Rapport från IMS-IAML-konferensen�i Amsterdam, 5–10 juli 2009
Mattias Lundberg
I år integrerade för andra gången på senare
tid International Musicological Society (IMS) och International
Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres (IAML) sina årliga konferenser
till en, med nära samarbete rörande utformningen därav. För värdskapet stod den
holländska sektionen av IAML och konferensen ägde rum i Amsterdam, i
konservatoriets nybyggda delar samt i lokaler tillhöriga det närliggande och
likaledes nya stadsbiblioteket. Organisationsmässigt har Nederländerna troligen
världens äldsta nationella musikforskarförening med stadigvarande verksamhet,
grundad 1868. På programmet stod 5 plenarsessioner, 186 enskilda
presentationer, 7 panelsessioner, 27 öppna och slutna arbetsgruppssessioner,
samt därtill konsertföreläsningar, styrelsemöten, rapporter från nationella
sektioner samt s.k. poster sessions. Dessutom
organiserades, som också tidigare varit brukligt, ett flertal pre-conference meetings i
anslutning till konferensen, i år bl.a. en rörande musik och media samt en
rörande musiksamlingar i länder utan katalogiserande arbetsgrupper. Exkursioner
genomfördes också till Amsterdams neoklassiska Concertgebouw, till
Universitetsbibliotekets specialsamlingar, till Christian Müller-orgeln i Grote of Sint Bavo Kerk i Haarlem och till Draaiorgelmuseum (med stora
samlingar automatiska musikinstrument) i samma stad. Forskare från alla kontinenter
bidrog till konferensens program, i vilket även svenska medlemmar och dottersamfund
företräddes i ett flertal sammanhang.
I stort sett alla i världen nu gängse musikvetenskapliga
ämnesinriktningar och forskningsområden fanns i någon grad representerade i
programutbudet. På grund av de två världsorganisationernas gemensamt överlappande
område fanns dock möjligen en viss fokusering på musikens källor och
artefakter. Hölls så exempelvis under Nicholas Cooks och Dorothea Baumanns
ledning tre fortlöpande sessioner om inspelningar som analysobjekt, vidare en
session om Afrikanska musiksamlingar, en session om bevarandemässiga
svårigheter i muntlig och medieburen traderingspraxis samt två sessioner om
specifika problem i studiet av notationspraxis från tiden före c.1600. Flera sittningar
behandlade på olika sätt divergens och kongruens mellan notation och klingande
musik, vilket också delvis styrts av utformningen till IMS:s call for papers,
som i år var öppet för presentationer över definierat tema – ”Music:
Notation and Sound” – på något av IMS:s officiella språk (tyska, engelska, franska, italienska och spanska). IAML:s call for papers var öppnare formulerat och mottog texter på organisationens tre officiella
språk (tyska, engelska och franska). Fördelningen mellan IAML- och IMS-sessioner under konferensen var jämn och kvalitén på
bidragen generellt mycket hög. Utöver områden såsom de just nämnda bjöds en rad
mycket goda presentationer och paneler även inom musiksociologi,
uppförandepraxis, katalogisering, tillämpad pedagogik (främst rörande källnära
arbete), musikteknologi, musikikonografi, musikteori och jämförande metoder
inom historisk musikforskning. Det finns ingen möjlighet att i koncentrat sammanfatta
vad som presenterats under en kongress av förevarande mått, men några bidrag av
speciellt internationellt intresse samt ett par med direkt konsekvens för
svensk musikforskning ska här ändå kort refereras.
Upphovsrätt i musik- och musikforskningssammanhang är ett stort studieområde med hög aktivitet och dök upp redan i den första key note-föreläsningen. Med exempel från Sverige (inte helt oväntat anknytande till Pirate Bay-rättegången), Holland, Frankrike, Italien och Förenta staterna redovisade Martin Bossenbroek för situationen med hänsyn både till musikvetenskaplig verksamhet och musikindustrins nuvarande villkor. Holländska biblioteks- och forskningsinstitutioner har gemensamt satsat på ett kollektivt licensavtal med de stora produktionsbolagen, där ett fast pris årligen anslås till full tillgång och återgivning av inspelad musik för forsknings- och undervisningsändamål (även för privatpersoner utan institutionsanknytning). Här betonades det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan musikforskning och viss musikaliskt kreativ verksamhet, något som dock inte har någon självklar motsvarighet på alla dagens populärmusikaliska områden.
