Musikvetenskap i dag, 2001
Konferens i Göteborg den 6-8 juni 2001, arrangerad av Svenska samfundet för musikforskning i samverkan med GOArt, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet och Institutionen för musikvetenskap vid Göteborgs universitet.
Abstracts
Ph.D.-candidate Anders-Petter Andersson, School of Arts and Communication, Malmö University, Sweden
How to Compose Musically Satisfying Interactive Music
I am a musician with an academically background in Musicology and Aesthetics. My Ph.D. project is a series of explorations in digital interactive media using musical systems of communication.
The question I'm asking is: how to compose musically satisfying interactive music for collaborative use situations? Collaborative use situations are interesting because they involve many simultaneous interacting users. These circumstances potentially make collaboration communicative open, complex and ambiguous: where the will of the individual human, his pre-understanding and attitude towards the music is displaced in the meeting with other humans, things and social practices. The musical meaning is, in the semiotic sense of the word, shifted down in favour of the collective will, negotiated in dialog between people. A physical metaphor of the collaborative situation is a network of smaller and bigger things on different levels of discourse: expressions, practices and institutions.
Today there are limitations to a majority of the designs within digital interactive media because they are built on: 1. Control of the user and a functional view on how people learn and create, 2. context independent and generalist principles based on a bias off knowledge from the fields of cognitive psychology and Human Computer Interaction, 3. a dualistic division between human-machine, subject-object, text-context and a romanticised art and design view centred on the Artist as creator.
We have much to learn from traditional musical systems of
communication, but we need not to inherit old methods of thinking
(analysis) and making (construction) if they does not suit the digital
interactive material we are working with, and the social or
communicative requirements we might want to build into our designs. I
want to use poststructuralist theories in order to rethink the activity
and practices of composing and playing and the musical object or text.
Questions or challenges with this type of project is firstly if it is
at all possible to go from a critical, narrative, historical method of
analysis of a meaning producing practise to a method of construction in
that practice? Is it possible to compose music from poststructuralist
theoretical perspectives? If the step from analysis to construction
would be possible, then the question is how the design of the musical
elements, nodes, etc. would be made in the intertextual network, an
open collaborative user situation.
Doktorand Lars Berglund, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet
Figurläran och den licentiösa kontrapunkten
I detta paper görs en kritisk genomgång av den så kallade musikaliska figurläran, så som den framställs i handböcker och forskningslitteratur. Ett återkommande påstående i samband med framställningar om "barockens figurlära" är att den är unik för det tyska kulturrummet och att inget motsvarande system utvecklades av exempelvis italienska teoretiker. Jag vill visa att detta är en felaktig föreställning, som utgår från ett missförstånd av vad framställningarna om musikaliska figurer i tyska traktater egentligen handlar om. Figurläran beskrivs i nutida litteratur således ofta som ett semantiskt eller semiotiskt system, där bestämda musikaliska figurer betecknar bestämda affekter, eller begreppsliga innebörder - alltså ett referentiellt teckensystem. Men det som framställs av de tyska teoretiker som diskuterar musikaliska figurae eller licentiae ska snarare förstås som ett i den litterära retoriken grundat system för att motivera avvikelser från det stränga regelsystem som under 1500-talet kodifierats i kontrapunktläran. Alltså en musikalisk motsvarighet till de avvikelser från den språkliga grammatiken, licentiae och vitia, som behandlas inom retorikens elocutio, och där liksom inom musikteorin rättfärdigas bland annat med affektuttrycket (men även med tex. undvikandet av taedium, långtråkighet).
Om man tolkar den tyska figurläran utifrån detta
perspektiv finns det en tydlig motsvarighet inom italiensk musikteori,
och det redan från första hälften av 1500-talet,
nämligen den licentiösa kontrapunkten, vilken behandlas eller
åtminstone berörs i de flesta italienska
kompositionsläror från 15- och 1600-talen. Här, precis
som hos de tyska teoretikerna, behandlas vissa avvikelser från
den normerade satstekniken, vilka legitimeras just med hänvisning
till textens innebörd eller affekt. Skillnaden mot tysk teori
är att det i Italien aldrig görs några försök
att systematisera eller namnge dessa avvikelser. Det var Rostockkantorn
Joachim Burmeister som kom på iden att namnge avvikelserna med
termer lånade från den litterära retoriken. Denna
idé togs i princip aldrig upp söder om Alperna.
Men systematiseringen av de satstekniska licenserna medför betydande
problem, som förde till inkonsekvenser i de tyska teoretikernas
system, och framför allt ställt till det för de moderna
forskare som försökt analysera äldre musik med
hjälp av dessa teoretiker. Avslutningsvis tar jag upp några
exempel på sådana problem, och förespråkar ett
historisk-hermeneutiskt förhållningssätt i syfte att
undvika dem.
Doktorand Cecilia Björck, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet
Identities in transition. Young black South Africans heading for a career in music.
Research suggests that human beings today are free to form their
identities in significantly different ways than in the first half of
the 20th century. In late modern society, identity is made up of
several factors. Examples of these elements might be gender, ethnicity,
age, or geographical location. The identity factor focused on in this
study is gender.
The study deals with the influence that gender and music have on the
identity processes of young, black, South African music students. In
South Africa, a country with a multitude of cultural and social
systems, the possibilities for forming a personís identity have
broadened with the ongoing integration of cultural groups through the
fall of apartheid. For Black youth, the right to have an education and
the opening up of the labour market could provide many opportunities
for the future.
Twenty-three individual interviews and three group interviews were conducted as the basis for this study. The students were between the ages of twenty and twenty-six and were preparing for advanced degrees and careers in music.
The results of the study show that the students are transitioning in
the "new" South Africa in a number of ways. First, they are pioneers
because they chose to study subjects and to have careers in fields
previously inaccessible to people of their skin colour. Second, the
students are redefining existing gender positions. They are searching
for new ways to become men and women in the field of music. Finally,
the students manoeuvre in the space between individualism and the
collective.
Doktorand Thomas Bossius, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet
Religionen i populärmusikkulturen
Det har genom åren talats och skrivits mycket om västvärldens och den moderna människans sekularisering; om hur människan främst i de pro-testantiska länderna vänt ryggen åt Gud och kyrkan, och istället satt sin tillit till sin egen och andra människors storhet. Inom religionssociologin har man talat om en avmystifiering av världen, framförallt som en följd av den protestantiska kyrkans distinktion mellan det profana och det heliga. Som en följd av detta menade man att kyrkan och religionen började tappa greppet och att människan i en ständigt eskalerande rörelse istället vände blicken mot konkreta och materiella värden, och gick mot ett icke-religiöst stadium.
Framförallt under 1900-talets andra hälft har man dock mer
och mer börjat ifrågasätta den bilden. Alla är
överens om att den traditionella religionen i
västvärlden har försvagats och förlorat mycket av
sin trovärdighet hos gemene man, och därmed även mark
och makt. Men vad religionssociologerna samtidigt lyfter fram är
att detta inte inneburit att religionen försvunnit, utan att den
tagit sig nya vägar och nya uttryck, att den har funnit sig nya
arenor. Man brukar säga att den vanligaste religionsformen idag
är en mängd osynliga privatreligioner, och man talar rentav
om religioner utan tro. Sättet att förhålla sig till
religionen idag, och detta gäller inte minst bland unga,
präglas framförallt av lekfullhet, nyfikenhet och en kraftig
motvilja att inordna sig under normer, trossatser och allt som är
fastlagt och bestämt ovanifrån.
Inom dagens religionssociologi talar man allt oftare om olika former av
religiös förändring istället för om
sekularisering. Begreppet "religiös förändring" lyfter
inte fram vare sig försvagningar eller stärkande av
religionen, utan pekar enbart på att det sker
förändringar i den religiösa kartan. Istället
för avmystifiering har man mer och mer börjat tala om en
återmystifiering av tillvaron, och det är just denna
återmystifiering så som den tar sig uttryck i ungdomars
musikkultur som kan sägas vara det egentliga upphovet till min
forskning kring de båda i mitt avhandlingsarbete fokuserade
delkulturerna: black metal-kulturen och den psykedeliska
transkulturen.
Under slutet av 1900-talet gjordes några större
undersökningar kring svenska ungdomars förhållande till
religionen och livsfrågorna. I mitt inlägg på
konferensen tänkte jag presentera några huvudtendenser i
dessa undersökningar och exemplifiera dessa med hjälp av de
båda delkulturer jag studerar.
Doktorand Mathias Boström, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet/Svenskt visarkiv
"Det var det värsta jag hört. Han kunde skratta fast han
inte var nå' rolig, han!"
- reflektioner över några samlingar privata
fonografinspelningar i Sverige.
Citatet ovan kommer från Storis Carl Johansson från
södra Dalarna. Det finns inspelat som en en kommentar efter en
skrattvisa på en kommersiellt producerad fonografcylinder. Min
presentation kommer att kretsa kring just denna interaktion med den nya
musiktekniken vid förra sekelskiftet: lekfullheten, allvaret och
osäkerheten.
