Konferens i Göteborg den 6-8 juni 2001, arrangerad av Svenska samfundet för musikforskning i samverkan med GOArt, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet och Institutionen för musikvetenskap vid Göteborgs universitet.

Abstracts

Ph.D.-candidate Anders-Petter Andersson, School of Arts and Communication, Malmö University, Sweden

How to Compose Musically Satisfying Interactive Music

I am a musician with an academically background in Musicology and Aesthetics. My Ph.D. project is a series of explorations in digital interactive media using musical systems of communication.

The question I'm asking is: how to compose musically satisfying interactive music for collaborative use situations? Collaborative use situations are interesting because they involve many simultaneous interacting users. These circumstances potentially make collaboration communicative open, complex and ambiguous: where the will of the individual human, his pre-understanding and attitude towards the music is displaced in the meeting with other humans, things and social practices. The musical meaning is, in the semiotic sense of the word, shifted down in favour of the collective will, negotiated in dialog between people. A physical metaphor of the collaborative situation is a network of smaller and bigger things on different levels of discourse: expressions, practices and institutions.

Today there are limitations to a majority of the designs within digital interactive media because they are built on: 1. Control of the user and a functional view on how people learn and create, 2. context independent and generalist principles based on a bias off knowledge from the fields of cognitive psychology and Human Computer Interaction, 3. a dualistic division between human-machine, subject-object, text-context and a romanticised art and design view centred on the Artist as creator.

We have much to learn from traditional musical systems of communication, but we need not to inherit old methods of thinking (analysis) and making (construction) if they does not suit the digital interactive material we are working with, and the social or communicative requirements we might want to build into our designs. I want to use poststructuralist theories in order to rethink the activity and practices of composing and playing and the musical object or text. Questions or challenges with this type of project is firstly if it is at all possible to go from a critical, narrative, historical method of analysis of a meaning producing practise to a method of construction in that practice? Is it possible to compose music from poststructuralist theoretical perspectives? If the step from analysis to construction would be possible, then the question is how the design of the musical elements, nodes, etc. would be made in the intertextual network, an open collaborative user situation.
 

Doktorand Lars Berglund, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Figurläran och den licentiösa kontrapunkten

I detta paper görs en kritisk genomgång av den så kallade musikaliska figurläran, så som den framställs i handböcker och forskningslitteratur. Ett återkommande påstående i samband med framställningar om "barockens figurlära" är att den är unik för det tyska kulturrummet och att inget motsvarande system utvecklades av exempelvis italienska teoretiker. Jag vill visa att detta är en felaktig föreställning, som utgår från ett missförstånd av vad framställningarna om musikaliska figurer i tyska traktater egentligen handlar om. Figurläran beskrivs i nutida litteratur således ofta som ett semantiskt eller semiotiskt system, där bestämda musikaliska figurer betecknar bestämda affekter, eller begreppsliga innebörder - alltså ett referentiellt teckensystem. Men det som framställs av de tyska teoretiker som diskuterar musikaliska figurae eller licentiae ska snarare förstås som ett i den litterära retoriken grundat system för att motivera avvikelser från det stränga regelsystem som under 1500-talet kodifierats i kontrapunktläran. Alltså en musikalisk motsvarighet till de avvikelser från den språkliga grammatiken, licentiae och vitia, som behandlas inom retorikens elocutio, och där liksom inom musikteorin rättfärdigas bland annat med affektuttrycket (men även med tex. undvikandet av taedium, långtråkighet).

Om man tolkar den tyska figurläran utifrån detta perspektiv finns det en tydlig motsvarighet inom italiensk musikteori, och det redan från första hälften av 1500-talet, nämligen den licentiösa kontrapunkten, vilken behandlas eller åtminstone berörs i de flesta italienska kompositionsläror från 15- och 1600-talen. Här, precis som hos de tyska teoretikerna, behandlas vissa avvikelser från den normerade satstekniken, vilka legitimeras just med hänvisning till textens innebörd eller affekt. Skillnaden mot tysk teori är att det i Italien aldrig görs några försök att systematisera eller namnge dessa avvikelser. Det var Rostockkantorn Joachim Burmeister som kom på iden att namnge avvikelserna med termer lånade från den litterära retoriken. Denna idé togs i princip aldrig upp söder om Alperna.

Men systematiseringen av de satstekniska licenserna medför betydande problem, som förde till inkonsekvenser i de tyska teoretikernas system, och framför allt ställt till det för de moderna forskare som försökt analysera äldre musik med hjälp av dessa teoretiker. Avslutningsvis tar jag upp några exempel på sådana problem, och förespråkar ett historisk-hermeneutiskt förhållningssätt i syfte att undvika dem.

Doktorand Cecilia Björck, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet

Identities in transition. Young black South Africans heading for a career in music.

Research suggests that human beings today are free to form their identities in significantly different ways than in the first half of the 20th century. In late modern society, identity is made up of several factors. Examples of these elements might be gender, ethnicity, age, or geographical location. The identity factor focused on in this study is gender.
The study deals with the influence that gender and music have on the identity processes of young, black, South African music students. In South Africa, a country with a multitude of cultural and social systems, the possibilities for forming a personís identity have broadened with the ongoing integration of cultural groups through the fall of apartheid. For Black youth, the right to have an education and the opening up of the labour market could provide many opportunities for the future.

Twenty-three individual interviews and three group interviews were conducted as the basis for this study. The students were between the ages of twenty and twenty-six and were preparing for advanced degrees and careers in music.

The results of the study show that the students are transitioning in the "new" South Africa in a number of ways. First, they are pioneers because they chose to study subjects and to have careers in fields previously inaccessible to people of their skin colour. Second, the students are redefining existing gender positions. They are searching for new ways to become men and women in the field of music. Finally, the students manoeuvre in the space between individualism and the collective.

Doktorand Thomas Bossius, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet

Religionen i populärmusikkulturen

Det har genom åren talats och skrivits mycket om västvärldens och den moderna människans sekularisering; om hur människan främst i de pro-testantiska länderna vänt ryggen åt Gud och kyrkan, och istället satt sin tillit till sin egen och andra människors storhet. Inom religionssociologin har man talat om en avmystifiering av världen, framförallt som en följd av den protestantiska kyrkans distinktion mellan det profana och det heliga. Som en följd av detta menade man att kyrkan och religionen började tappa greppet och att människan i en ständigt eskalerande rörelse istället vände blicken mot konkreta och materiella värden, och gick mot ett icke-religiöst stadium.

