STM-Online
STM-Online vol. 11 (2008)
Mattias Lundberg

Svar till Tobias Pontara och kritik av hans "pragmatiska approach", "teoretiska perspektivism" och "modifierade relevanskriterium"

Mattias Lundberg

Med tacksamhet noterar jag att Tobias Pontara besvarat mitt inlägg i STM-online 9 (2006). Möjligen är han trots sina påpekanden alltför generös i sin förväntan av samma vikt och omfattning i mitt korta debattinlägg som i Berglunds, Østrems och Lilliestams mer omfattande artiklar. Gällande tidigare debattinlägg beklagar Pontara ”bristfälligt underbyggda […] påståenden” och ”alltför ensidiga framställningar av ämnet” [1, 5]. Av hans egen argumentation att döma verkar dessa två hänga samman: de forskare med vilka Pontara håller vidräkning har olika specialiseringar och ingen har en specialisering liknande Pontaras egen, varför vi helt kort måste undersöka till vilken grad det är byggnadsmaterialet respektive konstruktionen i underbyggnaden som ifrågasätts. I den förra händelsen måste vi, om inte debatten ska leda till ökad söndring mellan de olika forskningsverksamheter vi representerar, kanske alla anstränga oss ytterligare för att söka insikt i varandras argument och framförda omständigheter samt, inte minst, ta dessa på allvar, då vi nu alla verkar ha en bit kvar till den därför nödvändiga ödmjukheten.

Pontara tillskriver Berglund, Østrem, Lilliestam och mig själv avsikter som inte framkommer i våra artiklar. Våra inlägg beskrivs sammanfattningsvis som försök att ”generalisera den egna uppfattningen”, dessutom påstås att jag och Lars Lilliestam vill ”minimera” varandras forskningsinriktningar [1, 21]. Helt frånsett avsaknaden av sådana syftesformuleringar i de artiklar Pontara utgår från – kan det vara rimligt att misstänka sådana avsikter, eller möjligheter för den delen, inom den svenska musikforskningen? Pontara talar om ”den implicita poängen”, men hade det inte varit mer fruktsamt att beakta och kommentera det som framkommer i artiklarna än att försöka gissa dolda avsikter hos författarna? Nu blev det i stället en cynisk tolkning som dessutom är felaktig, i alla fall för min räkning (och efter vad jag kan se gäller detta även för de andra författarnas) [7]. Hade jag menat det som tillskrivs mig hade jag helt enkelt skrivit det själv, ett förhållande som leder oss över till frågan om retorik.

Det är tydligt att vi har olika uppfattningar om vad retorik är. När Pontara skriver ”…mer retorisk än argumenterande…” [9] verkar han närmast avse det som Quintilianus beskriver i Institutio oratoria II:12, vilket där dock beskrivs som brist på retorik.[1] Enligt där rådande och senare mycket brukad definition kan inte meningsinnehållet ställas mot presentationen såsom Pontara gör. Separationen av substans och utformning i logos är väl förståelig med utgångspunkt från den s.k. ”språkliga vändningens” filosofi, men man bör inte förutsätta att alla läsare delar de uppfattningarna, lika lite som jag själv skulle utgå från att alla samtycker med av Cicero och Quintilianus definierade ståndpunkter, om det nu inte vore för att dessa författare talar om språket som kommunikationsinstrument och inte som en begränsning av tanken. ”Den retorik som genomsyrar delar av Lundbergs text är tvivelsutan ett medvetet val från författarens sida” [7] kan tyckas ett konstifikt uttalande men för att undanröja all risk för missförstånd kan jag bekräfta antagandet – allt jag skriver är medvetet retoriskt i det att jag försöker få läsaren att förstå vad jag menar. På annat håll nämner Pontara ”… mer eller mindre medvetet retoriska formuleringar…” i kollegernas texter [2]. Kanske finns det undermedvetna faktorer i våra sätt att utrycka oss men jag vågar påstå att varken vi själva eller Pontara i den händelsen skulle kunna fastställa vilka dessa kan tänkas vara. Som artikeln nu står framställs Pontara som Sokrates och vi andra som fulländade gorgiastisker, vilket nog egentligen knappast är fallet. Denna framställning, med särskillnad mellan form och innehåll (det senare ofta gissat av Pontara) har en obskurant effekt på de olika synpunkter som hittills framförts i debatten, inklusive Pontaras egna.