Doktorand Katharina Brette, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet
Tjejband i historieskrivningen
Jag ämnar presentera ett paper som beskriver hur kvinnliga utövare inom pop- och rockmusiken på 60-talet marginaliserats och osynliggjorts i den gängse historieskrivningen. Män är i regel homosociala och föredrar samvaron med män framför kvinnor. På så vis blir också män mer intresserade av att beskriva män i historieskrivningen.
Jag önskar intervjua 20 st kvinnor i så många band som möjligt. Att finna utövarna i de tjejband som spelade på 60-talet sker nätverksvis, dvs. jag söker upp en deltagare i ett kvinnligt rockband och kans därefter nå nya kvinnliga musiker.
Jag beskriver hur de kvinnliga utövarna blivit behandlad, beskrivna och bedömda t ex i media. Mediabilden på 60-talet är intressant speciellt i samtida ungdomstidningarna som Bildjournalen. När en av min informanter mötte den lokala pressen efter en spelning ställdes hon inför frågor som "Varför är Ni bara tjejer? Visst är det kul att bli uppmärksammad, säger en annan informant, men är det för att vi i bandet spelar bra eller för att vi är tjejer?
Ebba Witt Brattström, professor i litteratur, har visat att det
sker ett kunskapsbrott mellan generationerna, så att de yngre
kvinnorna berövas sin förmödrar. När kvinnliga
musiker inser detta efter att kanske ha spelat i många år,
infinner sig en något chockartad upplevelse.
Syftet med min undersökning är att beskriva de kvinnliga
förebilderna i rocken, vilket kan verka frigörande för
unga kvinnor. Att få veta t ex att Nursery Rhymes spelade R &
B, arbetade som proffs och turnerade utomlands, spelade med Four Tops
och The Who samt kunde genomföra en spelning på fem-sex
timmar visar ett tjejband kunde vara både uthålligt och
kompetent.
Professor Holger Larsen & docent Per-Erik Brolinsson, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
"Jag har sålt mina visor till nöjets estrader..." Den svenska visan under 1900-talet.
Den studerade repertoaren innefattar visor från Birger
Sjöberg och Evert Taube, via Povel Ramel, Owe Thörnqvist och
Cornelis Vreeswijk till Stefan Sundström m.fl.
En första frågeställning är hur befruktningen
från vid olika tidpunkter aktuella internationella stilskikt
skänkt svensk viskonst en särprägel och delvis specifik
kulturell identitet; Schuman-citat (Sjöberg), tango (Taube), rumba
(Thörnqvist) samba (Vreeswijk), gospel (Ramel) för att blott
ta ett axplock. Härvid framstår vissa relationer mellan
utländskt och inhemskt som särskilt intressanta,
där-ibland frågor om travesti-, parodi- och
pastischbegreppen.
En andra frågeställning gäller i vad mån man kan se utvecklingslinjer, dels kopplingar till olika samtida kulturella normer, dels eventuell släktskap och tra-dition i stilhänseende och allmänna förhållningssätt. En hypotes härvidlag är att det finns ? inte minst i kraft av genrens popularitet ? klara återspeglingar i repertoaren av samtida normer och värderingar. En annan hypotes är att man kan spåra tydliga traditionslinjer, exempel-vis i form av medveten alludering på äldre upphovsmän såsom linjen från Bell-man till Vreeswijk.
En tredje frågeställning gäller genrens position som
ett slags "mellanmusik" om än i en annan mening än den i
vilken bl.a. Olle Edström fruktbart brukat ter-men. Vi står
här inför en visrepertoar som vetter mot den folkliga visan
och skil-lingtrycket, men samtidigt närmar sig och hämtar
näring ur mer urbana stilar i masskulturen såsom schlager
och pop. Just denna stilistiska överbryggning vill vi hypotetiskt
anta vara en av förklaringarna till genrens popularitet
också över generationsgränserna.
Vid presentationen tänker vi särskilt diskutera visbegreppets
omfång och innehåll.
Doktorand Johanna Ethnersson, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
Opera seria i Stockholm under frihetstiden. Studie av tre drammi per musica av Metastasio tonsatta av Arvid Niclas von Höpken och Francesco Antonio Uttini.
Det finns fyra opere serie till Metastasios libretti bevarade
från frihetstidens Sverige: amatörtonsättaren Arvid
Niclas von Höpkens Il re pastore (1752) och Catone in
Utica (1753), samt den italienske tonsättaren Francesco
Antonio Uttinis Il re pastore (1755) och L'eroe cinese
(1757). Operorna ska i min avhandling ligga som utgångspunkt
för ett antal delstudier, där jag belyser musiklivet i
Sverige och studerar det svenska operaskapandets stilistiska relationer
till utlandets tonkonst under 1700-talets mitt. Huvudsyftet är att
göra en stilbeskrivning av operorna och jämföra dem med
samtida operor komponerade av tonsättarna Johann Adolf Hasse och
Carl Heinrich Graun. Jag utgår dels från operornas
övergripande struktur, dels från varje delmoment, det vill
säga sinfonia, enkelt och ackompanjerat recitativ, aria, ensemble,
och belyser dem utifrån ett antal aspekter som berör form,
harmonik, melodik, rytmik och instrumentation. I min presentation ska
jag fokusera på tre problem, nämligen
äkthetsfrågan, stilbeskrivningen, samt tonsättarnas
musikaliska gestaltning av texten.
Doktorand Ingrid Grave-Müller, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet
Tungans figur på winden. Om fransk-italienska influenser i artikulation för träblås, särskilt blockflöjt i tiden runt Händel-Roman.
Innehållet kommer ur mitt avhandlingsarbete som handlar om spelpraxis på historiska blockflöjter utifrån en problemställning om artikulation. Målet är att föra fram den mångfald stavelser som gör den tidiga musiken 'talande' med rötter i retoriken. Visa hur detta kan underlättas av spel på originalinstrument eller goda kopior därav.
Materialet innefattar studier av källskrifter, instrument och
musikalier och innehåller jämförelser mellan italienska
och franska ideal. En dokumentation pågår av bevarade
originalblockflöjter i vårt land. Instrument har
dokumenterats från Skara, Göteborg och Visby. Under
våren är det dags för Stockholmsflöjterna.
Beskrivning av och exemplifiering av skriftliga källor från
den aktuella tiden pågår. Jag berör också delvis
genderforskningen genom att lyfta fram repertoar komponerade av
individer som råkar vara kvinnor.
Docent Lennart Hedwall, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
Geijers väg från klassicism till romantik
Erik Gustaf Geijers musikaliska produktion kan enklast indelas efter
tre perioder i hans liv: 1810-talets götiska sånger,
1820-talets "kammarmusikaliska högsommar" och 1830- och 40-talens
intimare sångproduktion. Dessa tre perioder kännetecknas
historiskt sett av tre olika musikaliska ideal, även om intresset
för instrumentalmusik i klassicerande former synes vara konstant,
då det avspeglas i verk från den tidigaste (bevarade)
pianokompositionerna från 1810 till den ofullbordade
stråkkvartetten från 1847. De tidiga sångerna
följer i närmast Åhlström-visans och Haeffners
spår, medan de senare, som är förbundna med egna texter
av ofta centrallyrisk och meditativ prägel, äger en
alltigenom personlig ton och kan sägas bilda utgångspunkt
för den följande rika svenska romanstraditionen. Denna senare
sånglyrik och några samtidiga pianokompositioner tycks
på flera sätt jäva den i litteraturhistorien vedertagna
synen på Geijers "väg från romantik till realism",
då den inte heller speglar hans växande
samhällsengagemang. I Geijer-forskningen återstår
också att finna orsaken eller orsakerna till, att han vänder
sig från sitt tidigare centrala kammarmusikskapande till ett
sångkomponerande som vid sidan av bestående tankelyrik
även rymmer mycket enkla "dagboksblad". Geijer framstår med
denna utveckling som unik i svensk musikhistoria, om också bl a
hans vän Lindblad visar en liknande intresseomsvängning
(för båda kan möjligen Almqvist ha fungerat som ett
slags katalysator), och Geijers väg är värd att på
nytt belysas och diskuteras. Dessutom bör hans musik ställas
i relation till hans konstfilosofiska tankevärld, något som
märkligt nog inte tidigare skett.
Doktorand Mats D. Hermansson, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet
Den skotska säckpipkulturen i Skandinavien - Från ikon till identitet
Under 1950 och 60-talen var det några få personer i Danmark och Sverige som fick ett så stort intresse för den mäktiga skotsk säckpipsmusiken att de började spela själva. Efterhand skapades en liten marginell skandinavisk skotsk säckpips- och trumkultur omfattande några hundra personer i Danmark, Finland, Sverige och Norge. Många av de skandinaver som spelar berättar att musiken gjort ett mycket kraftigt intryck på dem och att detta har fått dem att vilja börja spela.
Den ljudstarka skotska höglandssäckpipan, med dess formella musik och kultur, växte fram i de västra Högländerna kring sekelskiftet 1500 som en del i de skotska klanhövdingarnas maktapparat. Några av musikens viktigaste funktioner var att göra intryck på prominenta gäster och att sporra männen i strid. När klanväldet led mot sitt slut upptogs höglandssäckpipan i de skotska regementena och blev därmed mot 1700-talets slut en del av den brittiska kolonialmaktens symboler. Samtidigt började säckpipan och höglandsdräkten utvecklas till emblematiska nationalsymboler för Skottland. Denna bild spreds över världen genom säckpipsblåsarna i den brittiska armén och senare av den skotska turistnäringen. Bilden av säckpipan som en symbol för Skottland har kommit att bli så stark att den kan liknas vid en ikon.
