år innan hon flyttade tillbaka till Göteborg.

Karl Fritjof Valentin var det andra barnet. I mappen ”Papper rörande Karl Valentins skolgång i Göteborg 1862–1873”, finns betyg från judiska folkskolan där han var elev mellan 1862 och 1865. Av betygen framgår att han under de första åren i skolan läste svenska, hebreiska, historia, geografi samt räkning, skrivning och ritning. Senare tillades tyska. Av avgångsbetyget framgår att han sista året läste svenska, hebreiska, tyska, engelska, franska, historia, geografi, naturlära, matematik, skrivning och ritning. Av betygen kan man dra slutsatsen att han fick en god grund att stå på inför sina fortsatta studier. Hösten 1865 började han på Real-Gymnasiet, dvs Schillerska gymnasiet och den 9 juni 1873 tog han studentexamen.

Carola Cewers skriver i sin biografi att Karl Valentins skoltid löpte lugnt och framgångsrikt. Han studerade piano och teori och visade tidigt anlag för musik. Vid de utländska sommarresorna som familjen gjorde kom han också i kontakt med musik, men ingen tänkte att det skulle bli ett yrke. Istället flyttade han upp till Uppsala 1873 för att studera juridik och i Uppsala stannade han under sex år, fram till 1879 utan att genomföra några allvarliga juridiska studier. Han tenterade för flera professorer och av ett utdrag från ett protokoll framgår att han fått betyget ”Godkänd” i ”pro gradu juridico”.[3]

[3] Valentin i Uppsala

En viktig person Valentin mötte i Uppsala var universitetets direktor musices, Jakob Axel Josephson (1818–1880). Josephson hade lagt fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet som hade rubriken Några momenter till en karakteristik af den nyaste musiken (1842) och därefter fått en plats som musiklärare vid katedralskolan i Uppsala. Avhandlingen är kort, på bara åtta sidor och helt förankrad i dåtidens ”moraliserande konservatism som förekom i de ledande akademikernas uttalanden i kulturfrågor”, menar Dahlstedt.[4] Dahlstedt tillägger att Josephsons musikaliska måttstock var wienklassicismen. 1849 utsågs Josephson till direktor musices och fram till sin död 1880 var han det ledande namnet inom Uppsalas musikliv. 1863 fick han i uppdrag att föreläsa i musikhistoria vid universitetet, föreläsningar som Valentin gick på. Jospehson gav också privat undervisning i musikteori och här var Valentin också en elev. Att Valentin beundrade Josephson framgår av dottern Carola Cewers, som skriver att han samlade material om Josephson för att under sin ålders höst skriva en biografi om honom, vilket aldrig infriades.

Josephson uppmuntrade Valentin till att ägna sig åt musik. Enligt Carola Cewers gav han Valentin rådet att kontakta Ludvig Norman i Stockholm och Norman rådde Valentin att resa till Leipzig. Valentin hade ju redan en god humanistisk bildning, han talade tyska som en infödd eftersom man i det valentinska hemmet i Göteborg talades lika mycket tyska som svenska, han var också – till skillnad från många som ville ägna sig åt musik – ekonomiskt oberoende. I Leipzig fanns det förnämsta konservatoriet just då, menade Norman och Valentin skulle föra med sig hem till Sverige ”nya intryck av tidens strömningar samt de nyaste vetenskapliga rönen”.

[4] Valentin i Leipzig

När Valentin kom till Leipzig kom han samtidigt till det största och mest populära konservatoriet i Europa. Fram till sekelskiftet 1900 strömmade studenter till konservatoriet från världens alla hörn. Den tyska musikforskaren Yvonne Wasserloos (2004) har bland annat skildrat konservatoriets internationella dragningskraft. Antalet utländska studenter ökade successivt från starten 1843 men nådde en topp vid den period Valentin sökte sig dit. Mellan åren 1871 och 1880 togs i genomsnitt 158 studenter in varje år och av dessa var i genomsnitt 79 utländska studenter.[5] Atmosfären i Leipzig hade också förändrats kraftigt vid en jämförelse med den period mellan 1858 och 1861 då Edvard Grieg studerade i Leipzig. Grieg var mycket missbelåten med studierna och reste ifrån Leipzig så fort han kunde. Men av ett brev till en vän i Norge år 1875 framgår att Grieg upptäckte att musiklivet var annorlunda än under hans studietid. Musik kunde höras överallt och leipzigborna hade blivit mer jovialiska, menade Grieg.[6]