Man kan undra över var ”…det problematiska i att – åtminstone i en sådan omfattning som han [Lundberg] föreslår – återvända till en disciplinär tradition” ligger [6]. Just i vilken omfattning jag förslår något sådant kan väl diskuteras – argumentet är återigen spetsat med spekulationer över min ställning i frågan. Jag väljer dock även här att ta Pontara på orden för resonemangets skull. Det slags forskning jag talar om bedrivs fortfarande – om än kanske för tillfället inte så mycket i Sverige – så det handlar alltså inte om att vända tillbaka. Vad gäller då den påstådda problematiken? Om det bara gäller själva konflikten med vår tids visdom så har vi att göra med en organisk (evolutionär) kunskapssyn försåvitt man verkligen menar att den ena har ”ersatt” den andra. Om inte auktoriteten kommer från forskningstraditionen, varifrån kommer den då? Visserligen finns det personlig tolkning, solipsistiskt gångbar vetenskapsfilosofi och ”genombrottstankar” men inte i den utsträckning många vill hävda idag. Praxis lär förbli att man åberopar idéer i tidigare forskning även om man ursprungligen erfarit dem oavhängigt. På det sättet finns en derivativ kanon helt oavsett vad vi anser om den saken: Descartes, eftersom han nu var på tal, är vad gäller innehållet i sitt Compendium musicæ främst derivativ gentemot Zarlino (som själv snarare visar större diskrepans inom de egna skrifterna separat än gentemot föregångare och efterföljare). Denne i sin tur är derivativ gentemot Pontio och Glareanus (trots att han inte refererar ordentligt till den senare), som är det gentemot Ornithoparcus – Aaron – Fogliano – Spataro – Cochleaus – Gafurius – Burtius – Ramos av Pareia (eleven Spataro och Gafurius hade som bekant tillgång till samma exemplar av hans Musica practica) – Tinctoris – Prosdocimus – Gallicus – Ugolinus etc. i en kumulativ forskningstradition med gemensamt ändamål. ”Metod”, med den mening dagens mångsysslande teoretiker med splittrande effekt lägger i ordet, är lika otillämpbart här som i artonhundratalets skriftställeri. Liknande förhållanden vidlåder musikalisk kompositionspraxis, även om man där, liksom Zarlino, sällan direkt refererar. Tolkar Pontara mitt inlägg i STM-online IX som att jag betraktar traditionen som en egen entitet oberoende av dessa detaljförhållanden har han missuppfattat mig. I artikelns avslutande del uppställs begreppet ”kronologisk relevans” gentemot ”samhällelig relevans”, där det förra tillskrivs mig [20-21] – detta för att jag i mitt debattinlägg infört frågan huruvida vår tids forskning favoriseras på kronologisk grundval, något Pontara förefaller tolkat som att jag önskar se annan tids forskning favoriserad på kronologisk grundval! Missuppfattningen är beklaglig främst för att Pontara bygger sitt programförslag på den. Förhoppningsvis kan den korrigeras utan att hans resonemang tar alltför stor skada.