Framförallt under 1900-talets andra hälft har man dock mer och mer börjat ifrågasätta den bilden. Alla är överens om att den traditionella religionen i västvärlden har försvagats och förlorat mycket av sin trovärdighet hos gemene man, och därmed även mark och makt. Men vad religionssociologerna samtidigt lyfter fram är att detta inte inneburit att religionen försvunnit, utan att den tagit sig nya vägar och nya uttryck, att den har funnit sig nya arenor. Man brukar säga att den vanligaste religionsformen idag är en mängd osynliga privatreligioner, och man talar rentav om religioner utan tro. Sättet att förhålla sig till religionen idag, och detta gäller inte minst bland unga, präglas framförallt av lekfullhet, nyfikenhet och en kraftig motvilja att inordna sig under normer, trossatser och allt som är fastlagt och bestämt ovanifrån.
Inom dagens religionssociologi talar man allt oftare om olika former av religiös förändring istället för om sekularisering. Begreppet "religiös förändring" lyfter inte fram vare sig försvagningar eller stärkande av religionen, utan pekar enbart på att det sker förändringar i den religiösa kartan. Istället för avmystifiering har man mer och mer börjat tala om en återmystifiering av tillvaron, och det är just denna återmystifiering så som den tar sig uttryck i ungdomars musikkultur som kan sägas vara det egentliga upphovet till min forskning kring de båda i mitt avhandlingsarbete fokuserade delkulturerna: black metal-kulturen och den psykedeliska transkulturen.

Under slutet av 1900-talet gjordes några större undersökningar kring svenska ungdomars förhållande till religionen och livsfrågorna. I mitt inlägg på konferensen tänkte jag presentera några huvudtendenser i dessa undersökningar och exemplifiera dessa med hjälp av de båda delkulturer jag studerar.

Doktorand Mathias Boström, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet/Svenskt visarkiv

"Det var det värsta jag hört. Han kunde skratta fast han inte var nå' rolig, han!"
- reflektioner över några samlingar privata fonografinspelningar i Sverige.

Citatet ovan kommer från Storis Carl Johansson från södra Dalarna. Det finns inspelat som en en kommentar efter en skrattvisa på en kommersiellt producerad fonografcylinder. Min presentation kommer att kretsa kring just denna interaktion med den nya musiktekniken vid förra sekelskiftet: lekfullheten, allvaret och osäkerheten.

Doktorand Katharina Brette, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet

Tjejband i historieskrivningen

Jag ämnar presentera ett paper som beskriver hur kvinnliga utövare inom pop- och rockmusiken på 60-talet marginaliserats och osynliggjorts i den gängse historieskrivningen. Män är i regel homosociala och föredrar samvaron med män framför kvinnor. På så vis blir också män mer intresserade av att beskriva män i historieskrivningen.

Jag önskar intervjua 20 st kvinnor i så många band som möjligt. Att finna utövarna i de tjejband som spelade på 60-talet sker nätverksvis, dvs. jag söker upp en deltagare i ett kvinnligt rockband och kans därefter nå nya kvinnliga musiker.

Jag beskriver hur de kvinnliga utövarna blivit behandlad, beskrivna och bedömda t ex i media. Mediabilden på 60-talet är intressant speciellt i samtida ungdomstidningarna som Bildjournalen. När en av min informanter mötte den lokala pressen efter en spelning ställdes hon inför frågor som "Varför är Ni bara tjejer? Visst är det kul att bli uppmärksammad, säger en annan informant, men är det för att vi i bandet spelar bra eller för att vi är tjejer?

Ebba Witt Brattström, professor i litteratur, har visat att det sker ett kunskapsbrott mellan generationerna, så att de yngre kvinnorna berövas sin förmödrar. När kvinnliga musiker inser detta efter att kanske ha spelat i många år, infinner sig en något chockartad upplevelse.
Syftet med min undersökning är att beskriva de kvinnliga förebilderna i rocken, vilket kan verka frigörande för unga kvinnor. Att få veta t ex att Nursery Rhymes spelade R & B, arbetade som proffs och turnerade utomlands, spelade med Four Tops och The Who samt kunde genomföra en spelning på fem-sex timmar visar ett tjejband kunde vara både uthålligt och kompetent.

Professor Holger Larsen & docent Per-Erik Brolinsson, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

"Jag har sålt mina visor till nöjets estrader..." Den svenska visan under 1900-talet.

Den studerade repertoaren innefattar visor från Birger Sjöberg och Evert Taube, via Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Cornelis Vreeswijk till Stefan Sundström m.fl.
En första frågeställning är hur befruktningen från vid olika tidpunkter aktuella internationella stilskikt skänkt svensk viskonst en särprägel och delvis specifik kulturell identitet; Schuman-citat (Sjöberg), tango (Taube), rumba (Thörnqvist) samba (Vreeswijk), gospel (Ramel) för att blott ta ett axplock. Härvid framstår vissa relationer mellan utländskt och inhemskt som särskilt intressanta, där-ibland frågor om travesti-, parodi- och pastischbegreppen.

En andra frågeställning gäller i vad mån man kan se utvecklingslinjer, dels kopplingar till olika samtida kulturella normer, dels eventuell släktskap och tra-dition i stilhänseende och allmänna förhållningssätt. En hypotes härvidlag är att det finns ? inte minst i kraft av genrens popularitet ? klara återspeglingar i repertoaren av samtida normer och värderingar. En annan hypotes är att man kan spåra tydliga traditionslinjer, exempel-vis i form av medveten alludering på äldre upphovsmän såsom linjen från Bell-man till Vreeswijk.

En tredje frågeställning gäller genrens position som ett slags "mellanmusik" om än i en annan mening än den i vilken bl.a. Olle Edström fruktbart brukat ter-men. Vi står här inför en visrepertoar som vetter mot den folkliga visan och skil-lingtrycket, men samtidigt närmar sig och hämtar näring ur mer urbana stilar i masskulturen såsom schlager och pop. Just denna stilistiska överbryggning vill vi hypotetiskt anta vara en av förklaringarna till genrens popularitet också över generationsgränserna.
Vid presentationen tänker vi särskilt diskutera visbegreppets omfång och innehåll.

Doktorand Johanna Ethnersson, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Opera seria i Stockholm under frihetstiden. Studie av tre drammi per musica av Metastasio tonsatta av Arvid Niclas von Höpken och Francesco Antonio Uttini.

