Svar till Lilliestam, Østrem och Lundberg
Tobias Pontara
En del av svaren på min artikel har varit minst sagt omfattande och det kan knappast gagna debatten att jag här går in och bemöter dem i detalj. De flitigt förekommande påståendena om missförstånd och förvrängning från min sida överlåter jag till läsaren av årets STM-Online att ta ställning till. Jag avböjer också att kommentera de invektiv som förekommer i svarstexterna eftersom de saknar relevans för debatten.
Lilliestam
Att jag missat Lilliestams senare texter i ämnet är olyckligt och jag ser fram emot att läsa dem. Precis som flertalet historiker anser det viktigt att göra en distinktion mellan yrkeshistoria och hobbyhistoria (se Tosh 2000) anser jag att vi bör ha en klar gräns mellan musikvetenskap och musikjournalistik av de skäl jag uttrycker i artikeln. Denna distinktion är inte institutionell utan grundar sig i begreppet teoretisk perspektivism och i föreställningen om kvalificerade versioner. Vi bör som musikvetare bli bättre på att föra fram vår kunskap i populärvetenskaplig form, men vi bör upprätthålla distinktionen gentemot ett mer vanemässigt och oreflekterat tänkande om musik (därmed menar jag inte att all musikjournalistik är oreflekterad). Det gör vi bland annat genom att ställa höga krav på redovisningen av de utgångspunkter som betingar våra kunskapsanspråk och vår yrkesmässiga status som akademiker och forskare.
Østrem
Finns det en skillnad mellan min uppfattning och Østrems och Berglunds? Min ståndpunkt är att vi varken kan eller behöver identifiera ett ämneseget perspektiv för musikvetenskapens del. Østrem och Berglund hävdar motsatsen. Østrems och Berglunds syn bygger på föreställningen om tydligt specificerade element och utgångspunkter som bör karaktärisera ämnet. Detta resulterar i en alltför ensidig bild av ämnet och kan ses som en hegemonisk positionering i den bemärkelsen att den egna uppfattningen ställs fram som ett allmänt program. En mer fruktbar, och i dagens läge nödvändig, förståelse av ämnet är att acceptera kärnlöshet och min artikel handlar om hur vi kan konceptualisera musikvetenskapen utifrån dessa betingelser och under dessa omständigheter.
Lundberg
Tanken om en ”kvalificerad version” utgör en viktig aspekt av min framställning. Mattias Lundberg finner dock att uttrycket inte klargörs på ett tillfredställande sätt. Jag anger i min artikel två alternativ till hur vi kan förstå uttrycket inom ramen för vad jag kallar den pragmatiska approachen. De två alternativen är knutna till en ”svagare” respektive ”starkare” variant av den teoretiska perspektivismen (och jag understryker nu, liksom i artikeln, att jag är osäker på i vilken utsträckning de två varianterna är förenliga med varandra och därmed huruvida båda – och detta gäller i synnerhet den svagare varianten – är förenliga med och kan integreras i det övergripande resonemanget):
- En kvalificerad version kan förstås som en musikvetenskaplig framställning som uppfyller Bas van Fraassens krav om empirisk adekvans (detta i linje med den svagare och mer empiristiskt orienterade varianten av teoretisk perspektivism.)
- En kvalificerad version kan förstås som en framställning av ett musikaliskt fenomen eller objekt utifrån explicitgjorda teoretiska utgångspunkter där slutsatserna etableras på goda grunder i enlighet med de kriterier och den praxis som gäller för varje givet språkspel.
Den andra formuleringen är, som Lundberg påpekar, problematisk då den i princip tycks kunna legitimera ”hermetiskt slutna resonemang” och ”solipsistiska kunskapsanspråk”. Kännetecknande för sådana typer av resonemang och kunskapsanspråk är dock normalt inte kravet på transparens med hänsyn till de egna (för)teoretiska utgångspunkterna, utan snarare motsatsen. Solipsistiska kunskapsanspråk är för övrigt oförenliga med det jag kallar kvalificerade versioner, bl.a. för att en solipsist per definition inte kan (eller åtminstone inte borde anse sig kunna) delta i en praxis.
När det gäller Lars Berglunds inlägg, slutligen, kan jag inte kommentera detta eftersom han inte framför några argument.
Referenser
Tosh, John (2000). Historisk teori och metod. Lund: Studentlitteratur.