Några partier av Pontaras artikel förtjänar att behandlas lite närmare. En av dessa är den just nämnda invändningen mot kontinuitet i den västerländska musikteorin intill det förra sekelskiftet. Det är knappast plausibelt att hävda att Matthesson och Fétís hade samma estetisk-ideologiska utgångspunkter för sina undersökningar och något sådant har jag ju heller inte påstått (Pontara själv verkar däremot räkna med möjligheten). Vad gäller sättet att närma sig musik och vetenskapligt fokus – det jag talar om i STM-Online 9 – så anser jag jämte många andra att skriftställarskapet hos de båda visar så stora likheter att det i förhållande till en del nu gängse arbetsmetoder är exempel på en helt annan sorts vetenskap (den typ av taxonomiskt och lexigrafiskt arbete Mattheson, Fétís och många andra utförde, och som vi dagligen har nytta av i vår tid, skulle vara mycket svårfinansierat med rådande vetenskapliga ideal). I stället för att citera hela meningar undviker Pontara helt sammanhanget i min debattartikel när han excerperar orden ”definition” och ”metod” och försöker sammankoppla dem. Jag kan inte avgöra om detta sker på grund av bristande akribi eller grälsjuka, men det väsentliga är att min text omgestaltas och att Pontara därför återigen argumenterar mot imaginära ståndpunkter. Kommenteras bör även Pontaras referens till Jairo Morenos intresseväckande bok Musical Representations, Subjects and Objects.[2] Foucaults épistémè-begrepp har, som många påpekat, ofta visat sig vara en prokrustessäng för detaljerna i vetenskapshistorien (och vetenskapshistorien som helhet består faktiskt av en summa detaljer som inte så lätt låter sig sammanfattas i övergripande indelningar, i synnerhet inte i sådana som griper över vitt skilda fackområden. Detta är också förklaringen till att ämnesdiskussioner som dessa, precis som Pontara riktigt anmärker, ofta påverkas av respektive forskares egna preferenser och intressen [10]). I musikteorins historia är detta extra tydligt – därför används t.ex. inte begreppen ‘la renaissance’ och ‘le baroque’ inom fackforskningen och därför kompromissar Moreno i stor utsträckning med Foucaults teori i sin bok (även om förlaget braskande lanserar den som ”a provocative application of Foucault’s ideas to music theory”). Detta har mer detaljerat påpekats av kolleger i recensioner och efterföljande diskussioner. Man kan tillfoga att varken relativisten eller en kontextualisten borde tilltalas av sådana förklaringsmodeller, vars grand narrative i form av kuhnska paradigmer eller foucauldianska épistémès är stora stenar i det historiografiska glashuset, i synnerhet i jämförelse med formalistens mer transparanta framställning.[3]

Helt åsido stöder ju annars idén om historiskt avgränsade épistémès min framställning av brott i musikteoretiska traditioner, bara att mitt ”épistémè” – jag är som Pontara vet ingen foucauldian och använder här bara begreppet i adaptivt syfte – är större och alltså skiljer sig i förhållande till den av Foucault föreskrivna kronologiska indelningen (på samma sätt hade man kunnat kommentera likheten mellan den citerade (och lovordade) disciplinavgränsningen hos Chris Barker [13] och den som Pontara kritiserar hos Berglund och Østrem [4]). Indelningarna skiljer sig också på det sättet att min utgår från interna samband mellan en summa detaljer ur den överlevande musikteoretiska litteraturen. Dessa samband blir svagare ju längre förenklingen ‘zoomas ut’ och finner sin yttersta möjliga bärighet, vilken naturligtvis alltså är mycket svagare än detaljerna enskilda, i det gradvisa skifte av vetenskapligt fokus som beskrevs i debattinlägget. Den andra modellen utgår från épistémè-begreppet och blir alltså omvänt svagare ju längre förenklingen ‘zoomas in’ på detaljerna i ett givet vetenskapshistoriskt område, och är som svagast i beaktandet av källmaterialet under tidsspannet ifråga. Detta är två olika sätt att betrakta musikhistorien och vi behöver både specialister och generalister, de senare inte minst i undervisningssammanhang. Vi måste dock söka överbygga de två synsätten och visa moderation i ‘zoom’-perspektivet vad gäller den historiska musikforskningen.[4] Om man sätter sin tilltro till Foucault som vägvisare även på fält han själv aldrig beträdde bör man nog göra det med fides qua creditur, inte genom att göra t.ex. épistémè-hypotesen till fides quae creditur. Det finns i övrigt ingenting i Morenos bok som direkt motsäger det jag påstår i debattartikeln. Det finns det däremot på andra håll, men detta redovisar inte Pontara och utrymmet tillåter det inte heller här. Som exempel på en filologiskt detaljgrundad generalisering kan nämnas en artikel av David Cohen, för vilken han belönades med SMT:s Outsstanding publication award, och i vilken han ger en framställning av musikteorins historia som är rotad i det teoretiska innehållet (än en gång är härmed inte sagt att s.k. meta-diskurser inte är givande så länge de inte gör våld på detaljförhållandena i musikteorins texter).[5] I Cohens artikel visas det oerhörda beroendet av den aristoteliska stämföringsuppfattningen även för Zarlino och Rameau och detta är ett sätt att se på musik – en metod – som går tillbaka till de vetenskapliga strömningar som gav upphov till västkyrkans flerstämmighet. Slutsatserna är med andra ord rotade i detaljer ur musikhistorien som haft en ofantlig påverkan på senare tiders modala och tonala kompositionspraxis, men som vi ska se i det följande kan dessa detaljer inte fångas i något av de modifierade ‘språkspel’ Pontara beskriver.

