Rapport
AMS Annual Meeting in Boston, 29 oktober-1 november, 1998
ASA Annual Meeting, 4-7 november 1998, Bloomington
Per F. Broman, Buffalo
Det var min fjärde American Musicological Society (AMS) konferens som i år ägde rum i Boston. Den var tyvärr också den minst intressanta. Konkurrensen för att överhuvud taget få ett paper antaget ökar från år till år. I år avvisades tre av fyra proposals. Konsekvensen har blivit ett minskat risktagande: de 120 papers som lästes täckte endast ett relativt smalt musikvetenskapligt fält med betoning på den historiska och traditionella forskningen. Det var få sessioner om populärmusik, 1900-talsmusik och New Musicology.
Kvaliteten på det som gavs var dock hög. De mest intressanta sessionerna för mig rörde 1900-talsmusiken, bland annat Leta E. Millers paper om John Cages år i Seattle och Amy C. Beads ”Negotiating Cultural Allies: American Music in Darmstadt, 1946-1956” som diskuterade den amerikanska militärens ekonomiska och kulturella stöd till sommarkurserna för ny musik i Darmstadt som en del av avnazifieringen.
Eftersom Joakim Tillman ger ett omfattande referat av konferensen tänkte jag här istället skriva om den andra konferensen jag deltog i under hösten, The American Society for Aesthetics (ASA) 56:e årliga möte på Indiana University i Bloomington.
Om AMS-mötet med sina ca. 1.500 delegater som vanligt var oöverskådligt och alldeles för stort blev ASA-konferensen med ett par hundra deltagare helt lagom. Det var bara tre parallella sessioner mellan 09.00 och 17.00 och den intima atmosfären gav möjligheter till informella kontakter. Bloomington har inte heller riktigt samma distraherande effekt som Boston. Påtaglig var dominansen av papers som behandlade musik. Inte mindre än nio av 27 sessioner hade musikaliska ämnen.
En mycket framgångsrik typ av session var de fyra som behandlade nya publikationer: Lydia Goehrs senaste bok The Quest for Voice: Music, Politics and the Limits of Philosophy; The Encyclopedia of Aesthetics; Jerrold Levinsons Musik in the Moment; Noel Carrolls Philosophy of Mass Art. Varje volym fick där en mycket genomarbetad kritik av två som hade läst boken varpå författaren själv fick möjlighet att besvara kritiken och publiken kunde ställa frågor. Processen var inte olik en doktorsdisputation.
Noel Carroll argumenterade för att även ”Mass Art” definierad i kvantitative termer - konst som är skapad för och distribuerad till ett stort antal människor - är värt ett studium. Det är knappast en kontroversiell åsikt längre och han fick kritik från flera håll. Kritiken kom dels från vänster: han inkluderade inte några politiska diskussioner, alla människor på jorden har inte tillgång till massmedia; men även från postmodernistiskt håll, hans definition av ”Mass Art” var för stel och livlös.
Goehrs bok hade tyvärr inte publicerats så publiken hade svårt att förhålla sig till volymen. Däremot bidrog Levinsons bok till en intensiv diskussion. Bokens tes är att en lyssnare till musik inte primärt är fokusera på storform utan på ”moment-to-moment”-relationer. Även om slutsatsen inte är ny så är det en kontroversiell ståndpunkt i Nordamerika där så mycket av den högre musikundervisningen går ut på strukturlyssning och strukturanalys.
Ytterligare session behandlade strukturlyssning, ”Beyond Structural Listening?”, och utgick från Rose Rosengard Subotniks två böcker, Developing Variations och Deconstructive Variations. Sessionen var en förberedelse för publikationen av en bok (Andrew Dell’Antonio, red.) som just behandlar alternativ till strukturlyssning. Fred Everett Maus utgick från en diskussion om punkmusik och argumenterade för en sound- och ackordfokuserad metod medan Joseph Dubiel antydde en metod som utgick från stil istället för struktur.
Andra sessioner behandlade fonogram, John Cage och Adorno. Adornosessionerna var intressanta. Bl.a. diskuterade Roger Savage Adornos påverkan på New Musicology. Den mest egendomliga presentationen som jag hörde gavs av Douglas Hofstadter i fonogramsessionen. Han uttryckte den okontroversiella åsikten att det finns likheter mellan matematik och musik på flera plan, som han så många gånger gjort i sina böcker: skönheten i matematiken kan naturligtvis symbolisera musikikalisk skönhet men han gick ett steg vidare denna gång. Genom att demonstrera ett datorprogram som genererar matematiska modeller som grafik, Geometry Sketch Pad, ville han frammana illusionen av en fascinerande utopisk analogi: en dator med så många variabler att det skulle gå att framställa vilken interpretation som helst av en notbild. Omöjligt idag, men vem vet.
David F. Maier diskuterade betydelsen av de utommusikaliska ljuden i Cages musik och betonade betydelsen av Zen och nödvändigheten av slump och brus som viktiga beståndsdelar i den musikalska upplevelsen. Sessionens ordförande George J. Leonard förklarade sedan att Cages uppfattning av av Zen var helt amerikaniserad och han läste ur sin bok Into the Light of Things: The Art of the Commonplace from Wordsworth to John Cage. Cages lärare Teitaro Suzuki representerar en amerikaniserad form av Zen som sedan transformerades genom Cage. Detta är viktigt att påpeka enligt Leonard.
Kvällarna var fyllda med arrangemang, bl.a. konserter med Indiana Universitys stolthet, den fantastiska School of Music, en av de bästa i Nordamerika. Den mycket verbale cellisten Janos Stalker spelade, föreläste och svarade på frågor och skolans uppsättning av Mozarts Idomeneo förhandsvisades. Jag deltog även i en visning av Kinsey institutet vid Indiana University, det välkända institutet för sexualitetsforskning, och såg dess fantastiska samling av erotisk konst.
Det är intressant att notera att definitionen av ”estetik” inte är helt enkel, ens inom ASA. Redaktören för The Encyclopedia of Aesthetics, Michael Kelly, berättade om svårigheterna att få skribenter till visa uppslagsord då många svarade ”jag sysslar inte med estetik”. Det gällde då för Kelly att omdefiniera ämnet. Resultatet blev överväldigande, i Encyclopedien framstår ämnets stora bredd och djup. Estetikens betydelse för musikforskningen är monumental.