Anti-Pontara brevissimus
Lars Berglund
Det var från början min avsikt att skriva en längre replik till Tobias Pontaras ”Retorik, hegemoni och musikforskning”. Men när jag läste en tidig version av Eyolf Østrems inlägg insåg jag att han hade fått med det mesta jag ville ha sagt, samt en hel del därtill, dessutom med en retorisk esprit som är svår att tävla med. Låt mig bara inledningsvis säga att jag på i princip alla punkter instämmer i Eyolfs invändningar och argument.
Samtidigt vill jag beklaga att debatten i så hög grad antagit karaktär av tuppfäktning. Felet är till stor del Pontaras: den insinuanta tonen i hans inlägg och oskicket att pådyvla föregivna meningsmotståndare åsikter och uppfattningar som de aldrig givit uttryck för nödvändiggör dessvärre svar som bemöter angreppen, även om man helst skulle slippa föra diskussionen på den nivån.
Pontara uttrycker ”viss leda” inför musikvetenskapens ”fortlöpande självdiagnostisering”, men ger sig ändå in i debatten och det ska skrivas på hans pluskonto. Själv anser jag att en fortlöpande självreflexion och ett ständigt ifrågasättande av den egna verksamheten inom forskning och utbildning - på den egna kammaren, i samtal med kolleger och i publicerad form - är en del av vår uppgift och vårt ansvar som akademiska forskare.
Att inlägg i en sådan diskussion kan ha inslag av positionering - såtillvida att man tydligt ger uttryck för en bestämd uppfattning, kanske till och med i tillspetsad form - är något positivt och kan bara gynna den dialektik som gör debatten fruktbar. Jag vill påstå att man inom svensk musikvetenskap tidvis har tenderat att vara alltför försiktig i det avseendet, något som i värsta fall kan leda till konformism och det slags anything goes-inställning som Pontara själv varnar för. Att påstå att sådana positioneringar skulle vara ”dogmatiska och annekterande” och syfta till en hegemonisering ämnet är därför missriktat. Det en en sak att ha en tydlig och bestämd uppfattning, en helt annan att med maktmedel tvinga den på andra. I mitt och Eyolfs fall blir det särskilt absurt, eftersom vi när vi för snart tio år sedan skrev vår (i mitt tycke rätt charmigt uppkäftiga) artikel fortfarande var doktorander och följaktigen stod utanför alla institutionella maktstrukturer.
Jag hoppas att debatten i fortsättningen ska kunna föras på en mer konstruktiv nivå. Och jag tycker att vi mindre borde tala om vad vi ska ägna oss åt, alltså i betydelsen vilket material vi ska studera (undersökningar om seriella kompositionstekniker, svenska gymnasisters uppfattningar om musik eller sångpraxis i medeltida nunnekloster tycker jag rent principiellt sett har förutsättningar att vara lika viktiga och intressanta och jag föreställer mig att de flesta håller med), och mindre om hur (rena metoddiskussioner lämpar sig bättre att föras i direkt anslutning till konkreta material och frågeställningar, vid seminarier och disputationer och i recensioner), och hellre koncentrera oss på varför: vad är syftet med den kunskap vi producerar och förmedlar? Vilka frågor finner vi angelägna att besvara, och varför? Vad är det egentligen vi vill veta och förstå och vad syftar de insikterna till? I den diskussionen deltar jag mycket gärna, och när som helst.