Per Brahe den yngres hovkapell: Musiken i Visingborgs grevskap.

Rudén, Jan-Olof. Per Brahe den yngres hovkapell: Musiken i Visingborgs grevskap. Jönköpings läns museum 2015.

Musik ljöd och musiklivet sjöd i Sverige under stormaktstiden. Tack vare betydande forskningsinsatser har vi en förhållandevis god bild av musikutövningen vid det kungliga stormaktstida hovet. Här har vi turen att ha tillgång till ett rikt historiskt källmaterial, både i form av skriftliga dokument av kameral karaktär, korrespondens, ögonvittnesskildringar etc och i form av bevarade noter, främst i Dübensamlingen.

Vid sidan av det kungliga hovet var även adliga hov viktiga musikinstitutioner. Musik ingick i det aristokratiska bildningsidealet. Musikutövning vid adelshoven var ett sätt att demonstrera kulturell bildning och förfining men också ekonomiskt välstånd. I Från Tyska kyrkans glansdagar beskriver Tobias Norlind översiktligt musicerandet vid Per Brahe den yngres och Magnus Gabriel de la Gardies adelskapell samt ger exempel på bevarade notsamlingar från adelsbibliotek i Finspång (de Geer) och Skokloster (Wrangel). Av adelskapellet är det Magnus Gabriel de la Gardies och Carl Gustaf Wrangels som har uppmärksammats mest i forskningssammanhang. Per Brahe den yngres kapell har tidigare bara framskymtat i litteraturen. Jan Olof Rudén vill med sin bok råda bot på det. Syftet med hans undersökning är att beskriva Per Brahes hovkapell på basis av hittills outnyttjat källmaterial samt att presentera likheter och skillnader mellan musikverksamheten i Visingsborg och samtida svenska och tyska hov.

Per Brahes musikorganisation anslöt sig till stor del till den praxis som rådde i Östersjöområdet under denna tid. Hans musikpersonal var indelad i fyra enheter: pipare och trumslagare, trumpetare och pukslagare, ”musikanter” samt djäknar och skolpersonal. Varje enhet hade olika musikaliska uppgifter. Djäknarna och skolans personal bildade en egen enhet eftersom de deltog i musikutövningen i gudstjänsterna i slottskyrkan – tillika församlingskyrkan – Brahekyrkan. Samtidigt som det finns likheter i musikorganisation och musikutövning med andra samtida hov finns det också olikheter. Författaren framhäver särskilt att det bland Brahes musiker saknades solistiska vokalkrafter. Dessutom finns det, med ett enstaka undantag, ingen bevarad musik som har komponerats av hans anställda musiker. Per Brahe var återhållsam med sitt hovliv. Lönerna låg på en mycket lägre nivå än till exempel vid Magnus Gabriel de la Gardies hov. Det etablerades heller aldrig några kontakter mellan Per Brahes musiker och musikerna vid det Kungliga hovkapellet i Stockholm, trots att Per Brahe också ägde Bogesunds slott i Vaxholm och olika hus i Stockholm.

Jan Olof Rudén har gjort en heltäckande och noggrann kartläggning av alla musikaktiviteter som går att spåra i Visingsborg. Bokens 250 sidor, fördelade på 14 kapitel och 10 bilagor samt register och författarpresentation, innehåller mycket information. Skildringen inleds med en bakgrundsbeskrivning, både vad gäller Per Brahes musikererfarenheter förvärvade bland annat under hans studier och tjänstgöring i utlandet, och det källmaterial som står till förfogande för forskningen. Därefter följer en genomgång av de musikresurser som stod till buds i Visingsborg i form av musiker, instrument och tillgänglig repertoar. I anslutning till denna genomgång följer ett kapitel som innehåller biografier över de musiker som kan kopplas till Brahes kapell. Sist ges sammanfattningar på svenska och engelska. Bland bilagorna finner man transkriptioner av centrala dokument samt listor över djäknar och anställda musiker. Här finns även en förteckning över innehållet i en handskriven notvolym i Växjö stadsbibliotek (Mus. Ms 13) med Visingsborg som proveniens, samt en transkription av en av de ingående kompositionerna, en Missa brevis à 5. Upphovsman är Sverker Forsselius, som var Braheskolans förste rektor men också organist och komponist. Denna ofullständiga mässa (tre av fem stämmor är bevarade) är det enda kända bevarade verk som har komponerats av en person som återfinns bland Per Brahes musikpersonal.

Boken om Per Brahe den yngres hovkapell har många förtjänster. Jag vill särskilt lyfta fram den konsekvent genomförda och tydliga källredovisningen.  Varje kapitel har sin egen förteckning med slutnoter och citerade arbeten. Detta har både sina nackdelar och fördelar. Man förlorar den överblick som en samlad käll- och litteraturförteckning ger. Å andra sidan blir det en tydlig redovisning av vilket material som bildar underlag för varje kapitel. Likaså vill jag framhäva den noggranna genomgången av hur information kan utvinnas från den typ av arkivmaterial som har konsulterats i undersökningen. Faktum är att boken också kan användas som en introduktion till eller manual i musikforskning i 1600-talskällor. Här syns författarens stora förtrogenhet med och erfarenhet av arkivforskning i material från denna tid. Ytterligare en styrka med boken är författarens förmåga att lyfta blicken och spana ut över det samtida musiklandskapet. Att skifta perspektiv är inte alltid lätt när man står med fötterna djupt ned i arkivmyllan men en önskvärdhet, dels för att undvika att framställningen blir alltför närsynt, dels för att det är i detta perspektivskifte som många av de mest intressanta iakttagelserna låter sig göras.

Boken befinner sig någonstans i gränslandet mellan en populärvetenskaplig framställning och en rapport från en undersökning. Somliga kapitel är skrivna på sakprosa. Somliga kapitel är mer kortfattat redovisande och uppräknande, ibland med inslag av punktlistor. De mer lexikonartade musikbiografierna återfinns inte i bilagorna utan har givits plats i huvudframställningen. Det framgår inte explicit hur boken är tänkt att läsas och användas. En sådan anvisning hade varit en god hjälp för läsaren.

Sammantaget har Jan Olof Rudén med sin bok lämnat ett betydelsefullt bidrag till vår kunskap om musicerandet vid ett adelshov i 1600-talssverige. I boken visar författaren hur en musikorganisation kunde byggas upp med tillgängliga lokala resurser många mil från rikets huvudstad. Forskning är ett lagarbete. Ännu outforskade arkiv och notsamlingar saknas sannerligen inte i våra arkiv och bibliotek. I Jan Olof Rudéns undersökning har framtida forskare som intresserar sig för musiken i sammanhang vid sidan av det kungliga hovet en stabil grund att bygga vidare på.