Det finns fyra opere serie till Metastasios libretti bevarade från frihetstidens Sverige: amatörtonsättaren Arvid Niclas von Höpkens Il re pastore (1752) och Catone in Utica (1753), samt den italienske tonsättaren Francesco Antonio Uttinis Il re pastore (1755) och L'eroe cinese (1757). Operorna ska i min avhandling ligga som utgångspunkt för ett antal delstudier, där jag belyser musiklivet i Sverige och studerar det svenska operaskapandets stilistiska relationer till utlandets tonkonst under 1700-talets mitt. Huvudsyftet är att göra en stilbeskrivning av operorna och jämföra dem med samtida operor komponerade av tonsättarna Johann Adolf Hasse och Carl Heinrich Graun. Jag utgår dels från operornas övergripande struktur, dels från varje delmoment, det vill säga sinfonia, enkelt och ackompanjerat recitativ, aria, ensemble, och belyser dem utifrån ett antal aspekter som berör form, harmonik, melodik, rytmik och instrumentation. I min presentation ska jag fokusera på tre problem, nämligen äkthetsfrågan, stilbeskrivningen, samt tonsättarnas musikaliska gestaltning av texten.
 

Doktorand Ingrid Grave-Müller, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet

Tungans figur på winden. Om fransk-italienska influenser i artikulation för träblås, särskilt blockflöjt i tiden runt Händel-Roman.

Innehållet kommer ur mitt avhandlingsarbete som handlar om spelpraxis på historiska blockflöjter utifrån en problemställning om artikulation. Målet är att föra fram den mångfald stavelser som gör den tidiga musiken 'talande' med rötter i retoriken. Visa hur detta kan underlättas av spel på originalinstrument eller goda kopior därav.

Materialet innefattar studier av källskrifter, instrument och musikalier och innehåller jämförelser mellan italienska och franska ideal. En dokumentation pågår av bevarade originalblockflöjter i vårt land. Instrument har dokumenterats från Skara, Göteborg och Visby. Under våren är det dags för Stockholmsflöjterna. Beskrivning av och exemplifiering av skriftliga källor från den aktuella tiden pågår. Jag berör också delvis genderforskningen genom att lyfta fram repertoar komponerade av individer som råkar vara kvinnor.

Docent Lennart Hedwall, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Geijers väg från klassicism till romantik

Erik Gustaf Geijers musikaliska produktion kan enklast indelas efter tre perioder i hans liv: 1810-talets götiska sånger, 1820-talets "kammarmusikaliska högsommar" och 1830- och 40-talens intimare sångproduktion. Dessa tre perioder kännetecknas historiskt sett av tre olika musikaliska ideal, även om intresset för instrumentalmusik i klassicerande former synes vara konstant, då det avspeglas i verk från den tidigaste (bevarade) pianokompositionerna från 1810 till den ofullbordade stråkkvartetten från 1847. De tidiga sångerna följer i närmast Åhlström-visans och Haeffners spår, medan de senare, som är förbundna med egna texter av ofta centrallyrisk och meditativ prägel, äger en alltigenom personlig ton och kan sägas bilda utgångspunkt för den följande rika svenska romanstraditionen. Denna senare sånglyrik och några samtidiga pianokompositioner tycks på flera sätt jäva den i litteraturhistorien vedertagna synen på Geijers "väg från romantik till realism", då den inte heller speglar hans växande samhällsengagemang. I Geijer-forskningen återstår också att finna orsaken eller orsakerna till, att han vänder sig från sitt tidigare centrala kammarmusikskapande till ett sångkomponerande som vid sidan av bestående tankelyrik även rymmer mycket enkla "dagboksblad". Geijer framstår med denna utveckling som unik i svensk musikhistoria, om också bl a hans vän Lindblad visar en liknande intresseomsvängning (för båda kan möjligen Almqvist ha fungerat som ett slags katalysator), och Geijers väg är värd att på nytt belysas och diskuteras. Dessutom bör hans musik ställas i relation till hans konstfilosofiska tankevärld, något som märkligt nog inte tidigare skett.

Doktorand Mats D. Hermansson, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet

Den skotska säckpipkulturen i Skandinavien - Från ikon till identitet

Under 1950 och 60-talen var det några få personer i Danmark och Sverige som fick ett så stort intresse för den mäktiga skotsk säckpipsmusiken att de började spela själva. Efterhand skapades en liten marginell skandinavisk skotsk säckpips- och trumkultur omfattande några hundra personer i Danmark, Finland, Sverige och Norge. Många av de skandinaver som spelar berättar att musiken gjort ett mycket kraftigt intryck på dem och att detta har fått dem att vilja börja spela.

Den ljudstarka skotska höglandssäckpipan, med dess formella musik och kultur, växte fram i de västra Högländerna kring sekelskiftet 1500 som en del i de skotska klanhövdingarnas maktapparat. Några av musikens viktigaste funktioner var att göra intryck på prominenta gäster och att sporra männen i strid. När klanväldet led mot sitt slut upptogs höglandssäckpipan i de skotska regementena och blev därmed mot 1700-talets slut en del av den brittiska kolonialmaktens symboler. Samtidigt började säckpipan och höglandsdräkten utvecklas till emblematiska nationalsymboler för Skottland. Denna bild spreds över världen genom säckpipsblåsarna i den brittiska armén och senare av den skotska turistnäringen. Bilden av säckpipan som en symbol för Skottland har kommit att bli så stark att den kan liknas vid en ikon.

De första skandinaverna som ville börja spela hade liten eller ingen kunskap om den skotska säckpipskulturens "insida". De sökte därför först en identitet som musiker i den ikoniserade, imaginära, massmediala bilden av säckpipsmusiken och dess färgstarka kläder. Genom kontakter med verkliga musiker inom den skotska kulturen fann några av dem efterhand en identitet i musiken bortom ikonen. Idag ingår de i en liten marginell skandinavisk säckpips- och trumkultur, vilken i sin tur ingår i en lika marginell världsmusikgenre, dock fortfarande med tydlig koppling till Skottland.

Arkivarie Ingrid Åkesson, Svenskt visarkiv

Koraler i folkmun - variation och konstans i en vokal gehörstradition.

