Kommentar till Mattias Lundberg
Lars Lilliestam
Mattias Lundbergs artikel är svår att kommentera eftersom vi tycks ha så olika grundsyner. Hans artikel ekar av gamla synsätt som få forskare för till torgs numera. Många av dem är djupt problematiska. Jag vill här bara ge några små kommentarer och motfrågor.
Det synes mig mycket märkligt att skilja mellan ”traditionell musikvetenskap” (”syntaktisk”, ”formalistisk”, ”estetisk” och ”historiografisk”) och de, som Lundberg skriver, ”starkt teoretiserande vetenskapsmetoderna ’textuell’, ’kulturteoretisk’ eller ’sociokulturell’ analys”. Menar Lundberg verkligen att den förstnämnda typen av musikvetenskap skulle vara teorilös eller mindre teoretiserande? Alla vetenskapliga betraktelsesätt är teoretiserande och har sina mer eller mindre uttalade premisser och axiom.
Det är lika svårbegripligt att göra en motsättning mellan ”sekundär vetenskapsteori och sociologiska processer” och en ”fullödig bildning inom den egna disciplinen”. Vad innebär det senare egentligen? Musikanalys som bara handlar om musikens material utan att sätta den i sitt sammanhang? Jag kan ge Mattias Lundberg rätt i att sociologiska analyser av musik inte alltid tar tillräcklig hänsyn till ”musikens själva beskaffenhet”. Många så kallade musiksociologiska analyser är inte tillräckligt grundade i analyser av musikens material. Men mot detta kan sägas: alltför många musikteoretiska analyser tar inte hänsyn till musikens kontexter, lyssnarnas förkunskaper, vad analysen ska användas till etc. En god och användbar musikanalys tar hänsyn till både musikens material och kontext – hur och i vilken grad beror på analysens syfte.
Mattias Lundberg skriver också om ”den musikvetenskapliga metoden”? Min stilla undran är: finns det verkligen en sådan? Musik är en så komplex företeelse att den måste belysas från många olika håll.
Så tvärvetenskap – gökägg eller inte… utvecklingen går åt det hållet. I både Danmark och Sverige (åtminstone) är tendensen att ämnen som musik-, litteratur-, konst-, teater- och kulturvetenskap slås samman till större institutioner. I namnen på institutionerna återkommer ofta ord som kultur, estetik, medier, konst och språk i olika kopplingar. De institutioner som ägnar sig enbart åt musikvetenskap blir färre och färre (jfr Mikael Fjeldsøes Viewpoint i Danish Yearbook for Musicology 34 (2006) där han konstaterar att det i Danmark inte längre finns någon musikvetenskaplig institution). En del av dessa sammanslagningar görs förvisso för att få en effektivare administration i större enheter, men ibland spelar även (tvär)vetenskapliga avgöranden in. Många inser att man vinner i både slagstyrka och kompetens med en bredare institution.
Det danska symposiet i Köpenhamn 21 april 2007, ”Musikvidenskaben mellem synlighed og faglig legitimitet”, visade att det i vårt grannland finns en stark medvetenhet om problemet och där pågår ett arbete med att ställa diagnos. Praktiken återstår. Hur ska vi förändra musikvetenskapen i praktiken? Hur ska våra nya kurser se ut och vad ska de innehålla? Hur ska undervisningen och lektionerna utformas? Hur ska vi få fram en modernare kurslitteratur?
Mattias Lundbergs inlägg gör mig än mer övertygad om att musikvetenskapen i hög grad måste omorientera sig, men jag tänker inte upprepa argumenten för det här utan hänvisar till mina artiklar ”Vad gör vi med musikvetenskapen?” i STM Online 8 (2005) och “Why musicology? And how? or The future of musicology” i Danish Yearbook of Musicology 33 (2005) – och några förhoppningsvis kommande texter.