De första skandinaverna som ville börja spela hade liten
eller ingen kunskap om den skotska säckpipskulturens "insida". De
sökte därför först en identitet som musiker i den
ikoniserade, imaginära, massmediala bilden av säckpipsmusiken
och dess färgstarka kläder. Genom kontakter med verkliga
musiker inom den skotska kulturen fann några av dem efterhand en
identitet i musiken bortom ikonen. Idag ingår de i en liten
marginell skandinavisk säckpips- och trumkultur, vilken i sin tur
ingår i en lika marginell världsmusikgenre, dock fortfarande
med tydlig koppling till Skottland.
Arkivarie Ingrid Åkesson, Svenskt visarkiv
Koraler i folkmun - variation och konstans i en vokal gehörstradition.
Vid Svenskt visarkiv har Margareta Jersild (huvudansvarig) och Ingrid Åkesson genomfört ett musiketnologiskt inriktat forskningsprojekt kring den folkliga koralsången. Resultatet har publicerats i boken Folklig koralsång. En musiketnologisk undersökning av bakgrunden, bruket och musiken (Svenskt visarkiv och Gidlunds förlag 2000). Projektet har genomförts med bidrag från Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.
Folklig koralsång innebär texter ur svenska
psalmböcker som åtminstone sedan 1600-talet har sjungits i
gehörstradition till ? ofta utsmyckade ? melodier, vilka dels kan
vara varianter av koralboksmelodier, dels ha helt annat ursprung.
Utgångspunkten för forskningsprojektet har varit
koralsången som en del av den folkliga vokala traditionen, om
än med anknytning till kyrkomusiken. Det huvudsakliga materialet
består av uppteckningar och inspelningar, med tyngdpunkten
på det klingande. Dessutom har använts icke-musikaliska
källor, t.ex. kyrkohandlingar, litterära skildringar och
frågelistor.
Undersökningen består av tre delar:
1. Psalmens roll och funktion i människors liv ur etnologiskt
perspektiv samt den folkliga sångtraditionens
förutsättningar och utbredning.
2. Traditionsbärarna, upptecknarna och deras arbete samt
källkritiska frågor.
3. Det största avsnittet har sin tyngdpunkt i den musikaliska
analysen. Här diskuteras de folkliga koralmelodiernas uppbyggnad
och tonspråk, relationen mellan text och musikalisk rytm samt
variantbildningen som den framträder i källmaterialet, liksom
den mera individuella variationen i framförandet. Den
sångliga gestaltningen hos de inspelade utövarna diskuteras
ingående som en separat delundersökning (delvis med
anledning av direktiven för projektet som ger Sveriges radios
inspelningar en viktig roll).
Undersökningen är den första som försöker
ge ett heltäckande perspektiv på den folkliga
koralsången som en egen genre, i princip skild från de
kyrkliga koralerna. Tyngdpunkten ligger i första hand på de
folkmusikaliska sambanden och den klingande musiken vid tiden för
dokumentationen, snarare än på ursprungsfrågorna.
Flera av resultaten i de musikanalytiska avsnitten är relevanta
även för annan folklig sång, och för den
äldre folkmusiken som helhet.
Doktorand Linus Johansson, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet
Representation av musik ur ett lyssnarperspektiv
Det kommersiella kulturutbudet skapar en spänning mellan valmöjlighet och tillgänglighet. Människor känner sig inte nödvändigtvis mer fria eller självständiga för att de ställs inför fler möjligheter än de tidigare haft. Det mångsidiga medieutbudet gör en stor mängd information tillgänglig för allmänheten, men ogripbar för individen.
När musikkonsumenten träder in i rollen som Internetanvändare uppstår nya möjligheter för orientering i kultursfären. Forskningsprojektet syftar till att utreda några viktiga utvecklingsmöjligheter för de Internetbaserade sökverktygen på musikområdet. Individens intressen och förkunskaper bör styra, men samtidigt vägledas av mångsidiga sökfunktioner och anpassningsbara gränssnitt som tillåter associationer och estetiska uttryck. En viktig målsättning är att minimera kravet på musikaliska förkunskaper och fokusera på användarens egna intressen. Det kan räcka med mycket grundläggande information, om den berör väsentliga och särskiljande egenskaper hos musiken. Mer specialiserade användare kan söka efter äldre versioner av en melodi som används i något populärt stycke, ett flertal verk med samma ackompanjemang, gitarriff som liknar varandra osv.
Användaren bygger upp modeller som kan representera både historiska data och musikaliska preferenser. Modellerna används för att finna ny musik och nya artister, eller för att söka efter musik som lyssnaren redan känner till men inte har tillräckligt med information om. Gränssnittet ger användaren strukturerade och interaktiva sammanställningar av musikutbudet, utan reklamens programmatiska funktioner. En uppsättning virtuella instrument som kan kombineras till ensembler skapar en kreativ miljö som anpassas efter individens möjligheter att uttrycka sig med hjälp av tangentbord, mus och/eller spelkontroller som kan anslutas till en dator.
I kombination med grundläggande historisk information eller
genrekunskap kan multimodala sökverktyg utgöra en kraftfull
resurs för lyssnaren i det digitala musikrummet. Modellerna
används som metadata i form av text och MIDI, vilket gör
många musikteoretiska och psykologiska analysmetoder
användbara. Vi utgår ifrån den relativt enkla
standarden Dublin Core för att jämföra källor
på metadatanivån.
Fil. dr Sverker Jullander, GOArt, Göteborgs universitet
Bryggaren och orgeln: Cavaillé-Coll-orgeln i Jesuskirken (Köpenhamn), dess förutsättningar och konsekvenser
Aristide Cavaillé-Coll i Paris, skapare av den franska symfoniska orgeltypen, var under andra hälften av 1800-talet världens ledande orgelbyggare. Endast ett av hans instrument finns i Skandinavien: en 20-stämmig orgel, byggd 1890 för Jesuskirken i Valby, Köpenhamn. Detta exklusiva instrument har en unik tillkomsthistoria, och kom att få viktiga konsekvenser för danskt orgelbygge.
Orgelbygget var en del av ett av bryggaren Carl Jacobsens stora projekt: att uppföra en kyrka nära Ny Carlsberg-bryggeriet: på samma gång församlingskyrka, industrikapell och familjehelgedom. Jacobsen var landets störste konstmecenat, och kyrkorummet vittnar om hans passionerade intresse för konst och arkitektur. Valet av Cavaillé-Coll ligger väl i linje med den strävan efter yppersta konstnärliga kvalitet som karakteriserar kyrkans gestaltning.
Den danska orgelmiljön dominerades ännu kring 1890 av N.W.
Gade och J.P.E. Hartmann, båda förankrade i det tidiga
1800-talets estetik. Jesuskirkens orgel fungerade som en katalysator;
skild från den inhemska traditionen öppnade den samtidigt
vägen för en förnyelse av denna, vilken dock i huvudsak
orienterade sig mot det mer närbelägna Tyskland.
För den franska symfoniska orgelmusiken, som i slutet av
1880-talet introducerats i Danmark av den ledande virtuosen Gottfred
Matthison-Hansen, innebar den kongeniala Cavaillé-Coll-orgeln
ett uppsving. Jesuskirkens förste organist, tonsättaren
Gustav Helsted, själv Matthison-Hansen-elev, var en
framstående Francktolkare och var även känd för
sina av orgelns exotiska klangvärld inspirerade
improvisationer.
Jesuskirkens, och dess orgels, tillkomst är resultatet av en
mans vision och samtidigt intimt förknippade med tidens speciella
samhällsekonomiska förutsättningar, som gynnade
uppkomsten av stora privatförmögenheter och
mecenatväsen. Carl Jacobsen var en dominant, fursteliknande
personlighet, vars privatsfär samtidigt var - eller blev - en del
av offentligheten, som hans två livsprojekt Glyptoteket och
Jesuskirken. Hans vision för Jesuskirken omfattade även
musiklivet, och åtminstone en av Helsteds orgelkompositioner
bär tydliga spår av bryggarens styrande hand.
Professor Erik Kjellberg, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet
Att introducera musikvetenskap. Funderingar kring ett arbete på gång.
Inom humaniora och samhällsvetenskap finns i dag flera goda introduktioner avsedda för studenter på grundnivåerna och intresserade. I samband med ett par föreläsningsserier som jag hållit om musikvetenskapens historia och metoder, avsedda för C- och D-studenter, har bristen på en motsvarande, aktuell introduktion till vårt ämnesområde känts en smula besvärande. Ingmar Bengtssons stora översiktsverk från 1972 är idag föråldrad, även om den i vissa delar alltjämt torde kunna användas. Men vill man få en samlad överblick över musikvetenskapen som disciplin och forskningsfält innebär det att man måste hämta uppgifter från olika håll.