Jag sympatiserar med delar av Pontaras ”pragmatiska approach” men har tidigare i personlig korrespondens förklarat i vilka stycken jag motsätter mig den ämnesdefinition som redovisas i andra delen av hans artikel. Eftersom det redovisade programmet förutsätter värderelativism så utesluts forskning som tar sitt avstamp i metafysiken (vilket hittills i historien i hög grad gällt musikteorins praktiska tillämpningar), eftersom det vi antar oss veta och det vi antar oss inte veta då saknar distinktion. Teoretisk perspektivism är väl knappast något som behöver inskärpas i den människa som fostrats vid europeiska universitet under de senaste trettio åren, men Pontara vill upphöja den till ortodoxi och därpå bygga en yrkesmässig auktoritet som kontrasterar gentemot den hos ”vanliga människor” (vad detta begrepp innebär redovisas inte närmare – kanske finns visst sammanfall med Lilliestams demografiska grupp ”majoriteten av människor”?).[6] Finns ingen ödmjukhet inför metafysiken riskerar dock forskningen på sikt att bli ett väldigt begränsat andrahandsstudium av given tidsperiods fastslagna kunskap. Dessutom är den föreslagna ordningen obskurant i sin nolltolerans mot empirisk generalisering och i detta avseende inte pragmatisk varken i allmän eller filosofisk mening. För egen del önskar jag hålla möjligheten öppen att någon annan forskare kan ha förstått sakernas egentliga tillstånd (delar av Sanningen, här med stor begynnelsebokstav för att i all välvilja provocera min vän Pontara något) även om jag själv inte gjort det, men detta blir omöjligt i den hyperrelativistiska forskningsmiljö som ‘institutionen för musikrelaterade språkspel’ skulle utgöra (mer diskussion om hur positiv relativism försvårar vetenskapligt utbyte på högre plan än individnivå finns i mitt svar till Pettersson och Lilliestam i detta nummer av STM-online). Forskning som kräver att man utgår från metafysiska ställningstaganden, ofta i form av kvantitativt belagda indikationer, har idag en rad tillämpningar i praktiskt editionsarbete, analys av organum, kanon, fauxbourdon, simultan kompositionslära etc.[7] Detta arbete skulle fortsätta även om det bortdefinierades rent organisationsmässigt, men det vore förstås ännu bättre om det även fortsättningsvis kunde inkluderas i universitetsinstitutionernas arbete.

