Wilhelm Peterson-Berger: Tondiktare och kritiker.

Karlsson, Henrik. Wilhelm Peterson-Berger: Tondiktare och kritiker. Skellefteå: Norma, 2013. 495 s., CD. ISBN 978-91-7217-098-8

Tonsättarbiografier innebär speciella utmaningar för den som vågar ge sig i kast med genren, särskilt om målet är att nå en bredare läsekrets. Biografen har att laborera med tre analytiska områden – verket, människan och tiden. Tonsättarens skapande ska analyseras samtidigt som framställningens flöde inte får hackas sönder. Till detta kommer kontextens inverkan på formeringen som människa och konstnär. Utan genomtänka urval och avgränsningar blir detta förstås en övermäktig uppgift. 

Henrik Karlsson har gett sig i kast med de biografiska utmaningarna i Wilhelm Peterson-Berger. Tondiktare och kritiker. Den senaste mer heltäckande biografin över P.-B. publicerades 1950 och det är välkommet att denne kulturpersonlighet ägnas en uppdaterad balanserad studie som inte enbart utgår från en motståndarposition eller för den delen utgörs av ett hagiografiskt porträtt. Karlsson har tidigare publicerat delstudier kring P.B. och bland annat analyserat dennes antisemitism och antinazism men även intresserat sig för musikbiografin som genrer. Sammantaget kan han därmed sägas vara väl skickad att teckna P.B:s liv.

Framställningen är i huvudsak kronologiskt upplagd, fördelad på åtta delar med utförliga käll- och verkförteckningar, ett avslutande personregister samt en CD. Det kronologiska upplägget talar för en traditionell från vaggan-till-gravenbiografi. Denna biografityp har en tendens att bli mycket omfattande och gärna bre ut sig i flera band, inte minst om det är ett tonsättarporträtt. Biografierna blir till monument över de biograferade (och kanske också över författarna).  Här kan exempelvis erinras om Bo Wallners trebandsverk om Wilhelm Stenhammar och Erik Tawaststjernas bok om Jean Sibelius i fem band. Karlsson lyckas dock hålla sig inom 500 sidor (!). Visst hade vissa strykningar kunnat göras och en del upprepningar sorterats bort men med tanke på bokens eleganta språkliga stil och analytiska skärpa blir omfånget aldrig något problem.

Medan dispositionen är traditionellt kronologisk tar Karlsson ett just för tonsättarbiografer ovanligt grepp. Det gängse inom denna genre är att hålla verkanalysen separerad från personanalysen, men Karlsson väljer att väva samman liv, verk och samtid. Han är intresserad av att analysera personligheten i första hand och inte minst interaktionen mellan tonsättaren och omgivningen. Därmed kan Karlsson också låta P.-B. fungera som ett biografiskt fönster, särskilt öppet mot det sena 1800-talets idéströmningar. Det tyskspråkiga kulturidealistiska bildningsidealet, naturromantiken, exotismen, den så kallade borealismen och rastänkandet som grundläggande förklaringsmodell för den historiska utvecklingen, blir de självklara fonder mot vilka P.B:s formativa år och konstnärskap tecknas. Detta grepp är väl valt och borgar för att läsare även utanför den mer trängre kretsen av musikvetare kan ha stor behållning av boken.

P.-B. är av flera skäl ett tacksamt studiesubjekt. Detta inte bara som tonsättare utan också som kulturpersonlighet under en dynamisk tid i det svenska och europeiska musiklivets historia. Dessutom är källäget mycket gott med en stor mängd självbiografiskt material där särskilt brevsamlingarna utgjort en viktig utgångspunkt för Karlssons studie. Med undantag av ett antal självreflektioner som publicerades i Dagens Nyheter i början av 1930-talet skrev P.-B. emellertid aldrig några dagböcker eller memoarer. Men utifrån brevens öppenhjärtliga formuleringar och intuitiva anslag kan dessa sägas ha samma funktion som personliga betraktelser. De blir en väg in i tonsättarens inre värld.