Vid Svenskt visarkiv har Margareta Jersild (huvudansvarig) och Ingrid Åkesson genomfört ett musiketnologiskt inriktat forskningsprojekt kring den folkliga koralsången. Resultatet har publicerats i boken Folklig koralsång. En musiketnologisk undersökning av bakgrunden, bruket och musiken (Svenskt visarkiv och Gidlunds förlag 2000). Projektet har genomförts med bidrag från Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.

Folklig koralsång innebär texter ur svenska psalmböcker som åtminstone sedan 1600-talet har sjungits i gehörstradition till ? ofta utsmyckade ? melodier, vilka dels kan vara varianter av koralboksmelodier, dels ha helt annat ursprung. Utgångspunkten för forskningsprojektet har varit koralsången som en del av den folkliga vokala traditionen, om än med anknytning till kyrkomusiken. Det huvudsakliga materialet består av uppteckningar och inspelningar, med tyngdpunkten på det klingande. Dessutom har använts icke-musikaliska källor, t.ex. kyrkohandlingar, litterära skildringar och frågelistor.
Undersökningen består av tre delar:
1. Psalmens roll och funktion i människors liv ur etnologiskt perspektiv samt den folkliga sångtraditionens förutsättningar och utbredning.
2. Traditionsbärarna, upptecknarna och deras arbete samt källkritiska frågor.
3. Det största avsnittet har sin tyngdpunkt i den musikaliska analysen. Här diskuteras de folkliga koralmelodiernas uppbyggnad och tonspråk, relationen mellan text och musikalisk rytm samt variantbildningen som den framträder i källmaterialet, liksom den mera individuella variationen i framförandet. Den sångliga gestaltningen hos de inspelade utövarna diskuteras ingående som en separat delundersökning (delvis med anledning av direktiven för projektet som ger Sveriges radios inspelningar en viktig roll).

Undersökningen är den första som försöker ge ett heltäckande perspektiv på den folkliga koralsången som en egen genre, i princip skild från de kyrkliga koralerna. Tyngdpunkten ligger i första hand på de folkmusikaliska sambanden och den klingande musiken vid tiden för dokumentationen, snarare än på ursprungsfrågorna. Flera av resultaten i de musikanalytiska avsnitten är relevanta även för annan folklig sång, och för den äldre folkmusiken som helhet.

Doktorand Linus Johansson, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Representation av musik ur ett lyssnarperspektiv

Det kommersiella kulturutbudet skapar en spänning mellan valmöjlighet och tillgänglighet. Människor känner sig inte nödvändigtvis mer fria eller självständiga för att de ställs inför fler möjligheter än de tidigare haft. Det mångsidiga medieutbudet gör en stor mängd information tillgänglig för allmänheten, men ogripbar för individen.

När musikkonsumenten träder in i rollen som Internetanvändare uppstår nya möjligheter för orientering i kultursfären. Forskningsprojektet syftar till att utreda några viktiga utvecklingsmöjligheter för de Internetbaserade sökverktygen på musikområdet. Individens intressen och förkunskaper bör styra, men samtidigt vägledas av mångsidiga sökfunktioner och anpassningsbara gränssnitt som tillåter associationer och estetiska uttryck. En viktig målsättning är att minimera kravet på musikaliska förkunskaper och fokusera på användarens egna intressen. Det kan räcka med mycket grundläggande information, om den berör väsentliga och särskiljande egenskaper hos musiken. Mer specialiserade användare kan söka efter äldre versioner av en melodi som används i något populärt stycke, ett flertal verk med samma ackompanjemang, gitarriff som liknar varandra osv.

Användaren bygger upp modeller som kan representera både historiska data och musikaliska preferenser. Modellerna används för att finna ny musik och nya artister, eller för att söka efter musik som lyssnaren redan känner till men inte har tillräckligt med information om. Gränssnittet ger användaren strukturerade och interaktiva sammanställningar av musikutbudet, utan reklamens programmatiska funktioner. En uppsättning virtuella instrument som kan kombineras till ensembler skapar en kreativ miljö som anpassas efter individens möjligheter att uttrycka sig med hjälp av tangentbord, mus och/eller spelkontroller som kan anslutas till en dator.

I kombination med grundläggande historisk information eller genrekunskap kan multimodala sökverktyg utgöra en kraftfull resurs för lyssnaren i det digitala musikrummet. Modellerna används som metadata i form av text och MIDI, vilket gör många musikteoretiska och psykologiska analysmetoder användbara. Vi utgår ifrån den relativt enkla standarden Dublin Core för att jämföra källor på metadatanivån.

Fil. dr Sverker Jullander, GOArt, Göteborgs universitet

Bryggaren och orgeln: Cavaillé-Coll-orgeln i Jesuskirken (Köpenhamn), dess förutsättningar och konsekvenser

Aristide Cavaillé-Coll i Paris, skapare av den franska symfoniska orgeltypen, var under andra hälften av 1800-talet världens ledande orgelbyggare. Endast ett av hans instrument finns i Skandinavien: en 20-stämmig orgel, byggd 1890 för Jesuskirken i Valby, Köpenhamn. Detta exklusiva instrument har en unik tillkomsthistoria, och kom att få viktiga konsekvenser för danskt orgelbygge.

Orgelbygget var en del av ett av bryggaren Carl Jacobsens stora projekt: att uppföra en kyrka nära Ny Carlsberg-bryggeriet: på samma gång församlingskyrka, industrikapell och familjehelgedom. Jacobsen var landets störste konstmecenat, och kyrkorummet vittnar om hans passionerade intresse för konst och arkitektur. Valet av Cavaillé-Coll ligger väl i linje med den strävan efter yppersta konstnärliga kvalitet som karakteriserar kyrkans gestaltning.

Den danska orgelmiljön dominerades ännu kring 1890 av N.W. Gade och J.P.E. Hartmann, båda förankrade i det tidiga 1800-talets estetik. Jesuskirkens orgel fungerade som en katalysator; skild från den inhemska traditionen öppnade den samtidigt vägen för en förnyelse av denna, vilken dock i huvudsak orienterade sig mot det mer närbelägna Tyskland.
För den franska symfoniska orgelmusiken, som i slutet av 1880-talet introducerats i Danmark av den ledande virtuosen Gottfred Matthison-Hansen, innebar den kongeniala Cavaillé-Coll-orgeln ett uppsving. Jesuskirkens förste organist, tonsättaren Gustav Helsted, själv Matthison-Hansen-elev, var en framstående Francktolkare och var även känd för sina av orgelns exotiska klangvärld inspirerade improvisationer.