Pontara talar med glöd om den sene Wittgenstein men i stället är det som om den sjunde aforismen i Tractatus logico-philosophicus använts för att med ett enda snitt skära bort all internaliserad och kollektiv kunskap som utgått från språkoberoende metafysiska experiment – insikter av stor betydelse för flerstämmighetens framväxt som fortfarit att vara nära kopplade till modal och tonal flerstämmighet långt därefter.[8] Pontara balanserar i ett av sina resonemang med en viss eftergift åt språktranscendentala egenskaper (troligen eftersom dessa är så centrala just vad gäller musik, en erfarenhet som ständigt förstärks hos den som studerar den modala och tonala musikens teori och praxis) men realismens ontologi avfärdas ändå som fruktlös [17]. Pontara verkar här blanda samman ontologiska kunskapsanspråk (t.ex.: ‘jag har hittat C, en kosmisk faktor som förklarar varför Josquin och alla andra i hans generation skrev som de gjorde, och att detta var nödvändigt) med tillämpad forskning utifrån ontologiska premisser (t.ex.: ‘min undersökning tyder på att A (akustisk faktor) och B (empirisk data rörande musikupplevelsen hos människor) har ett mycket starkt samband. Vi kan kalla denna faktor C, eller ledtonsverkan, vilket underlättar vårt paleografiska arbete med det här Josquin-manuskriptet.” Det är alltid det förra som bemöts när relativismens förtjänster ska framställas, men hur många av STM-online:s läsare sett ett enda sådant anspråk i musikforskningssammanhang? Pontaras resonemang är, föga förvånande, den nu så vanliga antropocentriska tesen: ”det är meningslöst att räkna med en verklighet som transcenderar människans perception, eftersom en sådan entitet inte skulle kunna bedömas av människans perception”. Just detta är i sanning pragmatiskt och i skarp konflikt med de just citerade exemplen från västkyrkans musikteori. Prosdocimi stämföringsregler och den repertoar som dess tillämpningar utgör är dock frukter (om än beska sådana för en relativist) och detsamma gäller nutida vetenskaplig analys av dess struktur. Kort sagt är varken Pontaras pragmatiska approach, teoretiska perspektivism eller modifierade relevanskriterium så inklusiva gentemot den historiska musikforskningen som de möjligen kan framstå från ett filosofiskt perspektiv. Dessutom framstår den förordade avgränsningen som artificiell: det är oklart exakt vad som utmärker en ”kvalificerad version” eftersom hermetiskt slutna resonemang och solipsistiska kunskapsanspråk idag är vanliga även långt utanför fackforskningen. Det verkar i själva verket bara vara en fråga om nivåskillnader, där den som är relativist i det lilla rimligen är det också i det stora, se t.ex. Pontaras ”mer eller mindre entydigt” [2], ”närmast cirkulärt” [6], ”relativt autonom” [21] etc. I detta stycke överdriver Pontara olikheterna mellan språktranscendenta frågeställningar och forskning med hög samhällsrelevans. Väldigt ofta sammanfaller de två i arbete där man räknar med värden bortom existerande språkbegränsningar och från vår horisont ‘förlorade’ teoretiska perspektiv, t.ex. i färdigställandet av en textkritisk notutgåva eller i översättningen av en västkyrkans musiktraktat. Inte behöver man för dessa verksamheter sätta sin akademiska hederlighet på spel, ej heller ursäkta sig för den som fördelar skattepengar: ändå utgör de, om jag förstått Pontara rätt, ‘diskvalificerade versioner’ både genom synen på det vetenskapliga arbetet och genom dess samhällstillämpning.

Slutligen några ord om musikvetenskapens framtida orientering och funktion: alltför ofta publiceras texter av filosofisk, teologisk eller vetenskapshistorisk art i undanskymda musiktidskrifter när de egentligen bättre kommit till rätta i annat sammanhang (härtill är jag även själv skyldig). Det är min uppfattning, och erfarenhet, att mycket kan vinnas på att bedriva sådana projekt på andra ämnesinstitutioner än musikvetenskapliga och att meritokratin där bättre kan verka för resultatens gagn. Pontara får dock detta förslag att låta som en förvisning ur paradiset snarare än en möjlighet att bryta ny mark. Tal om hegemonisering och om att ”fixera ämnets innehåll” tyder på att de musikvetenskapliga institutionerna, som lär bli färre i Europa under de närmaste åren, är den bortre horisonten för hans resonemang och detta är enligt min mening onödigt snävt. Här sitter vi t.ex. sex, snart sju, disputerade forskare på en myndighet direkt under kulturdepartementet (Statens musiksamlingar) – är detta inte välplacerade ”gökägg” som kan gynna den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden på musikområdet (härmed inte sagt att denna sorts källnära forskning med alla sina tillämpningar inte kan bedrivas även på ämnesinstitutionerna)? Vi bör nog som forskare tänka mer på vad vi vill uppnå än var vi vill arbeta.

Jag vill än en gång tacka Pontara för hans inlägg och samtidigt erinra om den möjlighet som förborgats i att vi har så många olika forskningsinriktningar representerade inom det lilla svenska musikforskarkollektivet. Jag är speciellt intresserad av ”teoretiker” som Pontara, Pettersson (ingen övrig jämförelse dem emellan) och många andra eftersom deras sätt att närma sig musik och vetenskap är så radikalt annorlunda mitt eget. Emotser med glädje en fortsatt intressant debatt.