P.-B. rörde sig på breda kulturella arenor inom musik, filosofi och litteratur. Banden till den tyska kultursfären var starka. Han tillbringade viktiga år som musikstuderande i Dresden och återvände sedan också en för kort tid som lärare vid Dresdner Musikschule. Nietzsche och Wagner fungerade länge som husgudar, även om han omvärderade sin inställning till Wagner. Också tonsättare som Schubert, Bach, Beethoven och Brahms bildade grund för P.-B:s idealistiska musikförståelse. Den ”germanska” musiken var det otvetydiga rättesnöret. Gustav Mahler var under en tid en viktig förebild och läromästare. Mahler ansågs inledningsvis inte tillhöra de Wagnerepigoner som P.-B. tydligt föraktade, men efterhand omprövade han sin uppfattning. Recensionerna under 1920-talet kom i allt större utsträckning färgas av antisemitiska utgjutelser mot Mahler där denne gjordes till sinnebilden för det förment judiskt-modernistiska hotet.

P.-B. var mycket kontroversiell, för att inte säga hatad i vissa kretsar. Alltsedan 1890-talet har det inom svenskt musikliv funnits ett uttalat pro et contra-förhållande till honom. Han hade en krets av anhängare som försvarade honom och delade hans starkt antimodernistiska hållningar; Sten Beite, Curt Berg och Bertil Carlberg för att nämna några. Under 1930-talet var han också den i radion mest framförde av de svenska tonsättarna.

Men P.-B:s ytterst beska och inte sällan rent elaka musikrecensioner punkterade mångas karriärer och gav upphov till uttalade fiendskap som riktades mot honom. Det har spekulerats kring i vilken mån hans kritikerskap har påverkat genomslaget av hans musik – de större verken spelas sällan idag. Karlsson avfärdar dock att det finns ett samband.

Ett antal ”affärer” har också präglat eftermälet: från åtalsprocesser initierade av förorättade musiker till handgemängen med John Forsell och Moses Pergament. P.-B:s och Pergaments konfrontation 1928/29 och den efterföljande debatten fick långtgående konsekvenser för dem båda. För Dagens Nyheter blev detta droppen som fick bägaren att rinna vad gäller det stegrande missnöjet med P.-B:s rallarsvingar i musikspalterna. Kort efter händelsen avslutades samarbetet med tidningen. För Pergament utgjorde incidenten en smärtsam insikt i hur hans judiska bakgrund fungerade som en hämsko i försöken att bli accepterad i det svenska musiklivet.

Karlsson berör också P.-B:s oklara förhållande till kvinnor (han var aldrig gift och tycks inte ha haft någon kärleksrelation med någon kvinna). Detta gör P.-B. till en udda figur i den manligt dominerande kultursfären vid förra sekelskiftet. Generationskamrater som Hugo Alfvén, Verner von Heidenstam, Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt sparade knappast någon energi i att lägra kvinnor. Den förmodade homosexualiteten blev också ett vapen hos hans motståndare och rykten spreds om hur han frekventerade Stockholms barer tillsammans med unga män.

En förklaring till ungkarlstillvaron söker Karlsson också i P.-B:s uppfattning om kvinnan och konsten. Han lyfter bland annat fram bilden av kvinnan som en svekfull gestalt, en bild som återkommer både i P.-B:s musikrecensioner och i verk som Ran och Arnjot där den kvinnliga karaktären antingen sviker hjälten eller med sin erotiska manipulation gör honom kraftlös. Föreställningar om kvinnan som ett hot mot skaparkraften gav P.-B. intellektuella och konstnärliga anledningar till att förbli ungkarl livet ut, menar Karlsson. Men i P.-B:s personliga relationer förekom aldrig att han bröt med sina kvinnliga bekanta, som han gjorde med flera av sina manliga vänner.

Karlsson visar i sin studie med all önskvärd tydlighet biografigenrens analytiska potential att problematisera, fördjupa och ifrågasätta alltför långt gångna generaliseringar. Han illustrerar hur P.-B. på många plan var en dubbelnatur. Som kritiker var han vass, elak och föraktfull; som konstnär ytterst känslig och osäker med en stark mindervärdighetskänsla. Sällskapsmänniskan Peterson-Berger var jovialisk och generös, men de vänner han kom i clinch med låg, som en journalist i Jämtland yttrade sig, ”likt sönderslagna buteljer efter vägarna”. Hans antisemitiskt färgade musikkritik under 1920-talet kombinerades med en i det samtida svenska musiklivet närmast unikt manifesterad antinazim och ett nära professionellt och personligt umgänge med Felix Saul, kantor i mosaiska församlingen fram till 1932. Dessa motsägelsefulla yttringar lyckas Karlsson lyfta fram och analysera på ett föredömligt sätt. Sammanfattningsvis måste Wilhelm Peterson-Berger. Tondiktare och kritiker ses som ett mycket gediget biografiskt arbete om en av det svenska kulturlivets mest spännande 1900-talsgestalter.