Nyttig, användbar, relevant -- för vem?
Några kommentarer till Tobias Pontara
Lars Lilliestam
Tobias Pontaras inlägg är tankeväckande och intressant men lämnar också många frågetecken efter sig. Det är synd att han bara läst mitt första inlägg i STM-Online och inte även det i Danish Yearbook of Musicology 2005 (”Why musicology? And how? or The future of musicology”) eller mitt inlägg vid konferensen Musikvidenskab mellem synlighed og faglig legitimitet i Köpenhamn hösten 2007 (Lilliestam 2006 och 2007), för då hade diskussionen kanske sett lite annorlunda ut. Det som var ganska spontant tänkt och formulerat som frågor i den första artikeln i STM-Online förklaras och fördjupas i de båda senare texterna. I båda finns tankegångar som kan ses som svar på en del av det Pontara skriver, och de behöver inte upprepas här. Men låt mig kort kommentera ett par saker i Pontaras text.
Ett stort musikintresse behöver inte nödvändigtvis betyda att man vill läsa vetenskapliga texter om musik, skriver Pontara, och det kan vara sant. Men om vi nu som musikvetare tagit fram djupgående, ”kvalificerad”, kunskap om musik -- varför då inte försöka göra den tillgänglig i en ”populär” form och sprida den till så många som möjligt? Vilket värde ligger i att vara exklusiv? Varför inte försöka möta frågor som en musikintresserad allmänhet ställer?
Det kan inte bara vara andra musikvetare som vi skriver för. Pontaras tanke att ”den akademiska relevansen” av musikvetenskaplig forskning är att den ”bidrar till ett mer eller mindre väldefinierat akademiskt språkspel” är minst sagt en förenkling. Man kan alltså skriva vad som helst om musik så länge det fyller traditionella akademiska anspråk? Men tänk om dessa anspråk och premisser är tvivelaktiga? Eller om studierna är ointressanta, obegripliga eller oanvändbara för flertalet människor? Forskningsrön måste kunna vara relevanta även för andra än de innanför akademin. Vetenskapen legitimerar ofta sig själv, men det räcker inte. Vetenskapen måste också legitimeras genom att vara användbar utanför sina egna kretsar, och den måste hela tiden skärskåda sig själv och sina egna premisser och utgångspunkter.
Jag kan ha fel men jag tycker mig i Pontaras text ana ett lätt förakt för ”populärvetenskap” och journalistik som jag tycker rimmar illa med en modern vetenskapssyn. Den motsättning mellan journalistik och vetenskap som Pontara målar upp är märklig. Journalistik och vetenskap är två olika språkspel, för att återigen använda Pontaras språkbruk, om musik. (Givetvis finns det många olika sorters journalistiska och vetenskapliga texter, men jag avstår från att diskutera detta här). Perspektivet i musikjournalistik ligger ofta mycket närmare musikintresserade människors sätt att tänka om musik än akademiska texter om musik. Vetenskap och journalistik borde dra nytta av varandra och lära av varandra istället för att odla en ömsesidig misstro.
Ibland behöver akademiker förenkla och anpassa sitt språk till den målgrupp han/hon riktar sig till. Detta behöver absolut inte betyda att man, som Pontara skriver, anpassar sig till den musiksyn som omfattas av majoriteten av människor. Alla musiksyner och perspektiv på musik, både inom vetenskap och journalistik, bör skärskådas och ifrågasättas. Finns det andra sätt att tänka? Är de perspektiv och tankar vi utgår ifrån verkligen sanna? För vem?
Vi bör enligt Pontara ”generera alternativa sätt att se”. Alternativ till vad? Det säger Pontara inget om. Jag skulle vilja föreslå: alternativ till traditionell eurocentrisk nästan enbart konstmusikaliskt inriktad musikvetenskap -- men även alternativ till och ifrågasättande av vardagliga tankar om musik, till exempel musikjournalistik, både i dags- och fackpress.
Pontara predikar så vackert om att vi bör låta många blommor blomma. Tyvärr svarar hans framställning inte på frågor om relevans, ansvar och nytta. Under en täckmantel av att låta många blommor blomma (eller ”anythying goes”) kan man göra vad som helst, till exempel rulla på i gamla hjulspår, utan att ifrågasätta sin egen verksamhet.
Jag tycker också att det ska finnas många former av musikvetenskap. Det är bra att fältet är heterogent. Men det innebär inte att man kan studera sin ‘sjuka moster’ i form av någon obskyr musikalisk företeelse som man brinner för (ett verk, en musikskapare, ett problem) som högst några hundra människor känner till eller intresserar sig för utan att reflektera över varför och för vem forskningen är viktig.