Leipzigkonservatoriet hade en konservativ profil och man höll på linjen Haydn-Mozart-Beethoven-Mendelssohn som de viktiga tonsättarna, menar Wasserloos. Under 1870-talet förändrades konservatoriet. För de tyska studenterna blev då konservatoriet en startpunkt i studierna, men de utländska studenterna hade ofta studerat i sina hemländer först och kom till Leipzig för att avsluta sina studier. Detta stämmer med några undantag[7] när det gäller de svenska studenterna. För Valentin som tidigare hade studerat i Uppsala var studierna i Leipzig hans sista studier och kunskaperna och kontakterna från Leipzig odlade han under alla sina år i Sverige.

Konservatoriet i Leipzig passade Valentin som hand i handske. Felix Mendelssohn, som grundade konservatoriet, hade vuxit upp i Berlin och i de salongskretsar där Humboldt utvecklade sitt nyhumanistiska bildningsideal. Rebecca Grotjahn, som har skrivit om konservatoriet i Leipzig under 1800-talet,[8] menar att bildningsidealet i Leipzig var unikt och skiljde konservatoriet från andra konservatorier i Europa. Det övergripande konceptet för hela utbildningen var uppfattningen att musik inte bara var något för stundens nöje utan att det var en ”konst” som hade relation till ”ett högre andligt liv”. Utbildningen hade ett ”högre mål” och begreppet ”högre” blev centralt. Konstnären-musikern skulle ha djupa kunskaper i musikens teori och historia och ha omdömesförmåga om konst och musik. Här fanns också en konflikt inbyggd, eftersom dikotomin hantverk – konst blev tydlig. Motbilden mot den bildade konstnären blev den musikaliska hantverkaren, virtuosen. Mendelssohn betonade det vetenskapliga som han menade att tonkonsten skulle ansluta sig till och därmed lades grunden för den akademiska utbildningen. Musikens estetik och historia fanns med i studieplanerna och inte bara eleverna, utan även lärarna inbjöds till föreläsningarna. Konservatoriet finansierades privat av Leipzigs stadsborgare och det fanns ett samband mellan musikerna och borgarna som skulle sammansmälta i en ny ”högre borgartyp”. Rebecca Grotjahn avslutar sin artikel med följande påstående: ”Das Konservatorium bedeutete eine Institutionalisierung der bürgerlichen Teilhabe an Musik als Kunst und Bildung und trug damit bei zur Konstituierung des städtischen Bildungsbürgertums”.[9]

Även om Valentin kanske inte var lika medveten i tanken om bildningsbegreppet, så passade konservatoriet honom perfekt. I oktober 1879 intogs han som elev och fick ”teoretisk och pratisk undervisning”, vilket innebar studier i komposition, pianospel, ensemble, orgelspel och sång. Slutbetyget från konservatoriet är daterat den 7 juni 1883.[10] Professor Oscar Paul (1836–1898), som var lärare i musikhistoria, piano och komposition,[11] gav enligt Carola Cewers Valentin rådet att även gå igenom universitetet för att skaffa sig en doktorsexamen”.…det kommer ni aldrig att ångra … [och] … tillade den gamle professorn till slut: Men tänk åtminstone då på er blivande fru. Vilken kvinna vill inte bli Frau Doktor?”[12]

I samlingen på Kungl biblioteket finns också affischer om disputationen på avhandlingen Studien über die Schwedischen Volksmelodien och ett intyg över Valentins doktorsexamen, daterad Leipzig 18 november 1884.[13] Avhandlingen fick fakultetens högsta betyg och Valentin utnämndes till philosophiae doctor et bonarum artium magister, med musikens teori och historia som huvudämnen.