Produktionen inom svensk musikvetenskap har på senare år varit mer intensiv än någonsin när det gäller vetenskapliga texter på olika nivåer: från examensarbeten till doktorsavhandlingar och andra typer av texter såsom artiklar, uppsatser och projektrapporter till populärvetenskapliga översiktsverk med Musiken i Sverige (1-4) som 90-talets stora flaggskepp.
Det finns aktuella introduktioner till exempelvis musiketnologin, men inte någon mer sammanfattande framställning och musikvetenskapen i stort. En sådan introduktion kan naturligtvis göras på många olika sätt. Jag kommer att presentera ett förslag till uppläggning i vilken jag tar särskild hänsyn till situationen i Sverige inom och utom universitetsinstitutionerna och till den svenska produktionen av musikvetenskapliga texter.
Men det internationella perspektivet måste naturligtvis
aktualiseras liksom ett historiskt perspektiv på disciplinen. Via
en fyllig bibliografi skall läsaren förhoppningsvis på
egen hand lockas vidare till vandringar i musikvetenskapens blomstrande
trädgårdar. Bokens omfång bör inte ? inklusive
bibliografi och register ? inte överstiga 200 sidor.
Fil.lic. Py Kollberg, Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet
Stor musik i litet format. Om äldre folkliga småvisor i senmodern samtid.
De äldre folkliga småvisorna har sitt ursprung i det förindustriella samhället. Där hade visorna praktiska funktioner i det privata som att söva barn, att sjunga hem kreatur och att roa både barn och vuxna med sång, dans och lek. Idag har denna musik vandrat vi-dare till nya och betydligt mer offentliga sammanhang. Inom den svenska folk-sången sjungs äldre folkliga småvisor på konsertscener, på kurser och till dans. Syftet med denna uppsats är att utifrån tre offentliga folksångerskor av idag belysa frågor om småvisorna i vår samtid. De tre huvudfrågorna gäller småvisornas användning, tex-ternas tolkning och tradition.
Användningen av småvisor i offentligheten idag
framstår som oproblematisk. Visorna har en omedelbarhet som
gör dem användbara i många olika sammanhang. Det kan
delvis förklaras med den enkelhet som ofta fått beteckna
småvisorna i litteraturen. Sångerskorna visar dock att
enkelheten är mångbottnad; det musikaliska har stort
konst-närligt värde i sig, och texterna håller för
ingående tolkningar. Texterna kan få sin me-ning idag
både med och utan koppling till livet i det förindustriella
samhället. I vissa visor kan sångerskorna läsa in
kodade budskap av protester från kvinnor eller andra underordnade
grupper. En kvalitet i småvisornas texter är dess
ålderdomliga drag. Det ålderdomliga är en del av
traditionen och sångerskorna har inget behov av att sjunga
folksånger om samtida, tidsty-piska företeelser på ett
nutidsspråk.
Småvisorna är traditionsmusik. Utövarna är
delak-tiga i att föra traditionen vidare, något som kan
skänka förankring och en känsla av trygghet i vår
senmoderna samtid.
Dr. Michael Kube, Neue Schubert-Ausgabe, Tübingen
New light on Berwald's years in Berlin (1829-1841)
When Franz Berwald left Stockholm in spring 1829 he went to the Prussian capital Berlin, a city with one of the most famous music-scenes in the early 19th century. Although he was living there for about twelve years, we know nearly nothing about his social status and activities. First of all Berwald tried to compose an opera ("Der Verräter"), but we don´t know, if the work was performed altogether (there is no complete score in the Berwald estate). In 1835 Berwald founded an orthopaedic institute to earn his living (all this information was published in the "Berwald Dokumente" in 1979).
In the course of the preparation of the Berwald-Edition's last
volume, I undertook some research in archives and libraries on behalf
of the Berwald Kommitté (Kungl. Musikaliska Akademien,
Stockholm) to bring to light new documents about these years. After a
first phase of the project I am now able to present some new materials
(unfortunately not by Berwald himself) which give some reference to his
self-esteem. Though Berwald was an excellent violinist, he obviously
didn't take part in performances and wasn't introduced to one of the
famous drawing rooms; these circumstances allow conclusions about his
social acceptance. Further notable are new informations about the
situation of his orthopaedic institute in the last years of Berwald's
stay in Berlin, shortly before he left for Vienna.
Doktorand Anders Köllerström, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet
Musikalisk kunskap - en studie kring värderings- och bedömningskriterier som gör sig gällande vid musikaliska antagningsprov.
Undersökningen baserades empiriskt på 11 stycken diskursiva intervjuer med lärare verksamma på musikhögskola. Metodologiskt byggde studien på Kelly´s "Personal Construct Theory" och "Grid Technique" (Fransella & Bannister, A Manual for Repertory Grid Technique, 1977). Vidare har den sin teoretiska utgångspunkt i perspektivet kring kunskap-i-handling och professionell kompetens.
Resultatet av studien visar att en modell för beskrivning av vilka bedömningskriterier som gör sig gällande vid instrumentala antagningsprov är möjlig. Modellen baseras empiriskt på ett grundläggande kriterium, kriteriet för praktiska och kommunikativa färdigheter samt en överordnad horisontal distinktion, personlighetskriteriet - kriteriet för musikalisk praxis. Musicerandets konst framstår avslutningsvis som ett övergripande kriterium vilket innefattar kriteriet för praktiska och kommunikativa färdigheter, personlighetskriteriet samt kriteriet för musikalisk praxis.
Som övergripande syfte har ovanstående studie haft att
synliggöra aspekter av den kunskapsbildande konstnärliga och
musikaliska processen. Bengt Olsson (Musikalisk kunskapsbildning och
musikaliskt lärande - en diskussion om två pilotprojekt,
1997) menar att denna kan synliggöras genom att undersöka
dels hur olika kunskapers olika uppkomst, innehåll och funktioner
avgränsas och värderas i lärarnas undervisning (den
kunskapsteoretiska aspekten), dels hur studentens eget tänkande om
sitt eget skapande påverkas när dessa kunskaper
tillämpas i ett utförande eller en gestaltning av en
konstnärlig idé (den metakognitiva aspekten). Det
förstnämnda perspektivet har följaktligen varit i fokus
i ovanstående fallstudie och undersökningens område
har gällt vilka kvalitativa kriterier som finns bakom en holistisk
bedömning av studerandes eller sökandes lärande.
Undersökningsområdet valdes som en metodisk idé eller
snarast metodiskt grepp för att belysa och synliggöra
aspekter av den kunskapsbildande processen ur kunskapsteoretiskt
perspektiv.
Doktorand Marion Lamberth, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet
Gunilla Lowenstein (1929-1981). Svensk-engelsk tonsättare ? hennes liv och verk.
Gunilla Lowenstein föddes 1929 i Uppsala och växte upp i Lund. Efter studenten flyttade hon till England och utbildade sig åren 1954-58 vid Guildhall School of Music till piano- och teorilärare. Hon belönades med skolans kompositionspris 1958. Därefter fortsatte hon sina kompositionsstudier för Mattyas Seiber, som då gällde som den främste förmedlaren av moderna kompositionstekniker i London. Han var f ö lärare till en rad framstående kompositörer, bl a Ingvar Lidholm som studerade för honom våren 1954.
1960 uruppfördes hennes opus 3, Swedish-Hungarian Variations för orkester, av Norrköpings orkesterförening ? ett infallsrikt verk med originellt formförlopp som använder sig av metamorfostekniken. Tyvärr skulle det dröja länge innan hon fick en ny chans att skriva för orkester: 1970 tillkom Music for Strings och 1980 Tellus Mater (inspelat på Caprice 1266). Hennes övriga verk ? allt som allt rör det sig om ett trettiotal kompositioner ? är fördelade på pianoverk, kammarmusik och sånger.
Ingen av hennes kompositioner föreligger i tryck, men alla har uppförts offentligt, såväl i England som i Sverige. Ett antal fonogram finns bevarade på ALB. Vid Lunds UB inrättas f n ett arkiv med Gunilla Lowensteins kompositioner och personliga dokument.
Konferensbidraget är baserat på min D-uppsats med samma
titel vid Institutionen för konst- och musikvetenskap i Lund,
höstterminen 1999. Uppsatsen består i en levnadsteckning och
en analytisk del med beskrivning resp. analys av alla hennes 38 verk.
Det är mitt mål att bekanta konferensdeltagarna med
tonsättaren Gunilla Lowenstein, att berätta om hennes liv och
att beskriva hennes musikalisk-stilistiska utveckling.
Daniel Lantz, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet
Stilistisk analys av Scott Joplins ragtimekompositioner*
Detta arbete är en stilistisk studie av 33 ragtimekompositioner av Scott Joplin. Syftet är att undersöka kompositionernas stilistiska aspekter med avseende på fyra stilparametrar: form, rytmik, melodik och harmonik. Målet är att peka ut typiska drag i Scott Joplins ragtimekompositioner genom att kartlägga typiska mönster och karakteristiska samband mellan de olika stilparametrarna. De 33 kompositionernas originalnottryck har analyserats med en egen analysmetod, som bygger på att urskilja återkommande mönster. De enligt min mening mest relevanta aspekterna inom varje stilparameter presenteras via olika kategoriseringar med tillhörande notexempel.