Jesuskirkens, och dess orgels, tillkomst är resultatet av en mans vision och samtidigt intimt förknippade med tidens speciella samhällsekonomiska förutsättningar, som gynnade uppkomsten av stora privatförmögenheter och mecenatväsen. Carl Jacobsen var en dominant, fursteliknande personlighet, vars privatsfär samtidigt var - eller blev - en del av offentligheten, som hans två livsprojekt Glyptoteket och Jesuskirken. Hans vision för Jesuskirken omfattade även musiklivet, och åtminstone en av Helsteds orgelkompositioner bär tydliga spår av bryggarens styrande hand.

Professor Erik Kjellberg, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Att introducera musikvetenskap. Funderingar kring ett arbete på gång.

Inom humaniora och samhällsvetenskap finns i dag flera goda introduktioner avsedda för studenter på grundnivåerna och intresserade. I samband med ett par föreläsningsserier som jag hållit om musikvetenskapens historia och metoder, avsedda för C- och D-studenter, har bristen på en motsvarande, aktuell introduktion till vårt ämnesområde känts en smula besvärande. Ingmar Bengtssons stora översiktsverk från 1972 är idag föråldrad, även om den i vissa delar alltjämt torde kunna användas. Men vill man få en samlad överblick över musikvetenskapen som disciplin och forskningsfält innebär det att man måste hämta uppgifter från olika håll.

Produktionen inom svensk musikvetenskap har på senare år varit mer intensiv än någonsin när det gäller vetenskapliga texter på olika nivåer: från examensarbeten till doktorsavhandlingar och andra typer av texter såsom artiklar, uppsatser och projektrapporter till populärvetenskapliga översiktsverk med Musiken i Sverige (1-4) som 90-talets stora flaggskepp.

Det finns aktuella introduktioner till exempelvis musiketnologin, men inte någon mer sammanfattande framställning och musikvetenskapen i stort. En sådan introduktion kan naturligtvis göras på många olika sätt. Jag kommer att presentera ett förslag till uppläggning i vilken jag tar särskild hänsyn till situationen i Sverige inom och utom universitetsinstitutionerna och till den svenska produktionen av musikvetenskapliga texter.

Men det internationella perspektivet måste naturligtvis aktualiseras liksom ett historiskt perspektiv på disciplinen. Via en fyllig bibliografi skall läsaren förhoppningsvis på egen hand lockas vidare till vandringar i musikvetenskapens blomstrande trädgårdar. Bokens omfång bör inte ? inklusive bibliografi och register ? inte överstiga 200 sidor.

Fil.lic. Py Kollberg, Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet

Stor musik i litet format. Om äldre folkliga småvisor i senmodern samtid.

De äldre folkliga småvisorna har sitt ursprung i det förindustriella samhället. Där hade visorna praktiska funktioner i det privata som att söva barn, att sjunga hem kreatur och att roa både barn och vuxna med sång, dans och lek. Idag har denna musik vandrat vi-dare till nya och betydligt mer offentliga sammanhang. Inom den svenska folk-sången sjungs äldre folkliga småvisor på konsertscener, på kurser och till dans. Syftet med denna uppsats är att utifrån tre offentliga folksångerskor av idag belysa frågor om småvisorna i vår samtid. De tre huvudfrågorna gäller småvisornas användning, tex-ternas tolkning och tradition.

Användningen av småvisor i offentligheten idag framstår som oproblematisk. Visorna har en omedelbarhet som gör dem användbara i många olika sammanhang. Det kan delvis förklaras med den enkelhet som ofta fått beteckna småvisorna i litteraturen. Sångerskorna visar dock att enkelheten är mångbottnad; det musikaliska har stort konst-närligt värde i sig, och texterna håller för ingående tolkningar. Texterna kan få sin me-ning idag både med och utan koppling till livet i det förindustriella samhället. I vissa visor kan sångerskorna läsa in kodade budskap av protester från kvinnor eller andra underordnade grupper. En kvalitet i småvisornas texter är dess ålderdomliga drag. Det ålderdomliga är en del av traditionen och sångerskorna har inget behov av att sjunga folksånger om samtida, tidsty-piska företeelser på ett nutidsspråk.
Småvisorna är traditionsmusik. Utövarna är delak-tiga i att föra traditionen vidare, något som kan skänka förankring och en känsla av trygghet i vår senmoderna samtid.

Dr. Michael Kube, Neue Schubert-Ausgabe, Tübingen

New light on Berwald's years in Berlin (1829-1841)

When Franz Berwald left Stockholm in spring 1829 he went to the Prussian capital Berlin, a city with one of the most famous music-scenes in the early 19th century. Although he was living there for about twelve years, we know nearly nothing about his social status and activities. First of all Berwald tried to compose an opera ("Der Verräter"), but we don´t know, if the work was performed altogether (there is no complete score in the Berwald estate). In 1835 Berwald founded an orthopaedic institute to earn his living (all this information was published in the "Berwald Dokumente" in 1979).

In the course of the preparation of the Berwald-Edition's last volume, I undertook some research in archives and libraries on behalf of the Berwald Kommitté (Kungl. Musikaliska Akademien, Stockholm) to bring to light new documents about these years. After a first phase of the project I am now able to present some new materials (unfortunately not by Berwald himself) which give some reference to his self-esteem. Though Berwald was an excellent violinist, he obviously didn't take part in performances and wasn't introduced to one of the famous drawing rooms; these circumstances allow conclusions about his social acceptance. Further notable are new informations about the situation of his orthopaedic institute in the last years of Berwald's stay in Berlin, shortly before he left for Vienna.

Doktorand Anders Köllerström, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet

Musikalisk kunskap - en studie kring värderings- och bedömningskriterier som gör sig gällande vid musikaliska antagningsprov.

Undersökningen baserades empiriskt på 11 stycken diskursiva intervjuer med lärare verksamma på musikhögskola. Metodologiskt byggde studien på Kelly´s "Personal Construct Theory" och "Grid Technique" (Fransella & Bannister, A Manual for Repertory Grid Technique, 1977). Vidare har den sin teoretiska utgångspunkt i perspektivet kring kunskap-i-handling och professionell kompetens.