Lägg därtill att det i Valentinsamlingen finns ett stort antal bevarade konsertprogram från konserter som Valentin gick på under Leipzigtiden. Programmen avslöjar dels Valentins varma intresse för musik, dels ger de en bild av vilken musik han lyssnade på. Slutligen kan man konstatera att efter avslutade studier i Leipzig var Valentin efter svenska förhållanden mätt en synnerligen välutbildad ung man.

Valentin återvände samma år till Göteborg där han – som tidigare nämnts – intensivt arbetade för musik. 1894 gifte han sig med Alexandra Johansson[14] och 1895 startade han folkkonserterna vid Göteborgs Arbetareinstitut, som hade folkkonserterna vid Stockholms arbetareinstitut som förebild. I samband med dessa folkkonserter gav han också populära musikhistoriska föredrag.[15] Hösten 1897 lämnade han Göteborg och flyttade till Stockholm. Därmed inleddes en ny period i hans liv.

[5] Valentin i Stockholm

Valentins karriär i Stockholm blev snabb. Richard Andersson hade kallat upp honom för att ge föredrag för eleverna vid Anderssons musikskola i musikhistoria, fram till 1903 skrev han också musikrecensioner i Svenska Dagbladet. 1897 blev han medlem av Musikaliska Akademien och fick utmärkelsen Litteris et artibus. 1901 valdes han till Musikaliska Akademiens sekreterare och från 1903 var han även lärare i musikhistoria vid Musikaliska Akademiens Konservatorium, från 1912 med professors titel. Med utgångspunkt från sina musikhistoriska föreläsningar gav han ut en illustrerad musikhistoria i två band år 1900, ”Musiken i forna dagar” och ”Från Palestrina till Wagner”. Valentins två böcker omarbetades senare till ”Populär allmän musikhistoria” som publicerades 1916.[16] Av Martin Tegens (1955) doktorsavhandling framgår att Valentin deltog vid grundandet av svensk musikvetenskap. 1910 sammanslöt sig en grupp för att bilda en svensk variant av tyskarnas Internationale Musikgesellschaft. Till ordförande valdes Karl Valentin och han var också den ende som hade bedrivit akademiska musikhistoriska studier. Den musikvetenskapliga föreningen ombildades 1915 till ”Svenska samfundet för musikforskning”, som förverkligades 1919.[17]

Valentin hade många uppgifter i Stockholm, men här ska jag enbart gå in på hans verksamhet som konsertgivare och offentlig föreläsare i musikhistoria. Men först en presentation av hans första år i Stockholm.

I det första numret av Svensk Musiktidning år 1898 annonserades under Richard Anderssons Musikskola att ”På uppmaning kommer d:r Karl Valentin att i kgl. Vetenskapsakademiens hörsal hålla en serie föredrag i musikhistoria, närmast afsedda för musikskolans elever”.[18] Några veckor senare rapporterades att Valentin hade föreläst om egyptiska instrument, hebreernas musik och om den kinesiska och indiska musiken.[19] I mars föreläste han över ämnet operans uppkomst och första utvecklingsskede[20] och nästa föreläsnings handlade om ”Den andliga musiken före Bach”.[21] Vid terminens sista föreläsning föreläste han över ämnet ”J.S.Bach och hans tid”. Vid denna föreläsning medverkade Wilhelm Stenhammar och elever från Richard Anderssons musikskola som pianister.[22] Valentins konserter hade alla samma mönster; först föredrag, sedan musik tillsammans med inbjudna musiker.

De musikhistoriska föreläsningarna inom Richard Anderssons musikinstitut fortsatte Valentin med under ytterligare några år. Hans föredrag finns i handskrivna versioner i familjearkivet på Kungl. Biblioteket. Vid en jämförelse med de handskrivna föreläsningarna och hans första musikhistoria framgår det att det finns en relation mellan föredragen och musikhistorieboken.

[6] Konsertverksamheten mellan 1901 och 1917

1901 engagerades Valentin som föreläsare och konsertarrangör vid Borgarskolan och 1905 startade han tillsammans med PEM Fischier Folkkonsertförbundet. I familjearkivet finns ett stort antal program samlade. För denna uppsats har jag valt att i kortfattad version presentera program från höstterminerna 1902, 1906, 1909, 1911 och 1917 för att ge en överblick över hur konserterna lades upp.