Resultaten visar att Joplins ragtimekompositioner är starkt bundna vid ett formschema innehållande fyra distinkta teman om 16 takter vardera, delvis ärvd från marschmusiken. Den kraftiga synkoperingen är karakteristisk för rytmiken och nio olika rytmiska mönster presenteras, baserade på synkoper per takt. Melodiken kännetecknas av den alternerande förekomsten av pentatonik och kromatik. Tio olika typer av melodik presenteras genom dess tydliga fördelning mellan bas ("höger hand") och diskant ("vänster hand").
Harmoniken kännetecknas av en tydlig dominans av durtonarter,
alterneringar
Mellan tonika-dominant respektive tonika-subdominant, samt av
införandet av mellandominanter som genomgångsackord.
Kadensmönstren i Joplins rags är i högsta
grad stereotypa, även om man kan peka på fyra olika typer av
"förberedande" kadenser. En specialitet hos Joplin tycks vara att
använda sig av durackord på diatoniskt sänkt
sjätte steg. Det råder ett antal samband mellan samtliga
stilparametrar.
Fil. stud. Hållbus Totte Mattsson, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet
Framväxten av folkliga spelstilar på gitarr, mandola och bosoki i svensk låtspelstradition under 1980-talet.*
Under 1980-talet kom det fram en ny generation musikanter från olika genrer som började intressera sig för spelmansmusiken och till skillnad från tidigare så tog man med sig sina i många fall traditionsfrämmande instrument. Man drevs av en ambition att lära sig ett spelmansmässigt musicerande trots att instrumentet inte var en fiol.
Syftet med denna uppsats är att undersöka hur folkliga spelstilar på de inom spelmansmusiken delvis nya instrumenten gitarr, bosoki och mandola vuxit fram under denna period. Vad har det inneburit för strängmusikanterna och instrumenten att möta en musik som så starkt färgats av fiolen och dess unika instrumentidiomatiska möjligheter? Har speltekniken förändrats? Vad har mötet med ett annat tonspråk inneburit? I vilken form musicerar man? Och slutligen vika inspiratörer och förebilder har funnits?
Undersökningen är baserad på intervjuer med tre av periodens mest betydelsefulla strängspelare och en viktig del i uppsatsen är att förmedla deras personliga tankar och funderingar kring frågorna.
Studien visar hur sökandet efter en låtmässigt
fungerande spelstil hos informanterna inneburit delvis mycket stora
förändringar i deras musikaliska identiteter och delvis
också lett till kraftiga förändringar och
nykonstruktioner av instrumenten. Speltekniken har ändrats och nya
modala ackompanjemangsformer har vuxit fram. Ett infallsrikt
improviserat solistiskt ackompanjemang till fiolmelodin har utvecklats
ur det traditionella andra stämspelet och fiolen har direkt och
indirekt varit förebilden även om det också går
att skönja en viss påverkan från irländska
strängspelare.
Doktorand Frans Mossberg, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet
Ord/ton relationer, visor, vokalgestaltning och Olle Adolphson
Visan tar aldrig slut. Den består av kontinuum i såväl kronologiskt historisk bemärkelse som i själva konceptionsprocessen.
I min avhandling undersöker jag text/ton relationer vid flera
stadier eller positioner utmed i första hand den axel i visans
kontinuum som rör sig mellan konception och utförande; tanke,
tal, text, ton, timbre och tolkning i ett obrutet samspel;
Undersökningen behandlar både den skrivna texten/notbilden
och klingande framföranden. Detta görs i samband med en
musikvetenskaplig genomgång av Olle Adolphsons produktion, i
vilken text och ton relationer i hans verk undersöks och
ställs i relief mot hans egna utsagor genom åren.
Doktorand Karin Nelson, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet
Magnificat för orgel - dött eller levande idag? En studie om musiklyssnande.
På Marie bebådelsedag i mars kommer jag att genomföra en konsert i Örgryte kyrka i Göteborg med enbart Magnificatbearbetningar. I nämnda kyrka finns två fantastiska orglar, dels den majestätiska barockorgeln som invigdes i somras samt en engelsk orgel från ca 1870. Dessa båda instrument gör det möjligt att framföra musik från skilda epoker på ett mycket tillfredsställande sätt.
I samband med konserten görs en empirisk studie (enkäter
och intervjuer) av åhörarnas olika reaktioner av musikens
förhållande till Magnificattexten. I enkäten
ställs bl a frågor om lyssnaren tycker sig finna direkta
kopplingar till texten i de olika musikverken.
Musiken som framförs kommer att vara anonym för
åhörarna, d v s de får ett programblad först
efter konserten. Det kommer att bli Magnificatbearbetningar från
1500-talet och framåt genom musikhistorien. I programmet
ingår även ett par improvisationer över
Magnificattexten. Den första improvisationen görs med ett
historiskt tonspråk som är inspirerat av 1600-talet, den
andra i modern stil.
Syftet med undersökningen är att finna svar på följande grundläggande frågeställningar:
* Hur förhåller sig konsertlyssnaren till Magnificatbearbetningar för orgel?
* Berörs dagens konsertlyssnare som lyssnar till Magnificatbearbetningar för orgel överhuvudtaget av Magnificattexten?
* I så fall - vilka olika faktorer påverkar lyssnaren i tolkningen av texten?
* Vad betyder det för lyssnaren om musiken är skriven
på 1600-talet,
1900-talet eller improviserad i nuet?
Under april månad påbörjas arbetet med
sammanställningen av materialet från konserten.
Under konferensen i juni önskar jag berätta om
genomförandet av ovan redogjorda studie; beskrivning av de verk
som framförts under konserten, publikens reaktion samt slutsatser
som dragits.
Om det anses intressant och tidsschemat tillåter, är det förstås av stor betydelse om deltagarna på plats i Örgryte kyrka kan lyssna till den orgelmusik som ligger till grund för arbetet.
Efter en genomläsning av Marcel Duprés memoarer råder det ingen tvekan om att han är genomsyrad av romantikens ideologi. Duprés uppfostran var fylld av en individualistisk syn på människans förmåga som på ett okonstlat sätt var förbunden med en naturlig religiositet. Hur påverkar denna genuina relation med Maria Duprés sätt att i toner måla Magnificattexten? Hur upplever lyssnarna i Örgryte kyrka Duprés Magnificatverser för orgel? Åhörare som kanske aldrig har reflekterat över Marias betydelse eller hennes lovsång i Luk 1? Eller hur påverkas jag som interpret av texten och musiken, är det möjligt för mig att vara ett språkrör mellan Dupré och åhörarna trots att jag personligen inte har samma relation till Mariagestalten som han uppenbarligen hade?
Duprés Magnificatkompositioner ett antal orgelimprovisationer som utifrån textläsningar alternerade med körsång vid en kvällsgudstjänst. Musiken hade alltså en tydlig funktion i ett särskilt sammanhang.
Detsamma kan sägas om Magnificatbearbetningarna av Hieronymus Praetorius och Heinrich Scheidemann som framfördes vid vespergudstjänsterna i kyrkorna i 1600-talets Hamburg. Även Torsten Nilsson skrev sitt Magnificat för orgel till ett bestämt ändamål, nämligen för att fungera som postludium vid gudstjänsten på Marie bebådelsedag. Förutom dessa verk kommer ett par improvisationer att spelas vid konserten i Örgryte nya kyrka. Eftersom anledningen till att improvisationerna överhuvudtaget framförs är att de ska fungera som material i en empirisk undersökning om musiklyssning, blir detta därför oundvikligen den primära anledningen till dess existens. Sekundärt är det förstås min förhoppning att jag i koloristens skepnad kan förmedla något av textens kärna för lyssnaren.
Duprés uppfostran var fylld av en individualistisk syn
på människans förmåga som på ett okonstlat
sätt var förbunden med en naturlig religiositet. Hur
påverkar denna genuina relation med Maria Duprés sätt
att i toner måla Magnificattexten? Hur upplever lyssnarna i
Örgryte kyrka Duprés Magnificatverser för orgel?
Åhörare som kanske aldrig har reflekterat över Marias
betydelse eller hennes lovsång i Luk 1? Eller hur påverkas
jag som interpret av texten och musiken, är det möjligt
för mig att vara ett språkrör mellan Dupré och
åhörarna trots att jag personligen inte har samma relation
till Mariagestalten som han uppenbarligen hade?
Doktorand Johan Norrback, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet
Orgeln som historisk källa
I mitt avhandlingsarbete med tempereringens roll i Johann Sebastian Bachs orgelverk indelar jag källorna i musiken, skriftliga källor, och instrument. Skriftliga källor är de samtida skrifter framförallt inom det tyska språkområdet som har relevans för Bachs orgelmusik. När man spelar repertoar på ett instrument med ren medeltonstemperering märker man snart vissa begränsningar. I samtida skrifter efterlyste man ofta möjligheten att spela i alla tonarter. Andreas Werckmeister formulerar det i titel till Musicalische Temperatur (1691) såhär: "Hur man med ett monochord kan vältempererat stämma ett klaver, i synnerhet orgelverken, positiv, regaler, spinetter, och liknande, för att därmed enligt dagens maner alla tonarter kan tas i en behaglig och uthärdlig harmoni."