Resultatet av studien visar att en modell för beskrivning av vilka bedömningskriterier som gör sig gällande vid instrumentala antagningsprov är möjlig. Modellen baseras empiriskt på ett grundläggande kriterium, kriteriet för praktiska och kommunikativa färdigheter samt en överordnad horisontal distinktion, personlighetskriteriet - kriteriet för musikalisk praxis. Musicerandets konst framstår avslutningsvis som ett övergripande kriterium vilket innefattar kriteriet för praktiska och kommunikativa färdigheter, personlighetskriteriet samt kriteriet för musikalisk praxis.

Som övergripande syfte har ovanstående studie haft att synliggöra aspekter av den kunskapsbildande konstnärliga och musikaliska processen. Bengt Olsson (Musikalisk kunskapsbildning och musikaliskt lärande - en diskussion om två pilotprojekt, 1997) menar att denna kan synliggöras genom att undersöka dels hur olika kunskapers olika uppkomst, innehåll och funktioner avgränsas och värderas i lärarnas undervisning (den kunskapsteoretiska aspekten), dels hur studentens eget tänkande om sitt eget skapande påverkas när dessa kunskaper tillämpas i ett utförande eller en gestaltning av en konstnärlig idé (den metakognitiva aspekten). Det förstnämnda perspektivet har följaktligen varit i fokus i ovanstående fallstudie och undersökningens område har gällt vilka kvalitativa kriterier som finns bakom en holistisk bedömning av studerandes eller sökandes lärande. Undersökningsområdet valdes som en metodisk idé eller snarast metodiskt grepp för att belysa och synliggöra aspekter av den kunskapsbildande processen ur kunskapsteoretiskt perspektiv.

Doktorand Marion Lamberth, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet

Gunilla Lowenstein (1929-1981). Svensk-engelsk tonsättare ? hennes liv och verk.

Gunilla Lowenstein föddes 1929 i Uppsala och växte upp i Lund. Efter studenten flyttade hon till England och utbildade sig åren 1954-58 vid Guildhall School of Music till piano- och teorilärare. Hon belönades med skolans kompositionspris 1958. Därefter fortsatte hon sina kompositionsstudier för Mattyas Seiber, som då gällde som den främste förmedlaren av moderna kompositionstekniker i London. Han var f ö lärare till en rad framstående kompositörer, bl a Ingvar Lidholm som studerade för honom våren 1954.

1960 uruppfördes hennes opus 3, Swedish-Hungarian Variations för orkester, av Norrköpings orkesterförening ? ett infallsrikt verk med originellt formförlopp som använder sig av metamorfostekniken. Tyvärr skulle det dröja länge innan hon fick en ny chans att skriva för orkester: 1970 tillkom Music for Strings och 1980 Tellus Mater (inspelat på Caprice 1266). Hennes övriga verk ? allt som allt rör det sig om ett trettiotal kompositioner ? är fördelade på pianoverk, kammarmusik och sånger.

Ingen av hennes kompositioner föreligger i tryck, men alla har uppförts offentligt, såväl i England som i Sverige. Ett antal fonogram finns bevarade på ALB. Vid Lunds UB inrättas f n ett arkiv med Gunilla Lowensteins kompositioner och personliga dokument.

Konferensbidraget är baserat på min D-uppsats med samma titel vid Institutionen för konst- och musikvetenskap i Lund, höstterminen 1999. Uppsatsen består i en levnadsteckning och en analytisk del med beskrivning resp. analys av alla hennes 38 verk. Det är mitt mål att bekanta konferensdeltagarna med tonsättaren Gunilla Lowenstein, att berätta om hennes liv och att beskriva hennes musikalisk-stilistiska utveckling.

Daniel Lantz, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Stilistisk analys av Scott Joplins ragtimekompositioner*

Detta arbete är en stilistisk studie av 33 ragtimekompositioner av Scott Joplin. Syftet är att undersöka kompositionernas stilistiska aspekter med avseende på fyra stilparametrar: form, rytmik, melodik och harmonik. Målet är att peka ut typiska drag i Scott Joplins ragtimekompositioner genom att kartlägga typiska mönster och karakteristiska samband mellan de olika stilparametrarna. De 33 kompositionernas originalnottryck har analyserats med en egen analysmetod, som bygger på att urskilja återkommande mönster. De enligt min mening mest relevanta aspekterna inom varje stilparameter presenteras via olika kategoriseringar med tillhörande notexempel.

Resultaten visar att Joplins ragtimekompositioner är starkt bundna vid ett formschema innehållande fyra distinkta teman om 16 takter vardera, delvis ärvd från marschmusiken. Den kraftiga synkoperingen är karakteristisk för rytmiken och nio olika rytmiska mönster presenteras, baserade på synkoper per takt. Melodiken kännetecknas av den alternerande förekomsten av pentatonik och kromatik. Tio olika typer av melodik presenteras genom dess tydliga fördelning mellan bas ("höger hand") och diskant ("vänster hand").

Harmoniken kännetecknas av en tydlig dominans av durtonarter, alterneringar
Mellan tonika-dominant respektive tonika-subdominant, samt av införandet av mellandominanter som genomgångsackord. Kadensmönstren i Joplins rags är i högsta
grad stereotypa, även om man kan peka på fyra olika typer av "förberedande" kadenser. En specialitet hos Joplin tycks vara att använda sig av durackord på diatoniskt sänkt sjätte steg. Det råder ett antal samband mellan samtliga stilparametrar.

Fil. stud. Hållbus Totte Mattsson, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Framväxten av folkliga spelstilar på gitarr, mandola och bosoki i svensk låtspelstradition under 1980-talet.*

Under 1980-talet kom det fram en ny generation musikanter från olika genrer som började intressera sig för spelmansmusiken och till skillnad från tidigare så tog man med sig sina i många fall traditionsfrämmande instrument. Man drevs av en ambition att lära sig ett spelmansmässigt musicerande trots att instrumentet inte var en fiol.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur folkliga spelstilar på de inom spelmansmusiken delvis nya instrumenten gitarr, bosoki och mandola vuxit fram under denna period. Vad har det inneburit för strängmusikanterna och instrumenten att möta en musik som så starkt färgats av fiolen och dess unika instrumentidiomatiska möjligheter? Har speltekniken förändrats? Vad har mötet med ett annat tonspråk inneburit? I vilken form musicerar man? Och slutligen vika inspiratörer och förebilder har funnits?

Undersökningen är baserad på intervjuer med tre av periodens mest betydelsefulla strängspelare och en viktig del i uppsatsen är att förmedla deras personliga tankar och funderingar kring frågorna.