Hösten 1902 finns tio konsertprogram bevarade, samtliga från Borgarskolans serie och samtliga konserter gav i KFUM:s stora hörsal på Birgerjarlsgatan 35. Uppläggningen var temakonserter och alla konserterna inleddes med föredrag av litteraturvetaren, fil.lic. Ruben G:son Berg och av Karl Valentin.[23]

Konserterna hösten 1902 hade sju temata. Först kom en Rydbergafton som gavs i repris. Kvällen inleddes med att Ruben G:son Berg höll ett föredrag om Viktor Rydberg, därefter sjöngs sånger med text av Viktor Rydberg. Sångerska var Julia Ohlsson-Claussen och vid flygeln satt Karl Valentin. De tonsättare som förekom på programmen var W. Peterson-Berger, K. Valentin, A. Hallén och J.A. Jopsephson. Nästa tema var en Dahlgrens-afton som handlade om Fredrik Dahlgren, mer känd som upphovsman till ”Wermlänningarne”. Kvällen inleddes med ett litterärt föredrag med titeln ”Viser åttå Fredrek på Rannsätt” av Berg och därefter följde recitationer och visor. Den tredje temakvällen, Karlfeldt-afton, gick i repris och inleddes också med föredrag av Berg. Därefter följde åtta sånger med Karlfeldts texter. H. Alfvén, R. Liljefors och K. Valentin hade komponerat vars en sång och fem sånger var tonsatta av Wilhelm Peterson-Berger. Den följande tema-kvällen var en Beethoven-afton som gavs i repris. Den inleddes med ett föredrag av Valentin, därefter följde sången Adelaide, första satsen ur violinkonserten och till sist tre sånger. Vid den andra Beethoven-aftonen var musikprogrammet något förändrat. Den 8:de tema-kvällen handlade om Gustaf Fröding och inleddes med ett föredrag med titeln ”Gustaf Frödings lifsåskådning”av G:son Berg. Därefter följde ett musikprogram med sånger och recitationer till texter av Fröding. De två sista tema-kvällarna var en Haydn-afton och en Mozart-afton. Karl Valentin inledde båda kvällarna med föredrag och sedan följde musikprogrammet, arior ur Skapelsen och Årstiderna samt musik för cello och piano vid Haydn-programmet. Mozart-programmet bestod av populära avsnitt ur operorna Figaros bröllop, Don Juan och Trollflöjten.

Borgarskolan arkiv finns i Stockholms stadsarkiv och det har jag ännu inte undersökt. Jag vet t.ex. inte vad konserterna kostade, hur stor publiken var eller den respons konserterna fick. Av ett utdrag från ett protokoll från Borgarskolans undervisningsråd den 30 april 1904[24] framgår att man ansökt om större anslag för att kunna utöka konsertverksamheten. Eftersom Borgarskolan inte bara var ett praktiskt läroverk, utan också ett välbesökt föreläsningsinstitut vars syfte var att höja allmänbildningen, och eftersom man hade en ”så eminent kraft som Musikaliska akademiens sekreterare doktor Karl Valentin” till sitt förfogande menade man att förslaget var väl motiverat. Anslaget höjdes. Protokollet är undertecknat av Fischier och detta anslag är troligtvis anledningen till att Folkkonsertförbundet bildades året därpå (1905).

Folkkonsertförbundets arkiv finns på Riksarkivet i Stockholm och inte heller detta har jag ännu gått igenom. Eftersom Valentins sparade program är från konserter arrangerade av olika arrangörer, har jag hittills nöjt mig med dem.

