Joikeforbudet i Kautokeino.

Graff, Ola. Joikeforbudet i Kautokeino. U.o.: Davvi Girji, 2016, 197 s., ill., ISBN 978-82-329-0034-3

Forskning om jojk och jojkning har länge dominerats av ett intresse för förmoderna jojktraditioner. Jojkningens funktioner, dess former och dess regionala variationer har upptagit bok- och tidskriftssidorna – en direkt parallell till den inriktning som lika länge dominerat forskning om övrig nordisk folkmusik.

För ungefär 25 år sedan inleddes forskning om jojk och jojkning i det moderna samhället. Två spår, ofta kombinerade, kan urskiljas: jojkningens möte med populärmusik respektive jojken som identitetsskapande uttryck.

Ola Graffs senast gjorda forskning går utanför dessa upptrampade stigar, när han undersöker det förbud mot jojkning i skolundervisning som skolstyrelsen i Kautokeino beslutade om 1953. Förbudet upprätthölls i flera decennier därefter. Hans studie handlar om hur förbudet vidmakthölls och efterlevdes, hur förbudet kan förklaras och hur förbudet beskrivits i litteratur och press. Men ytterst berör hans detaljrika undersökning de föreställningar om jojk och jojkning som funnits under perioden i fråga: hos lokala beslutsfattare, hos kommunens samiska befolkning samt hos lärare och skolledare. 

Ola Graff är konservator vid Universitetet i Tromsö och har i många år publicerat arbeten om jojk och jojkning. I flera studier har han intresserat sig för formanalys. Han har där vederlagt den tidigare spridda uppfattningen att jojkar improviseras fram, utan att formen betyder särskilt mycket. Graffs slutsats är den motsatta, nämligen att jojkar är uppbyggda med en stark känsla för form. I sin doktorsavhandling (2002, i bearbetat skick utgiven 2003) lyckas han med ett synnerligen sprött källmaterial säga väsentliga ting om den i praktiken utdöda sjösamiska traditionen. Graff visar dels hur närheten till den norska musikkulturen påverkat den sjösamiska jojkningen, dels hur den sjösamiska jojkningen trots denna närhet bevarat mycket gamla drag som ännu tidigare försvann på andra håll.

Den aktuella studiens Kautokeino är en befolkningsmässigt liten kommun i nordliga Finnmarks fylke. Det samiska inslaget är stort. Förbudet mot jojkning i skolans undervisning togs av en helt igenom samisk skolstyrelse – det var alltså vare sig skolans ledning eller någon central norsk instans som låg bakom bannbullan. Den då negativa inställningen till jojkning hos samerna i trakten utgick från två belastade omständigheter, nämligen att jojkning betraktades som hednisk och att den förknippades med dryckenskap. Lika negativ var uppfattningen i grannkommunen Karasjok, men där gick man enligt Graff (s. 164) inte så långt som till ett formellt förbud. För att förstå denna spridda hållning måste man känna till att den laestadianska tron hade en stark ställning i den samiska befolkningen.

Graff följer noggrant hur skolan förhöll sig till förbudet. Det hör till historien att många lärare inte hade samisk bakgrund och i många fall kom söderifrån. De hade därmed sämre kontakt med den samiska befolkningens tänkande och kunde framför allt inte undervisa om jojk. De var således dubbelt diskvalificerade i denna brännande fråga.

Lärare och skolledning lydde länge skolstyrelsens beslut, fastän de inte sympatiserade med det. 1976 aktualiserades frågan på nytt. Då hade attityden till jojk förändrats i det norska samhället i stort och de första jojkbaserade banden hade bildats. Men skolstyrelsen valde på förekommen anledning att stå fast vid förbudet mot att använda ”joikeplater eller lydbandinnspillinger i historietimer i skolen” (s. 62).

Fortsättningen på Graffs studie beskriver hur detta förbud blev allt svårare att efterleva, även om skolan måste respektera det förnyade beslutet. En yttre händelse som påverkade situationen lokalt var när Nils-Aslak Valkeapää inbjöds att jojka vid invigningsceremonin inför olympiska spelen i Lillehammer 1994. Hans framträdande väckte på nytt de negativa känslorna mot jojk hos vissa samer, detta trots att jojken då blivit en hyllad symbol för Norge och den nordliga kulturen. Gapet mellan dessa uppfattningar illustrerar obetingat avståndet mellan central elit och i flera avseenden avlägsen minoritet.

Ola Graffs bok är som redan antytts mycket omsorgsfull i sin beskrivning av detta drama. Detaljerna är så många och citaten ur protokoll och tidningar så långa att man som läsare misstänker att författaren främst vänder sig till en lokal läsekrets och vill möta dess behov att försonas med denna värderingstyngda konflikt. Berättelsen kan säkert fortfarande vara känslig. ”Spørsmålet om joik i skolen var følelsesladet. En av grunnene til det er att joiken sjøl er følelsesladet” (s. 177). I texten framträder intervjuade personer som själva var inbegripna i händelseutvecklingen. Självrannsakan är talande nog mindre förekommande än glömska.

Den vetenskapliga behållningen ligger till att börja med i det välfunna ämnesvalet. Förbudet i Kautokeino är till synes en liten sak som idag dessutom är överspelad, men är likväl en viktig pusselbit i historien om jojkens förflyttning från renskötarens ensamhet till dagens mediala strålkastarsken. Förbudet beskriver hur svår attitydförändringen bland vissa samer var och hur det lokala tänkandet gick i otakt med storsamhällets omvärdering. Även om studien utspelar sig i en liten miljö handlar den om en vida större problematik.

Vad gäller texten får den forskningsintresserade läsaren allra mest ut av bokens avslutande del som bär överskriften ”Refleksjoner” men som lika gärna kunnat heta ”Slutsatser och diskussion”. Här sätter Graff in konflikten i större perspektiv, nämligen i förhållande till jojkens förvandling i vår tid och till samernas förändrade ställning i sina respektive samhällen. De inblandade i Kautokeino stod stramt för sina åsikter, men var ändå fast i detta obevekliga skruvstäd som dessa större förändringar bildade.