Studien visar hur sökandet efter en låtmässigt fungerande spelstil hos informanterna inneburit delvis mycket stora förändringar i deras musikaliska identiteter och delvis också lett till kraftiga förändringar och nykonstruktioner av instrumenten. Speltekniken har ändrats och nya modala ackompanjemangsformer har vuxit fram. Ett infallsrikt improviserat solistiskt ackompanjemang till fiolmelodin har utvecklats ur det traditionella andra stämspelet och fiolen har direkt och indirekt varit förebilden även om det också går att skönja en viss påverkan från irländska strängspelare.

Doktorand Frans Mossberg, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet

Ord/ton relationer, visor, vokalgestaltning och Olle Adolphson

Visan tar aldrig slut. Den består av kontinuum i såväl kronologiskt historisk bemärkelse som i själva konceptionsprocessen.

I min avhandling undersöker jag text/ton relationer vid flera stadier eller positioner utmed i första hand den axel i visans kontinuum som rör sig mellan konception och utförande; tanke, tal, text, ton, timbre och tolkning i ett obrutet samspel; Undersökningen behandlar både den skrivna texten/notbilden och klingande framföranden. Detta görs i samband med en musikvetenskaplig genomgång av Olle Adolphsons produktion, i vilken text och ton relationer i hans verk undersöks och ställs i relief mot hans egna utsagor genom åren.

Doktorand Karin Nelson, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet

Magnificat för orgel - dött eller levande idag? En studie om musiklyssnande.

På Marie bebådelsedag i mars kommer jag att genomföra en konsert i Örgryte kyrka i Göteborg med enbart Magnificatbearbetningar. I nämnda kyrka finns två fantastiska orglar, dels den majestätiska barockorgeln som invigdes i somras samt en engelsk orgel från ca 1870. Dessa båda instrument gör det möjligt att framföra musik från skilda epoker på ett mycket tillfredsställande sätt.

I samband med konserten görs en empirisk studie (enkäter och intervjuer) av åhörarnas olika reaktioner av musikens förhållande till Magnificattexten. I enkäten ställs bl a frågor om lyssnaren tycker sig finna direkta kopplingar till texten i de olika musikverken.
Musiken som framförs kommer att vara anonym för åhörarna, d v s de får ett programblad först efter konserten. Det kommer att bli Magnificatbearbetningar från 1500-talet och framåt genom musikhistorien. I programmet ingår även ett par improvisationer över Magnificattexten. Den första improvisationen görs med ett historiskt tonspråk som är inspirerat av 1600-talet, den andra i modern stil.

Syftet med undersökningen är att finna svar på följande grundläggande frågeställningar:

* Hur förhåller sig konsertlyssnaren till Magnificatbearbetningar för orgel?

* Berörs dagens konsertlyssnare som lyssnar till Magnificatbearbetningar för orgel överhuvudtaget av Magnificattexten?

* I så fall - vilka olika faktorer påverkar lyssnaren i tolkningen av texten?

* Vad betyder det för lyssnaren om musiken är skriven på 1600-talet,
1900-talet eller improviserad i nuet?

Under april månad påbörjas arbetet med sammanställningen av materialet från konserten.
Under konferensen i juni önskar jag berätta om genomförandet av ovan redogjorda studie; beskrivning av de verk som framförts under konserten, publikens reaktion samt slutsatser som dragits.

Om det anses intressant och tidsschemat tillåter, är det förstås av stor betydelse om deltagarna på plats i Örgryte kyrka kan lyssna till den orgelmusik som ligger till grund för arbetet.

Efter en genomläsning av Marcel Duprés memoarer råder det ingen tvekan om att han är genomsyrad av romantikens ideologi. Duprés uppfostran var fylld av en individualistisk syn på människans förmåga som på ett okonstlat sätt var förbunden med en naturlig religiositet. Hur påverkar denna genuina relation med Maria Duprés sätt att i toner måla Magnificattexten? Hur upplever lyssnarna i Örgryte kyrka Duprés Magnificatverser för orgel? Åhörare som kanske aldrig har reflekterat över Marias betydelse eller hennes lovsång i Luk 1? Eller hur påverkas jag som interpret av texten och musiken, är det möjligt för mig att vara ett språkrör mellan Dupré och åhörarna trots att jag personligen inte har samma relation till Mariagestalten som han uppenbarligen hade?

Duprés Magnificatkompositioner ett antal orgelimprovisationer som utifrån textläsningar alternerade med körsång vid en kvällsgudstjänst. Musiken hade alltså en tydlig funktion i ett särskilt sammanhang.

Detsamma kan sägas om Magnificatbearbetningarna av Hieronymus Praetorius och Heinrich Scheidemann som framfördes vid vespergudstjänsterna i kyrkorna i 1600-talets Hamburg. Även Torsten Nilsson skrev sitt Magnificat för orgel till ett bestämt ändamål, nämligen för att fungera som postludium vid gudstjänsten på Marie bebådelsedag. Förutom dessa verk kommer ett par improvisationer att spelas vid konserten i Örgryte nya kyrka. Eftersom anledningen till att improvisationerna överhuvudtaget framförs är att de ska fungera som material i en empirisk undersökning om musiklyssning, blir detta därför oundvikligen den primära anledningen till dess existens. Sekundärt är det förstås min förhoppning att jag i koloristens skepnad kan förmedla något av textens kärna för lyssnaren.

Duprés uppfostran var fylld av en individualistisk syn på människans förmåga som på ett okonstlat sätt var förbunden med en naturlig religiositet. Hur påverkar denna genuina relation med Maria Duprés sätt att i toner måla Magnificattexten? Hur upplever lyssnarna i Örgryte kyrka Duprés Magnificatverser för orgel? Åhörare som kanske aldrig har reflekterat över Marias betydelse eller hennes lovsång i Luk 1? Eller hur påverkas jag som interpret av texten och musiken, är det möjligt för mig att vara ett språkrör mellan Dupré och åhörarna trots att jag personligen inte har samma relation till Mariagestalten som han uppenbarligen hade?