Under en konsertföreläsning diskuterade Ton Koopman sin omfattande privata samling musikalier och litteratur från femton-, sexton- och sjuttonhundratalen. Han lät uttrycka viss besvikelse över den holländska RISM-gruppens bristande intresse för att registrera hans musikalier, vilket ledde till efterföljande diskussion om privatsamlingars stabilitet (upptagning i RISM:s publikationer förutsätter att samlingarna är intakta för överskådlig framtid). I efterdebatten erbjöds tillfälle att jämföra med skandinaviska och baltiska förhållanden, där flera privatsamlare uttryckt önskemål liknande Koopmans. RISM-arbete å sido, är det ändå värdefullt att forskare har informell kunskap om större privatsamlingar och Koopmans diskussion nyanserade på det sättet härmed trots allt den naiva bilden av att alla historiskt viktiga källor finns på universitet, offentliga bibliotek, museer och andra publika institutioner.
Flera sessioner upptog ämnesområden inom musikalisk filologi, varav den första tillägnades notation och klingande praxis under tio-, elva- och tolvhundratalen, med medverkan från Luisa Nardini, Nausica Morandi, Jamie Younkin, Margaret Dobby och James Grier. Dobby behandlade indikationer på improvisatorisk praxis i komposition av tolvhundratalspolyfoni. Med utgångspunkt från tvåstämmiga exempel i Wolfenbüttel MS 1099 tillämpades hennes hypotes på en större mängd repertoar, trots att fystämmiga satser i exempelvis Montpellier MS H 196 komplicerar resonemanget genom sin med Wolfenbüttelexemplens liknande interna struktur – det är en sak att säga att dessa satser komponerats oralt och sedan noterats, en annan att man sannolikt kopierat (de redan befintliga) melodielementen och sedan gjort nödvändiga ändringar i samband med genomsjungning, vilket efter presentationen också tillstods av Dobby. Sessionen som helhet behandlade närmast skriftligt bevarande av semiotiska ekvivalenter, alltså olika sätt att notera samma önskade resultat. Dock lade flera av talarna tyngdpunkten just på olikheterna – är man i filologiska sammanhang alltför upptagen av dessa för att se högst sannolika överensstämmelser i realiserad klang vid tidpunkten för källornas tillkomst? Vi kan under de närmaste åren emotse en rad av de här presenterade hypoteserna i artikel- och bokform.
Under den andra filologiska sessionen behandlades femtonhundratalets källor och hur dessa realiseras idag. IMS-konferenserna brukar på grund av sin mångsidiga omfattning sällan kunna mäta sig med mer specialiserade symposier vad avser djupet på enskilda forskningsområden. I Amsterdam kunde emellertid musica ficta under fjorton- och femtonhundratalet diskuteras i närvaro av Bonnie Blackburn, Barbara Haggh-Huglo, Laura Youens, James Grier, David Fallows, Stanley Boorman, Andrea Lindmayr och John Griffiths. Delvis kunde kanske detta förklaras av att konferensveckan föregicks av årets Mediaeval and Renaissance Music Conference i Utrecht och efterföljdes av ett Josquin-symposium i Middelburg, men liknande anhopning av expertis fanns även på flera andra musikvetenskapliga områden, vilket är mycket lovande för framtida IMS-konferenser. Av speciellt intresse för svensk forskningsverksamhet var Janka Petőczovás presentation om analys, edition och digitalisering av de rika sextonhundratalsbestånden i Levoča, i många avseenden med forskningsmässiga problemområden liknande Dübensamlingens.
Philippe Vendrix har vid Centre d’Études Supérieures de la Renaissance i Tours under senare år lyckats samla en rad lysande unga forskare, och härifrån presenterades projektet Prosopographie des Chantres de la Renaissance, en kartläggning av sångare under fjorton- och femtonhundratalen: deras resor, anställningar, kompositioner, löner &c. För närvarande omfattas 2 800 sångare genom från tidigare fallstudier kända data och man har för avsikt att knyta forskare från olika expertisområden till projektet. I nuläget har man täckning i Norditalien (Ferrara), Bruges, Picardie och ”franska” hov, men i framtiden önskar man inkludera uppgifter även från Europas randområden, däribland Skandinavien. Med exemplen ”Lupus Hellingk”, ”Lupo francese” och ”Thomas Luppi” demonstrerades hur insamlade uppgifter kan användas för att jämföra divergenser och konkordanser i historisk-biografisk forskning. De prosopografiska metoder som presenterades lovar mycket för framtidens musikvetenskap och lär finna tillämpningar på många områden.