Finns det ett samband mellan den teoretiska diskussionen och
orgelbyggandet? Efter återföreningen av Tyskland har mycket
skett inom orgeldokumentationen i landet i samband med
restaureringar/rekonstruktioner. Idag har vi inte kvar något av
de instrument Bach tjänstgjorde vid. Däremot finns det mycken
information om de olika orgelbyggartraditioner han kom i kontakt med.
Exempelvis orglarna i St. Jacobi-Hamburg (Arp Schnitger); St.
Andreas-Abbenrode (Christoph Contius); slottskapellet i Altenburg
(Heinrich Gottfried Trost); domkyrkan i Freiberg (Gottfried
Silbermann); St. Wenzel-Naumburg (Zacharias Hildebrandt).
Hamburg och Naumburg är exempel på
restaureringar/rekonstruktioner som färdigställts de senaste
10 åren med utförlig dokumentation. Altenburg har dessutom
med nyare dokumentationer av andra orglar av Trost en unik samtida
dokumentation i slottsarkivet. Freiberg har en väldokumenterad
historia, och beträffande Abbenrode finns det intressant
information från samtida källor. Orgeln i Naumburg, byggd av
den orgelbyggare som allmänt anses ha stått Johann Sebastian
Bach närmast, återinvigdes i december 2000.
Jag tänker visa att en undersökning av dessa instrument ger
oss information om tempereringspraxis bland orgelbyggare i den kontext
Bach orgelverk kom till, och att
orgeln därför kan tjäna som en viktig historisk
källa.
Doktorand Bo Nyberg, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet/Dalarnas museum, Falun
Musik i Malmlings tid
Avhandlingens titel (OBS en arbetstitel) syftar på
dragspelsbyggaren och -reparatören Carl Johan Malmling
(1862-1947), Källbäcken, Hedemora. Denne antas ha tillverkat
ett hundratal dragspel, av vilka merparten - att döma av bevarade
instrument och andra belägg - tycks ha sålts i Dalarna.
Malmling har varit verksam under en tid då dragspelet har
börjat spridas inom landskapet. Under "Malmlings tid", d.v.s.
dennes mest aktiva tid som instrumentbyggare från och med
1880-talet och fram till tiden efter 1910, har massproducerade
instrument från ett stort antal tyska fabriker genom olika
försäljningsvägar funnit åtskilliga köpare i
Dalarna.
När dragspelet kom till byn, då var schottisen där,
skriver Birgit Kjellström i sitt epokgörande arbete om
dragspelet (1976). För att ta upp tråden och nysta vidare i
ämnet har tänkt mig en punktstudie på ett
begränsat område. Mitt utgångsmaterial är fyra
inspelningar, gjorda under tiden 1949-1970. Tre av inspelningarna
är privata tråd- eller bandinspelningar, den är gjord
av Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala (dåvarande ULMA).
På inspelningarna framträder fyra olika exekutörer,
födda mellan åren 1878-1893 och kommer från
Västerdalarna (Nås), Siljan-området (Sollerön och
Siljansnäs) och Södra Dalarna (Avesta). De har alla varit
verksamma som dansspelmän under sin ungdomstid och fram till tiden
för giftermålet. Deras största aktivitet har
således infallit under en tid då dragspelet varit ett
mycket eftertraktat musikinstrument. Vid inspelningstillfället har
respektive exekutör ombetts framföra "gamla" melodier
från den tid då de var unga och spelade ute till dans.
Förekommande instrument är enradigt och tvåradigt
dragspel. Det antal melodier som särskilt studeras uppgår
till 43.
Frågeställningar som förekommer berör
jämförelser mellan de olika inspelningarnas innehåll,
instrument, regionala variationer beträffande repertoar, den
enskilda interpretationen, populärrepertoar och
"folkmusikrepertoar".
Doktorand Ibo Ortgies, Institutionen för musikvetenskap/GOArt, Göteborgs universitet
Some aspects in the development and use of organs with "split keys".
From the 15th to the 18th century split keys, so-called "subsemitonia", were added to keyboard instruments. They offered a way to overcome the limitations of restricted temperaments and tunings, while at the same time keeping their essential features, like the pure major thirds of meantone temperament.
The main centers of the development were Italy, where it probably started, and Germany, from where the idea might have been exported to England, the Netherlands, Sweden and Denmark. With the rise of circulating temperaments the practice disappeared soon after 1700. Though split keys could be used in several ways, transposition seems to be the most important reason for their existence. Transposition by various intervals was frequent and necessary: The organist had to provide the proper tones in the liturgy, to play transcriptions (intabulations) in different applied pitches and to accompany ensembles.
Special designs were developed, for example by apparently "omitting" certain keys, to enable comfortable transposition by certain intervals (reflecting probably the relative low or high organ pitch in the respective region). Designs in other organs lead to the conclusion that their split keys were used mainly in continuo-playing. Another organ even has two manuals, one of them with split keys, that shows remarkably similarity to the so-called "transposing" instruments of the harpsichord builders Ruckers.
Some 70 organs with 1-4 extra keys, resulting in 13-16 keys/octave,
are known today having been built between 1468 and 1721 all over
Europe. After a pause of nearly 300 years split keys have become more
and more frequent in todays instrument building and performance
practice. Their return in the 20th century came with the rise of
historical oriented organ building and historical informed performance
practice.
Doktorand Kajsa Paulsson, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet
Skiffel i ett skafferi - Thomas Funck och hans musikskapande för barn
Mitt avhandlingsarbete behandlar barnvisor som givits ut på
fonogram i Sverige under en ungefärlig tidsperiod, 1950 till 1980.
Fram till 1950-talet hade enbart ett fåtal skivor riktade till
barn givits ut och expansion av barnfonogram kom inte oväntat att
följa expansionen av marknaden för grammofonskivor totalt i
Sverige. Som en delstudie vill jag här diskutera Thomas Funck och
hans musikproduktion som varit av stor betydelse för flera
generationer av barn. Den mångsidiga Thomas Funck började
som vissångare och lyriker men kom tidigt
till radion med berättelserna om Kalle Stropp och hans
vänner. Deras äventyr presenterades förutom i
radioprogram även i böcker, film, tv,
teaterföreställningar samt på skivor. Den första
skivan som kom ut är Kalle Stropps födelsedag, en 78-varvs
skiva (Musica Telefunken SA 3405) som gavs ut i december 1954. Den kom
genom åren att följas av ett flertal fonogram och
återutgivningar även i nyare format. Thomas Funck utvecklade
ett delvis nytt sätt att arbeta med ljudteknik exempelvis genom
användandet av pålägg av stämmor, inspelning
på halv eller dubbel hastighet och baklängesljud. Dessutom
utnyttjades diverse ljudeffekter frambringade med hjälp av
såväl vanliga instrument och röster samt den av Thomas
Funck egenhändigt konstruerade ljudeffektspelaren "knarrburken".
Man må säga att Thomas Funck skapade en slags "enmansteater
på skiva", där han själv stod för alla
röster, manus, musik och som en ljudeffekternas
föregångsman i sina produktioner byggde en
karaktäristisk, nydanande och spännande ljudvärld. Men
hur kom berättelserna om Kalle Stropp och Grodan Boll till? Vilken
betydelse hade barnradion och andra medier för spridningen? Hur
gick inspelningarna till? Vad är kännetecknande för
Thomas Funcks ljudteknik, instrumentation och kompositionssätt?
Och hur kom skiffel till ett skafferi?
Doktorand Paul Peeters, Institutionen för musikvetenskap/GOArt, Göteborgs universitet
Vad har Léon Foucault, Louis Pasteur och Hermann von Helmholtz gemensamt? Om orgelforskning i Paris på 1800-talet.
Under inflytandet av den industriella revolutionen skedde stora förändringar inom orgelbyggeriet på 1800-talet: på flera håll kom stora orgelverkstäder till stånd som med nya arbets- och tillverkningsmetoder ökade produktionen och ändrade orgelbyggeriet från ett konsthantverk, som bedrevs på mindre verkstäder, till en mer rationaliserad och standardiserad produktionsprocess. Samtidigt utvecklades en annan klangestetik som har sina paralleller i förändringar i musikens estetik och orkesterinstrumentens klangförändringar. Man sökte kombinera konst och industri i stället för konst och hantverk. Men ännu en ny aspekt kom till: vetenskap och forskning. Det räckte inte längre med praktiska experiment: vetenskapligt underbyggd teori blev ett nyckelord. Dock var det inte bara teoretiker som sysslade med sådan forskning. Några orgelbyggare skulle själva ge sig in på forskning och uppnå resultat av högsta vetenskapliga klass.
Den främsta orgelforskaren på 1800-talet, och även
detta sekels kanske mest
berömda orgelbyggare, Aristide Cavaillé-Coll (1811-1899),
publicerade ett antal viktiga studier. Han underhöll nära
kontakter med "Association Scientifique de France" för vilken han
presenterade sig första gången när han bara var 29
år gammal.