[1] Manuzios fina utgåva av 1514, med samtida marginalanteckningar, finns nu tillgängligjord on-line av Les bibliothèques virtuelles humanistes och L’université François Rabelais i Tours. – passagen i fråga finns vid: http://www.bvh.univ-tours.fr/Consult/consult.asp?numtable=B372615206%5F13136&numfiche=134&mode=1&index=82

[2] Bloomington, Indiana University Press, 2004.

[3] Se t.ex. Thomas Christensens recension i Music and Letters 88 (2007) 340-45 och Karl Braunschweigs I Music Theory Spectrum 30 (2008), 169-80. Frågan om traditionslinjer i musikteorins historia diskuterades också före Morenos bok på årskonferenserna för Society for music theory, bl.a. inför och i panelerna ‘From Zarlino to Rameau’, (1998) och ‘History of Theory’, (1999). Morenos kapitel om Weber är i stort sett lyft in från artikeln över samma ämne i Music Theory Spectrum 35/1 (2003, 99-120) utan större anpassning till den inslagna épistémè-hypotesen. Med de tre allegoriska figurerna relativisten, kontextualisten och formalisten avses forskningsinriktningar i allmänhet, inte enskilda forskare.

[4] Moreno nämner inte ens Richard Crockers, Paolo Sanvitos, Marco Manganis eller Daniele Sabainos arbete i sin diskussion av Zarlino. Även i en vetenskapshistorisk översikt kunde man förväntat sig en assimilering åtminstone av Crockers artikel om Zarlinos moduslära i Rivista Italiana di Musicologica III (1968), 1-10 och Sanvitos ‘Le sperimentazioni nelli scienze quadriviali in alcuni epistolari Zarliniani inediti’, Studi musicali 19 (1990), 305-18.

[5] ‘The Imperfect seeks its Perfection: Harmonic Progression, Directed Motion and Aristotelian Physics’, Music Theory Spectrum 23/2 (2001), 139-69.

[6] Lilliestam: ‘Vad gör vi med musikvetenskapen?, STM-Online 8: http://musikforskning.se/stmonline/vol_8/index.php

[7] Jag har berört betydelsen av neo-platonsk ontologi för kontrapunktspraxis och -analys i artikeln ‘Tracing an Ontology of Voice-leading in Fifteenth-Century Counterpoint Regulation’, Principles of Musical Composition III (Vilnius, Lietuvos muzikos ir teatro akademija, 2004), 41-49, samt mer nyligen i konferensbidraget ”Music as a Narrower Definition of Sound: is a Relativist View Empirically Tenable in Musicological Analysis?” vid det femtonde nordiska musikforskarmötet på Norges musikkhøgskole i Oslo 6/8, 2008.

[8] För att ge bara ett par exempel på musikteoriska passager som skulle skurits bort vid en sådan insnävning se Guido av Arrezzo: Micrologus [c.1020], red. M. Gerbert, Scriptores (S:t Blasien, 1784), II, 6; Aquinas kommentarer till Aristoteles Metaphysica: [c.1260], red. tredje utg. M.-R. Cathala(Turin, Marietti, 1935); Johannes Grocheius: De musica [c.1300] red. E. Rohloff (Leipzig, Reinecke, 1943), 66-67; Jacobus av Lìege Speculum musicæ, liber quartus [c.1330], red. R. Bragard, Corpus scriptorium de musica (Rom, American institute of Musicology, 1963), 122-23; Ugolinus av Orvieto: Declaratio musica disciplina, liber secundus [c.1430] red. A. Seay, Corpus scriptorum de musica (Rom, American institute of Musicology, 1960), 12-15; och Bartolomei Ramos av Pareia nyss nämnda Musica practica (Bologna, 1482), 58-60. Försök föreställa er musikens utveckling i västerlandet utan dessa metafysiska tankegångar och den historiska musikvetenskapens tillstånd om inte forskare i varje generation tillgodogjort sig dessa sätt att närma sig modal och tonal musik.

©Mattias Lundberg, 2008

STM-Online vol. 11 (2008)
http://musikforskning.se/stmonline/vol_11

Webmaster: pbroman@bgsu.edu

ISSN: 1403-5715