Av de sparade programmen i Valentins samling från hösten 1906 framgår att verksamheten hade utvecklats. Mellan den 10 oktober och den 5 december 1906 är 13 konsertprogram bevarade, 7 av dem gavs inom Borgarskolans serie, 4 gavs av Folkkonsertförbundets serie och dessutom gavs 2 fristående Folkkonserter. Borgarskolans konserters gavs i samma lokal som tidigare, i KFUM:s hörsal på Birgerjarlsgatan 35, Folkkonsertförbundets serie gavs i Folkets Hus’ konsertsalong på Barnhusgatan 14, en Folkkonsert gavs i Södermalms Högre allmänna Läroverks aula på Skaraborgsgatan 14[25] och den andra Folkkonserten gavs i Musikaliska akademiens stora sal.[26] Upplägget var som tidigare temakonserter. Om konserterna 1902 till stor del handlat om författare, så var fokus nu inställt på tonsättare. Sex av de tretton konserterna hade temat ”Svensk musikafton”, två konserter hade författartema (Fallström och Levertin), två konserter hade tonsättare som tema (Gunnar Wennerberg och Niels W.Gade), en konsert hade temat ”Fosterländsk afton” och en annan ”Tysk afton”. I samtliga konserter ingick föredrag och nio konsertföredrag gavs av Karl Valentin. Repertoaren bestod till cirka 90% av kompositioner av svenska tonsättare, bara några verk av Niels W.Gade, Felix Mendelssohn och Robert Schumann framfördes. Det innebar att en stark nationalistisk idévärld förmedlades till lyssnarna.

Programmen från höstarna 1909 och 1911 har liknande uppläggningar. Hösten 1909 finns två program bevarade från Borgarskolans serie och sex från Folkkonsertförbundets serie (samt en fristående konsert). Från hösten 1911 finns också nio program bevarade, denna gång tre från Borgarskolans serie och sex från Folkkonsertförbundets serie. Med något enstaka undantag hade samtliga konserter inledningsord av Karl Valentin.

Förändrades något inom verksamheten under årens lopp? En större analys av detta kan inte göras här, däremot kan man konstatera att från hösten 1917 finns sjutton program bevarade i Valentins samling. Alla kvällar utom en har ett tema. Nytt för konserterna från hösten 1917 är att inledningsorden av Karl Valentin saknas. Nu ges enbart konserter.

[7] Valentins syfte med folkbildningsarbetet

Martin Tegen (1955) har skildrat folkkonserternas utbredning i Stockholm mellan 1890 och 1910 och här ska denna skildring kompletteras. Professorskan Laura Netzel (1839–1927)[27] startade en serie med ”billighetskonserter” eller ”Musikaftnar för Arbetare” redan 1892[28] och verksamheten upphörde 1908 på grund av sviktande publikunderlag. De gavs nästan varje lördag kväll under vinterhalvåret. Enligt ett brev till Elfrida Andrée var 36 musiker engagerade för bara några få konserter vilket, med tanke på att det var främst solosånger, pianomusik och kammarmusik för små besättningar som framfördes, avslöjar att konserterna var stora företag.[29] 1901 stod det i Svensk Musiktidning[30] att Laura Netzels konserter i Vetenskapsakademien nästan alltid hade utsålt och vid en intervju i samband med 70-årsdagen berättade Laura Netzel om sina konserter.[31] Hon var tidigt intresserad av välgörenhet och konserterna kan ses i ett sådant sammanhang.

Den 21 januari 1894 startade läkaren Anton Nyström sina folkkonserter vid Stockholms Arbetareinstitut.[32] Nyströms grundläggande åsikt var att bildning förädlade ”hjärtat såväl som förståndet”, och ”(a)lla människor ha behof af en konstnjutning, och det finnes värkeligen ett nöjets evangelium”. Men nöjena skulle ha ”förädlande och uppfostrande riktning” och konserterna syfte skulle vara ”estetisk odling”.[33] Anton Nyström bildningsideal var enligt Bernt Gustavsson (1991) ett s.k. medborgarbildningsideal.[34] I likhet med Laura Netzel ville Nyström förbättra arbetarnas situation i samhället men det fick inte ske på bekostnad av klasskillnader. Han var motståndare till ståndscirkulation, till skillnad från Elfrida Andrée och Elsa Stenhammar vid Göteborgs Arbetareinstitut, som hade emancipatoriskt bildningsideal som låg nära självbildningsidealet.[35]

Folkkonserterna vid Stockholms Arbetareinstitut gavs under söndagskvällar, Netzels på lördagkvällarna, och under hela 1890-talet strömmade publiken till konserterna. Först kring sekelskiftet 1900 började publiken successivt avta, 1908 upphörde Netzels konserter och 1912 upphörde konserterna vid Arbetareinstitutet. Kring sekelskiftet 1900 fanns det ett myller av folkkonsertarrangörer i Stockholm. Förutom de som nämnts här gavs också fristående folkkonserter.[36]