Från verkförteckningar och utgivningsprojekt presenterades pågående arbete rörande bland andra Thomas Crequillon (Laura Youens), Johann Joseph Fux (Thomas Hochradner) och Carl Nielsen (Niels Krabbe). I fallet Fux finns många likheter med den inventering som för närvarande utförs på Svenska kungliga musikaliska akademien, d.v.s. förhållandet att nya uppgifter delvis kommer i konflikt med den historieskrivning som tills helt nyligen skett utifrån en blott fragmenterad bild av föreliggande repertoar – den tillämpade musikforskningen har rusat före källinventeringens ”grovarbete” så att många premisser och slutsatser nu måste omprövas. Den ensidiga betoningen på Fuxs produktion efter 1711 innebär exempelvis att många tidigare standarduppgifter nu får anses direkt otillförlitliga. Att dessa situationer inte är unika illustreras av förutvarande Nielsenreception som bjudit Nielsen-utgåvan på Wilhelm Hansens förlag, nu i slutskedet, visst motstånd. Danska dirigenter och musiker förfäktar tolkningar utan stöd i kända källor. Dessa står i en tidigare ej ifrågasatt tradition, vilken i sin tur påstås gå tillbaka till tonsättaren och dennes krets. Hur detta krakel ska lösas får framtiden utvisa.
Notationsmöjligheter och registrering inom elektro-akustisk musik dök upp i flera av de organiserade diskussionerna och en separat session tillägnades helt detta ämne. David Schwarz jämförde exempelvis hur koncepten ”instruktion”, ”recept” och ”återgivning” kan tillfredställa behoven, dels av replikering, dels av förståelse av ett ljudande verk. Sonogram är som notation betraktat inte till större hjälp för replikering av verket, även om det i registrering av övertoner och timbre är överlägset ofta brukade modeller från äldre västerländsk notationspraxis. Volker Straebel diskuterade problemen med kritisk edition av musik där ljudbärande medier används. Detta anslöt till vad som redan tidigare under konferensveckan fruktsamt diskuterats om de olika lagren av beskrivning, utförande, replikering och reflexion i musikanalytiskt arbete.
De fyra R-projekten – Répertoire international des sources musicales (RISM), Répertoire international de littérature musicale (RILM), Répertoire international d’iconographie musicale (RIdIM) och Répertoire international de la presse musicale (RIPM) – under efterkrigstiden utförda i samarbete mellan IAML och IMS, sammanträdde alla med sina arbetsgrupper, styrelser och koordinationskommittéer under konferensen. För närmare information i dessa ärenden ombeds läsaren vända sig till ansvarig för respektive svenska arbetsgrupp. Nämnas kan att c:a 16.500 sökningar dagligen görs i den nya RILM-databasen, vilket torde illustrera vikten av att svenska forskare låter få abstracts till alla sina publikationer registrerade däri. Ett flertal nya eller återupptagna arbetsgrupper i RISM (t.ex. Slovenien och Brasilien) fyller många luckor i den historiska musikforskningen före c:a 1800, ibland med inom forskningen ej tidigare påträffade repertoartyper. Beträffande RIdIM (det näst yngsta av projekten, startat först 1971) var musikikonografi även ämnet för en separat session ledd av Antonio Baldassarre. Med ikonografiska exempel från Holland, England, Sverige och Brasilien presenterades nya resultat rörande inventering, förteckning och tillämpad forskning. Två av föreläsningarna (Inger Enquists och Debra Prings) behandlade musikalisk notation i bildkonst, ett område av speciellt musikaliskt intresse där mycket forskning finns att göra, eftersom artefakterna tidigare främst undersökts av konsthistoriker.