Pontara påstår att modern svensk musikforskning sysselsätter sig med de senaste hundra årens musik. Jovisst. Men det är i huvudsak konstmusik man studerar. För att ta ett exempel: nästan hälften av alla avhandlingar från musikvetenskap i Göteborg handlar om konstmusik! Även inläggen på de svenska och nordiska musikforskarkonferenserna vittnar om konstmusikens dominans. Avhandlingar om till exempel olika former av populärmusik (musik som många människor tycker om att lyssna på och själva spela) framstår som en liten bubbla som några få forskare ägnade sig åt på 1980-talet. Sedan dess har det tillkommit mycket få avhandlingar om sådan musik, och det allra mesta som skrivits är gjort av samma seniora forskare som disputerade på 1980-talet. Var finns de nya unga populärmusikforskarna?
Vilka kvalificerade studier har svenska musikvetare producerat om t.ex. ABBA, Benny Andersson eller den svenska musik som gått på export och som satt Sverige på den musikaliska världskartan sedan 80-talet? Det som är skrivet om detta är till allra största delen gjort av journalister eller av forskare inom andra discipliner än musikvetenskap.
Hur välgjorda våra avhandlingar än må vara ur ett vetenskapligt perspektiv bär de ofta vittnesbörd om ett ämne med ett snävt och ibland gammaldags perspektiv på musik. Det är till exempel anmärkningsvärt, för att inte säga genant, att de första djuplodande musikvetenskapliga studierna av en av 1900-talets mest spridda och omtyckta svenska musikskapare, Evert Taube, utkom först 2006 och 2008.
När ska musikforskare börja att på allvar ägna sig åt ”breda” musikformer som dansband, schlagers eller olika former av rock, den moderna folkmusiken, om artister som exempelvis Robyn, Ulf Lundell, Eva Dahlgren, Håkan Hellström, om bruk av musik, tänkande kring musik, musik och medier, nutidens festivaler och scener för levande musik, musik och hälsa, musikalisk socialisation etc?
Ämnet musikvetenskap är inget självändamål. En modern musikvetenskap måste, enligt mitt förmenande, handla om nutidens musik och utgå från nutidens frågor och perspektiv. Tobias Pontaras artikel innehåller inte en enda rad om musikvetenskapens studenter, om problemen med ämnets återväxt och om hur ämnet kan bli attraktivt. Hur ska vi få unga människor att intressera sig för musikvetenskap? För att vara attraktivt måste ämnet behandla musik på ett sådant sätt att det berör och känns igen av unga ambitiösa musikintresserade människor. De måste känna att de kan studera och forska om den musik som berör dem. Det måste finnas en väl fungerande kedja av moderna grundkurser och kurser på avancerad nivå som leder in till en modern forskarutbildning. Jag saknar i Tobias Pointaras filosofiska artikel konkretiseringar av vad hans resonemang leder till och vilka konsekvenser de får för innehållet i och utformningen av musikvetenskapens kurser och forskning.
Vi som är gamla i det musikvetenskapliga gamet har inte alltid hängt med i musiklivets förändringar. Många av oss agerar som om den musikaliska kartan ser ut som den gjorde när vi växte upp och som om de perspektiv vi hade då var giltiga ännu idag. Så är det inte. Det sker snabba snabba förändringar -- men de återspeglas alldeles för lite inom musikvetenskapen.
Vi lever också i en tid med krympande anslag till humanistisk forskning, och det gäller att vi som musikvetare har bra svar på frågor om varför vi forskar om det vi vill forska om och att vi gör högkvalitativa projektansökningar ifall vi ska kunna hävda oss i konkurrensen. Vilka problem vill vi attackera och lösa för att de är viktiga och angelägna idag?
Som jag skriver i STM 2005: man ska som musikforskare kunna se sig i spegeln och säga att det jag gör är viktigt. Som musikforskare arbetar jag ytterst på skattebetalarnas uppdrag och är bekostad av skattepengar. Det gäller att jag använder dessa väl.
En avhandling och en disputerad forskare (= en kvalificerad yrkesmänniska) kostar i runda slängar tre miljoner kronor att få fram. Är min forskning värd de pengar den kostar? Vem vill läsa den? För vem är den bra, användbar, nyttig och relevant? Dessa frågor diskuteras inte heller av Pontara. Det räcker inte med att jag själv och några få gelikar tycker att forskningen är bra. Det vetenskapliga studiet av musik i alla dess former är betydligt viktigare än så.
Referenser
Lilliestam, Lars (2006) ”Why musicology? And how? or The future of musicology”, Danish Yearbook of Musicology 33 (2005).
Lilliestam, Lars (2007) ”Musikvetenskapen imorgon”, Inledningsanförande vid konferensen Musikvidenskab mellem synlighed og faglig legitimitet, 2007-04-21 i Köpenhamn. www.hum.au.dk/musik/dsfm/dsfm_m/Symp2007/Lilliestam.doc