Hans forskning berörde huvudsakligen fyra aspekter:
1. de akustiska processer som generar klang i en orgelpipa;
2. fenomenet övertoner;
3. fastställandet av den exakta tonhöjden;
4. luftflödets dynamik.
Inom det sistnämnda forskningsområdet publicerade han en studie som ? på grund av likheter mellan luftens och gasers beteende - innehöll förslag till förbättringar för gassystemet vilket styrde Paris gatubelysning.
Genom vetenskapsföreningen fick han kontakt med andra forskare,
bl a Léon Foucault och Louis Pasteur; med båda blev han
vän och han hjälpte till och med Foucault när denne
ville mäta ljusets hastighet på ett exakt sätt.
År 1866 besökte Helmholtz honom och diskuterades akustiska
frågor.
Doktorand Tobias Pettersson, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet
Musikhistorieskrivning som det lärda: Wilhelm Bauck (1808-1877), KMA och tonkonsten ca 1850-1880
1850- och 1860-talen innebar en tid av expansion för Kungl. Musikaliska akademien. 1856 års stadgar innebar en ambitionshöjning på flera sätt, framför allt för undervisningsverket, där antalet ämnen utvidgades och lärarna blev fler. Ett nytillskott var ämnet "musikens historia och estetik".
Tanken på undervisning i musikhistoria hade diskuterats redan av Pehr Frigel i slutet av 1700-talet, men det var först på 1850-talet som tanken togs upp på allvar. Dock inrättades inte tjänsten utan diskussion. A. F. Lindblad, t. ex., ansåg ämnet i sig "lärt" och därför onödigt. Känslan för "det sköna" var för honom "instinktiv" och kunde inte läras in. En aktör som delade Lind-blads hållning var Abraham Mankell (1802-1868). Detta hindrade emellertid inte Mankell från att först arbeta för tjänstens inrättande och sedan söka den. Dock låg Mankells livslånga arbete för "tonkonstens herrliga melodier" honom förmodligen i fatet. Tjänsten gick till den lärde Wilhelm Bauck, vilken påbörjade undervisningen hösten 1858.
Musikhistorie-ämnet i sig var en del av den diskussion mellan dilettanter och kännare som försiggick i dåtidens Stockholm. I Baucks och Mankells musikhistoriska handböcker (1862 resp. 1864) kan man utläsa vad striden stod om: det var en kamp om tonkonsttankens innehåll, om musikalisk skönhet och om definitionen av ett geni. Det var också en kamp om musik-livets organisering. Delar av en generation Leipzigutbildade musiker ville importera senaste nytt från kontinenten: offentliga konserter med symfonisk musik. För att skapa legitimitet åt det nya använde de historien som argument; med den försökte de få sin hållning att framstå som ett historiskt framsteg, en höjning.
Genom hela diskussionen ? och som en förutsättning
för den ? återfinns ytterligare en strid: Kampen mellan en
religiöst präglad, känslomässigt betonad manlighet
och en mer profan, intellektuellt definierad manlighet.
Doktorand Torgny Sandgren, Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet
"Musiken är större än branschen". Om unga musikers villkor och möjligheter
Hur ser villkoren ut för unga musiker idag? Vilket stöd ger kommunen? Vilka hinder ser unga musiker för ett levande musikliv? Musik är idag en viktig del av många unga människors liv. Betydelsen av ett rikt och livskraftigt lokalt musikliv har ofta lyfts fram från musikorganisationer och andra företrädare, men har de senaste åren, kanske något oväntat, uppmärksammats av näringslivet när de svenska musikexportframgångarna aktualiserats.
I denna presentation kommer delar av resultatet från en studie
kring unga musikers villkor att redovisas. Studien är
avgränsad till populärmusikgenrerna och intervjuer med 37
unga musiker från hela landet. Studien har används som
underlag till Statliga Ungdomsstyrelsens rapport "Växa i rocken -
ungdomar, musik och upplevelseindustrin". I studien behandlas den
kommunala sfären, t.ex. tillgången på replokaler,
kultur och musikskolornas roll, stöd till föreningsliv samt
andra satsningar på kultur och fritid. Betydelsen av den s k nya
tekniken (IT, bredband, mp3 mm.) problematiseras, men också
betydelsen av genrer och geografisk hemvist. I diskussionen kring de
unga musikernas villkor behandlas också kommersialiseringens och
industrialiseringens intrång i de ungas kulturliv.
Doktorand Thomas Schönberg, Musikpedagogiskt centrum, Kungl. Musikhögskolan, Stockholm
Musikpedagogiken i Sverige under frihetstiden
Min presentation kommer att behandla skolmusiken och
musikpedagogiken i Sverige under frihetstiden (ca 1718-1772). Jag
kommer att beskriva valda delar ur min doktorsavhandling; dels rent
allmänt hur musikpedagogiken såg ut under perioden, och dels
specifikt beskriva skolmusiken i Skara trivialskola och gymnasium. Jag
kommer att beskriva undervisningens yttre omständigheter och
musiklektionernas plats på skolschemat samt lärarnas
utbildning och bakgrund. Vidare kommer att diskuteras hur
musikämnet var upplagt, repertoar, klasstimmar och
orkesterrepertoar baserat på protokoll, rapporter mm. Tanken
är att ge en helhetsbild av skoleleverna och musikens plats i
deras liv, baserat på samtida memoarer och verk av olika
skaraborgsförfattare under perioden.
Fil. dr Joel Speerstra, GOArt, Göteborg University
The organo di legno of Esaias Compenius: An Alchemical Wedding of Sound and Symbol
The world-famous organo di legno built by Eaias Compenius in 1610 for Duke Heinrich Julius of Braunschweig-Wolfenbüttel now stands in the chapel at Fredriksborg Castle, not far from where it was first placed when it made its journey to Denmark shortly after the Dukeís untimely death. The decoration uses Roman gods and goddesses, marking it clearly as an instrument for a secular and not a sacred space. This essay will primarily concern itself with the program of that decoration and will suggest that Duke Heinrich Julius may have taken a greater role in designing it than has been previously suspected. In 1692 a piece of paper was discovered inside the organ, dated 1610, and signed by Compenius and Heinrich Juliusís organist, Michael Praetorius, declaring that the organ was built after Heinrich Juliusís "inventio". At the time of designing the instrument Heinrich Julius, himself probably an alchemist, was the Chief Privy Council to Emporer Rudolf II in Prague, a court renowned for its support of hermetic studies. Michael Maeierís Atalanta fugiens of 1617 or Heinrich Conrad Khunrathís Amphitheatrum sapientiae aeternae solius verae, of 1609 (both authors prominent members of Rudolf IIís court), provide examples of the symbolic representation of the hermetic worldview prevalent at Rudolfís Court. The emblemata in Michael Maierís "Atalanta fugiens" combined visual, musical and poetic material. The preface explains: "These three things, hearing, seeing and perceiving, must be put before you so that they may be embraced at one glance. We have joined the sight with the sound and the sense with the intellect in such a manner that you have at the same time and in one book spread out for your own use poetry and allegory, pictorial emblems, the most secret chemical formulae investigated by the intellect, and finally, music the more rare." A reading of the façade of the Compenius organ based on this source material will conclude that the organ may have been meant to function in the same way, as an "emblem" to be read within the context of the hermetic symbolism of the day, portraying nothing less than the story of the four stages of the Alchemistís "Great Work."
Søren Møller Sørensen, Lektor, Ph.D., Musikvidenskabeligt institut, Københavns universitet
Interaktionen mellem forskning og genstand. Et musikvidenskabeligt tema med variationer.
Refleksionen over forskerens tilstedeværelse i den undersøgte musikkultur og forskningsaktivitetens uundgåelige påvirkning af det undersøgte har særligt været i fokus i musiketnologiens metodediskussion. Men den er lige så relevant for andre dele af musikvidenskaben.
Interaktionen mellem musikforskning og musikkulturer er ikke et særanliggende for musiketnologien. Snarere er etnologens møde med den fremmede kultur et særtilfælde af det møde mellem forskellige diskurstyper, der altid tildrager sig, når musik i forskellige kulturelle og institutionelle indlejringer møder videnskabsinstitutionen i musikforskerens skikkelse.
Både i forbindelse med den klassiske koncertsalmusik, hvor udviklingen af det faste repertoire forløb sideløbende med den historiske musikvidenskabs udvikling, og i sammenhæng med alle former for samtidsmusik er det oplagt, at vores forsknings genstande ikke er immune over for vores påvirkning. Og den modsatrettede påvirkning - herunder afsmitningen af musikkulturernes æstetiske normer på forskningsaktiviternes præmisser - er et gammelkendt tema i kritisk musikvidenskab.
Det vil være forelæsningens mål at anspore til en diskussion af funktionsmåderne af disse gensidige påvirkningssammenhænge, der trods fælles principielle træk ikke nødvendigvis er de samme i alle grene af vore dages metodisk og genstandsligt vidtfavnende musikvidenskab.
Doktorand Svein Erik Tandberg, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet
How do organists learn to improvise on their instruments?
The intention of my research project is to study and discuss different aspects of organ improvisation in connection to my own learning process in the art of improvisation with professor Franz Lehrndorfer, Munic, and professor Naji Hakim, Paris.