Notation i förhållande till musikpraxis, med empiri från Kamerun, Nigeria och Sydafrika, var ämnet för en session där flera exempel illustrerade att äldre europeisk repertoar når allt större spridning med hjälp av dennas införlivande i förutvarande praxis för oral spridningstradition. T.ex. analyserades framförande av italiensk opera i originalsättning, där producenten med varje illitterat musiker instuderat musik och text enligt traditionell inlärningsmetod, ”ton för ton, ord för ord”. Analys av inspelningar påvisar att resultatet i väsentliga avseenden skiljer sig från snabbt och genom läsning instuderade uppsättningar i Europa och Nordamerika. Uppteckningar, inspelningar och lokal notationspraxis från olika tillfällen av en muntlig traditions förlopp diskuterades ingående av flera presentatörer. Nepomuk Nitschkes försök till rekonstruktion av Bakossi-traditioner i tidigare steg, visade på en så stabil konformitet i den muntliga traditionen att det är befogat att detaljstudera förevarande systematiska avvikelser.
Ytterligare ett perspektiv på notation i förhållande till musikalisk ontologi och uppförandepraxis gavs under en session om ornamentik, interpretation och rekonstruktion av inkompletta källor för artonhundratalsmusik. Susan Filler presenterade en realisering av skisser till två inkompletta orkesterverk av Mahler, med egen omfattande musikontologisk och stilistisk justifikation. Den på plats samlade forskarkåren var dock oense i frågan om huruvida stilistisk assimilering av denna repertoar är möjlig och om rekonstruktionerna i så fall bör utföras av tränade musikfilologer eller av kompositörer. Filler (ett för sammanhanget passande namn) har för avsikt att publicera och uppföra sina realiseringar, trots att Deryck Cooke framhållit att orkestrering av Mahlers skisser i sig utgör ”ludicrous impertinence”. Av svenskt intresse bör nämnas att diskussionerna också rörde Verdis Ballo in mascara, vilken för sitt librettos skull nästan endast framförs i Sverige, dock med stora adaptioner i texten.
Svenska institutioner representerades som ovan nämnts i flera olika sammanhang, men det är ändå förvånansvärt få svenska forskare som ens är medlemmar i IMS (matrikeln för 2009 upptar fem). Medlemmar i svenska samfundet för musikforskning bör inte bortse från att moderorganisationen (IMS:s föregångare, grundad av Oskar Fleischer 1899 och vars svenska ortgrupp var vårt samfunds föregångare) är mycket äldre än den nationella sektionen, vilken delvis tillkom för att kunna hålla tätare möten, främst rörande lokala angelägenheter. Att gå ur den världsvida organisationen skär lätt av möjligheterna till formaliserat internationellt samarbete, som då i stället bedrivs på individ-, eller nätverksnivå (något som naturligtvis är viktigt, men som inte lämnar någon infrastruktur efter sig – alla musikvetenskapliga enheter i landet borde åtminstone ha medlemskap på institutionsnivå). På denna punkt skiljer sig svenska forskare och vårt lokala samfund gentemot många andra nationella forskarsamhällen, trots att det inom IMS:s styrelse uttryckts intresse för utökat samarbete med Sverige. Beträffande IAML är situationen annorlunda även nationellt – där innebär nämligen medlemskap i Svenska musikbiblioteksföreningen automatiskt IAML-medlemskap och prenumeration på Fontes artis musicæ. En liknande situation, där medlemskap i Svenska samfundet för musikforskning medförde (ett då kanske subventionerat) medlemskap i IMS och prenumeration på Acta musicologica, är tänkbar, för vilket de praktiska förutsättningarna borde undersökas närmare. I flera nationella samfund ges möjlighet till ett B-medlemskap (endast den lokala föreningen och dennas tidskrift) och ett något dyrare A-medlemskap (som dessutom ger tillträde till världssamfundet och Acta musicologica). Medlemskap i bägge nationella och bägge internationella samfunden är för undertecknad en självklarhet och medför ringa kostnader med avseende på vad man erbjuds i utbyte. Det som gäller för individer gäller i detta fall säkerligen även på kollektiv samfundsnivå.
Nästa år hålls IAML:s konferens i Moskva. Inom IMS, som på senare tid inte hållit storkonferens varje år, planeras nu för konferensen i Rom 2012 men dessförinnan arrangeras arbetsgruppsmöten och mindre temakonferenser runt om i världen – ett flertal i Europa de närmaste åren.