Men hur arbetade Karl Valentin? ”Folket skall upp till konsten, icke konsten ned till folket” är titeln på en uppsats som Valentin har sparat i häftet ”Musikuppsatser 1898–1899”.[37] Rubriken har hämtats från en artikel som Edvard Grieg hade publicerat i Bergen. I konsten finns inte någon underklass och överklass, menade Grieg, och däri fanns dess ”uppfostrande förmåga”. Grieg menade att för konsten hette lösenordet ”för folket är intet för högt. Tvärtom. Folket hungrar och törstar efter det högsta. Skaffa endast medlen till den högsta konstutöfningen, och det skall äfven för den stora massan blifva en källa till den högsta konstnjutning”. Griegs förslag var att dela ut fribiljetter så att alla skulle kunna lyssna på musiken. Valentins alternativ var billiga priser.

Det är inte säkert att Valentins ställde upp på Griegs högtidliga idealism, även om de båda var utbildade i Leipzig där man enligt Grotjahn betonade kontrasterna mellan ”högt” och ”lågt”. Men säkert hade han ett brinnande engagemang för sina konserter och sina musikhistoriska föreläsningar. Hans bildningsiver var tydlig och han strävade efter att stockholmarna i likhet med leipzigborna skulle få en bildning som gav ett behov av konstmusik. Valentin ville skapa en stor grupp bildade stadsborgare som aktivt skulle engagera sig i konserter och i musiklivet.

I Stockholm fanns vid början av 1900-talet bara en fast orkester – hovkapellet.[38] Och därtill en stor och ny befolkningsgrupp som kom inflyttande från landsorten. Mellan 1890 och 1930 ökade stadens befolkning från 246.454 personer till 502.213 personer. Klass- och bildningsklyftorna var enorma. Konstmusik odlades under 1800-talet endast av högre borgerskapet och av societeten, den stora mängden av inflyttade tjänstemän och arbetare hade sin förankring i den folkliga musiken och i folkliga visor, medan konstmusiken odlades i andra rum. För att bygga upp ett svenskt musikliv med orkestrar och ett mer kontinentalt musikliv krävdes en ny publik, dvs ett stort antal individer som tyckte om att lyssna på konstmusik.

I Dagens Nyheter publicerades en artikel 1911 i samband med firandet av den 200:de musikaftonen i Borgarskolans regi och då passade man på att också hylla Valentin. För varje musikintresserad stockholmare var begreppen Borgarskolans musikaftnar och Valentin ”oupplösligt och oskiljaktigt förenade”. I sina välgörande korta inledningsföredrag hade han presenterat musiken för lyssnarna[39] och gett dem ny kunskap om musik.

I denna artikel har jag inte behandlat Valentins arbete som Musikaliska akademiens sekreterare. Om man tillägger att Valentin i egenskap av sekreterare också från 1900-talets första år medverkade till att bilda Stockholms Filharmoniska orkester, vilket förverkligades 1914, och att han från 1909 medverkade till att Orkesterföreningarna i Norrköping, Gävle och Helsingborg kunde bildas 1912,[40] så framstår Valentin som en viktig kunskapsspridare, folkbildare och kulturpersonlighet inom musiklivet. Under de tjugo år han var verksam i Stockholm förändrades musiklivet radikalt, en stor grupp stadsborgares kunskaper om musik ökade radikalt och det var sannolikt en grundförutsättning för den grupp som bildade publik vid det snabbt växande antalet konserter som gavs i Stockholm. Den bildade konstnären och den bildade stadsborgaren var idealet i Leipzig. En parallell kan dras till Valentin, han var en bildad och bildningsivrande musiker som bidrog till framväxten av ett bildat musikaliskt borgerskap i Stockholm.

 

---

---

Noter

©Eva Öhrström, 2009

STM-Online vol. 12 (2009)
http://musikforskning.se/stmonline/vol_12

Webmaster: webmaster@musikforskning.se

ISSN: 1403-5715