A performance of improvised music can be difficult to predict and can also be an exciting experience for both the player and the audience. But still the study of the organ literature and the formal imitation of written music from different epoches are to be seen as basic in the education of an organ improviser. It means that idiomatic elements very often are playing a crucial role in improvised music. According to my point of view two traditions in a special way creates the structural elements an improviser have to study in order to be able to improvise in different musical styles:
Primarily it is possible to study the historic heritage of a German contrapuntual tradition for keyboard instruments ? started by Conrad Paumann (1410-73) and his students in Nuremberg and Munic ? a tradition that can be said to culminate in the late baroque epoch with Johann Sebastian Bach (1685-1750).
About 100 years after the death of Bach, there was in France founded a new school of organ playing and improvisation led by organist-improviser-composer César Franck (1822-90). Franck was professor and leader of the organ class at the "Conservatoire Nationale Supériur de Musique" in Paris from 1872 to 1890. In many ways this tradition was built upon a rather rigid form of fugue improvisation. In the same tradition improvisations in a sonata- or symphonic scheme grew to be important disciplins.
The central item of this doctoral thesis is to make a comparative
study of the German and French approaches to improvisation on the
organ.
Professor Stig-Magnus Thorsén, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet
Musikvetenskap i Sydafrika - mellan europeisk gemenskap och kolonialt förtryck.
Sydafrika har en vit befolkning som i storlek ungefär motsvarar
Sveriges. Denna grupp betraktar sig huvudsakligen som en del av den
europeiska kulturen som bl.a. producerar musikvetenskapligt arbete.
Gemensam bas är den kulturella relationen till
Centraleuropa.
Studieobjekt och metoder liknar i grunden de svenska även om
smärre specialiteter präglat de båda länderna.
Parallellt med européerna i Sydafrika lever en afrikansk befolkning. Inom denna grupp finns dels en traditionell syn på vetenskap om musik präglad av afrikansk filosofi, dels en strävan att lära sig den västerländska forskningens metoder. De kulturella och vetenskapliga idealen och forskningens studieobjekt söker man således både i den egna traditionen och på den internationella arenan. Samtidigt plågas den afrikanska självkänslan av ett kolonialt förtryck. Afrika har under olika epoker varit (och är) föremål för missionärers, etnografers och antropologers forskning - var och en med högst olika syften.
I ett gigantiskt nationellt projekt skall olika sydafrikanska folkslag försonas under parollerna "The Rainbow Nation" och/eller "African renaissance". I en mångkulturell gemenskap startas postkoloniala forskningsprojekt som syftar till att förstå kontinentens historiska utveckling. Samtidigt återupptas internationella förbindelser bl.a. med Sverige under parollen Partnerskap Sverige - Afrika och genom ett svensk-sydafrikanskt bilateralt forskningsprogram.
I detta paper redovisas läget för sydafrikansk
musikforskning. I en jämförelse mellan olika
musikvetenskapliga traditioner ställs frågor om forskningens
samhälleliga roll, den vetenskapliga gemenskapen och
möjligheterna till internationell dialog. Vidare diskuteras de
utvecklingsprojekt som Musikhögskolan vid Göteborgs
universitet genomför i samarbete med bl.a. The Musicological
Society of South Africa (finansierade av National Research Foundation i
Sydafrika och Sida/Sarec i Sverige).
Fil. dr Joakim Tillman, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
Wagnerinfluenser i svensk opera 1880-1930 - en presentation av teoretiska och metodiska problem i samband med ett forskningsprojekt
Wagners inflytande är en av de mest centrala företeelserna
i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets musikhistoria. I
motsats till situationen i Tyskland och Österrike är dock
antalet Wagnerinfluerade operor i Sverige ganska litet och inget av
verken etablerade sig
som ett odiskutabelt mästerverk med en fast plats i repertoaren.
De senaste decenniernas debatt kring kanonbildning och
musikhistorieskrivningens ideologiska grunder har dock medfört att
musikvetenskapen inte längre är begränsad till studiet
av mästerverk. De wagnerska operorna i Sverige är av stort
intresse både i relation till sin sociala kontext och som
källmaterial i en musikalisk idéhistoria. Det är
emellertid min övertygelse att vissa av dem också är
mogna för en omvärdering utifrån rent estetiska
överväganden.
Tidigare forskning kring Wagnerinfluenser i svensk opera saknas
nästan helt och det lilla som skrivits är till största
delen föråldrat. Genom att utgå från de senaste
30 årens internationella Wagner- och operaforskning är det
möjligt att formulera en teoretisk och
metodisk grund för en mer djupgående analys av
Wagnerinfluenserna och deras relation till de specifikt svenska
tendenserna i svensk opera under den aktuella tidsperioden. Syftet med
inlägget är att presentera problem i samband med utformningen
av denna teoretiska och metodiska ram.
Universitetslektor Bertil Wikman, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
Vad är en musikalisk fras? Om de musikanalytiska misstagen.
I föredraget skall diskuteras några metodiska problem utifrån ett eget forskningsområde rörande bl a relationen mellan musikanalys och interpretation. Utgångspunkten kommer att tas i ett yttrande av Tjajkovskij:
"En melodi kommer aldrig till mig utan en ledsagande harmoni. Man kan i själva verket inte tänka sig dessa båda musikaliska element plus rytm var för sig: Varje melodiskt frö bär oundvikligen i sig sin harmoni och rytm. Om jag komponerar ett orkesterverk innesluter den musikaliska idén ett bestämt instrument för dess projektion, ehuru man ofta ändrar instrumentationen senare. Ord skall aldrig skrivas till musik, utan texten måste frammana musiken."
Uttalandet uttrycker ett synsätt på musikverket som en organism, där alla musikaliska element (inkl. text) samverkar i en oskiljbar helhet. Synsättet gäller inte baraa det färdiga musikverket, utan också i koncipieringsögonblicket. Citaten skulle kunna mångfaldigas, när tonsättare, musiker och musiklyssnare "brukar" musik är det ett klingande processuellt ljudförlopp med bestämda estetiska värdekvaliteter, ofta av emotionellt uttryckskaraktär som man förknippar med musik med.
När musikanalysen undersöker musikverket delar man ofta sönder musiken i element, fokuserar gärna på ett eller ett par element, värderar vissa som mer överordnade, andra som underordnade eller t o m saknande strukturskapande roll ? allt detta oftast helt frikopplat från rådande kontextuella värderingar. Utgångspunkten tycks vara att den musikaliska helheten är summan av ett antal analyserade delar som kan adderas efter analysens färdigställande. Ofta bryr sig inte ens analytikern om delens betydelse i helheten ? det får andra forskare eller läsaren ta ställning till.
Genom ett konkret musikaliska exempel skall visas att det är
först som musikalisk organism som musikverket har "levande "
musikaliska egenskaper. Kan man särskilja musikaliska
beståndsdelar - element eller andra musikaliska entiteter -
får dessa musikalisk mening först i relation till
helheten.
Doktorand Marie-Helene Zimmerman Nilsson, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet
Musiklärares professionalisering. En studie om synen på musiklärarutbildningen och den yrkesfunktionella kunskapen
Undersökningen som utgör en magisteruppsats fokuserar följande frågeställningar: Vad anser nyutexaminerade respektive erfarna musiklärare om sin musiklärarutbildning och om sin yrkesfunktionella kunskap? Vad kan man säga om nyutexaminerade respektive erfarna musiklärares professionalisering, utifrån deras åsikter om musiklärarutbildning och om sin yrkesfunktionella kunskap?
Studiens empiri består av arton intervjuer med yrkesverksamma musiklärare. Metodologiskt bygger studien på en hermeneutisk ansats (Alvesson & Sköldberg, Tolkning och reflektion, vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod, 1994). Vidare har undersökningen om musiklärares professionalisering sin teoretiska utgångspunkt i professionaliseringsteori (Selander, Förvetenskapligande av yrken och professionaliseringsstrategier, 1989).
De intervjuade musiklärarnas åsikter om sin musiklärarutbildning är variationsrika och mångfasetterade. Studiens resultatet visar att nyutexaminerade respektive erfarna musiklärare delar åsikter som handlar om yrkesfunktionell kunskap, utbildningens undervisning samt personlig utveckling under utbildningstiden. Resultatet visar dessutom att nyutexaminerade respektive erfarna musiklärare har olika förhållningssätt till utbildningskunskap och till musikens funktion. De nyutexaminerades förhållande till utbildningskunskapen kännetecknas av motsättning mellan utbildnings- och yrkeskontexten, då utbildningskunskapen kritiseras för att inte innehålla tillräcklig mängd användbar kunskap.
De erfarna lärarna har istället ett reflexivt förhållningssätt då de kombinerar utbildningskunskapen med egen reflektion utifrån den egna lärarverksamheten. De nyutexaminerade betonar musikens estetiska funktion, dess inneboende mening, medan de erfarna lärarna betonar musikens sociala funktion genom att lyfta fram musikens sociala betydelse. Relaterat till professionaliseringsteori visar studiens resultat, i detta hänseende, att nyutexaminerade respektive erfarna musiklärare definierar yrket på olika sätt.