Doktorand Johan Norrback, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet

Orgeln som historisk källa

I mitt avhandlingsarbete med tempereringens roll i Johann Sebastian Bachs orgelverk indelar jag källorna i musiken, skriftliga källor, och instrument. Skriftliga källor är de samtida skrifter framförallt inom det tyska språkområdet som har relevans för Bachs orgelmusik. När man spelar repertoar på ett instrument med ren medeltonstemperering märker man snart vissa begränsningar. I samtida skrifter efterlyste man ofta möjligheten att spela i alla tonarter. Andreas Werckmeister formulerar det i titel till Musicalische Temperatur (1691) såhär: "Hur man med ett monochord kan vältempererat stämma ett klaver, i synnerhet orgelverken, positiv, regaler, spinetter, och liknande, för att därmed enligt dagens maner alla tonarter kan tas i en behaglig och uthärdlig harmoni."

Finns det ett samband mellan den teoretiska diskussionen och orgelbyggandet? Efter återföreningen av Tyskland har mycket skett inom orgeldokumentationen i landet i samband med restaureringar/rekonstruktioner. Idag har vi inte kvar något av de instrument Bach tjänstgjorde vid. Däremot finns det mycken information om de olika orgelbyggartraditioner han kom i kontakt med. Exempelvis orglarna i St. Jacobi-Hamburg (Arp Schnitger); St. Andreas-Abbenrode (Christoph Contius); slottskapellet i Altenburg (Heinrich Gottfried Trost); domkyrkan i Freiberg (Gottfried Silbermann); St. Wenzel-Naumburg (Zacharias Hildebrandt).
Hamburg och Naumburg är exempel på restaureringar/rekonstruktioner som färdigställts de senaste 10 åren med utförlig dokumentation. Altenburg har dessutom med nyare dokumentationer av andra orglar av Trost en unik samtida dokumentation i slottsarkivet. Freiberg har en väldokumenterad historia, och beträffande Abbenrode finns det intressant information från samtida källor. Orgeln i Naumburg, byggd av den orgelbyggare som allmänt anses ha stått Johann Sebastian Bach närmast, återinvigdes i december 2000.
Jag tänker visa att en undersökning av dessa instrument ger oss information om tempereringspraxis bland orgelbyggare i den kontext Bach orgelverk kom till, och att
orgeln därför kan tjäna som en viktig historisk källa.

Doktorand Bo Nyberg, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet/Dalarnas museum, Falun

Musik i Malmlings tid

Avhandlingens titel (OBS en arbetstitel) syftar på dragspelsbyggaren och -reparatören Carl Johan Malmling (1862-1947), Källbäcken, Hedemora. Denne antas ha tillverkat ett hundratal dragspel, av vilka merparten - att döma av bevarade instrument och andra belägg - tycks ha sålts i Dalarna. Malmling har varit verksam under en tid då dragspelet har börjat spridas inom landskapet. Under "Malmlings tid", d.v.s. dennes mest aktiva tid som instrumentbyggare från och med 1880-talet och fram till tiden efter 1910, har massproducerade instrument från ett stort antal tyska fabriker genom olika försäljningsvägar funnit åtskilliga köpare i Dalarna.
När dragspelet kom till byn, då var schottisen där, skriver Birgit Kjellström i sitt epokgörande arbete om dragspelet (1976). För att ta upp tråden och nysta vidare i ämnet har tänkt mig en punktstudie på ett begränsat område. Mitt utgångsmaterial är fyra inspelningar, gjorda under tiden 1949-1970. Tre av inspelningarna är privata tråd- eller bandinspelningar, den är gjord av Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala (dåvarande ULMA). På inspelningarna framträder fyra olika exekutörer, födda mellan åren 1878-1893 och kommer från Västerdalarna (Nås), Siljan-området (Sollerön och Siljansnäs) och Södra Dalarna (Avesta). De har alla varit verksamma som dansspelmän under sin ungdomstid och fram till tiden för giftermålet. Deras största aktivitet har således infallit under en tid då dragspelet varit ett mycket eftertraktat musikinstrument. Vid inspelningstillfället har respektive exekutör ombetts framföra "gamla" melodier från den tid då de var unga och spelade ute till dans. Förekommande instrument är enradigt och tvåradigt dragspel. Det antal melodier som särskilt studeras uppgår till 43.
Frågeställningar som förekommer berör jämförelser mellan de olika inspelningarnas innehåll, instrument, regionala variationer beträffande repertoar, den enskilda interpretationen, populärrepertoar och "folkmusikrepertoar".

Doktorand Ibo Ortgies, Institutionen för musikvetenskap/GOArt, Göteborgs universitet

Some aspects in the development and use of organs with "split keys".

From the 15th to the 18th century split keys, so-called "subsemitonia", were added to keyboard instruments. They offered a way to overcome the limitations of restricted temperaments and tunings, while at the same time keeping their essential features, like the pure major thirds of meantone temperament.

The main centers of the development were Italy, where it probably started, and Germany, from where the idea might have been exported to England, the Netherlands, Sweden and Denmark. With the rise of circulating temperaments the practice disappeared soon after 1700. Though split keys could be used in several ways, transposition seems to be the most important reason for their existence. Transposition by various intervals was frequent and necessary: The organist had to provide the proper tones in the liturgy, to play transcriptions (intabulations) in different applied pitches and to accompany ensembles.

Special designs were developed, for example by apparently "omitting" certain keys, to enable comfortable transposition by certain intervals (reflecting probably the relative low or high organ pitch in the respective region). Designs in other organs lead to the conclusion that their split keys were used mainly in continuo-playing. Another organ even has two manuals, one of them with split keys, that shows remarkably similarity to the so-called "transposing" instruments of the harpsichord builders Ruckers.

Some 70 organs with 1-4 extra keys, resulting in 13-16 keys/octave, are known today having been built between 1468 and 1721 all over Europe. After a pause of nearly 300 years split keys have become more and more frequent in todays instrument building and performance practice. Their return in the 20th century came with the rise of historical oriented organ building and historical informed performance practice.

Doktorand Kajsa Paulsson, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet

Skiffel i ett skafferi - Thomas Funck och hans musikskapande för barn

Mitt avhandlingsarbete behandlar barnvisor som givits ut på fonogram i Sverige under en ungefärlig tidsperiod, 1950 till 1980. Fram till 1950-talet hade enbart ett fåtal skivor riktade till barn givits ut och expansion av barnfonogram kom inte oväntat att följa expansionen av marknaden för grammofonskivor totalt i Sverige. Som en delstudie vill jag här diskutera Thomas Funck och hans musikproduktion som varit av stor betydelse för flera generationer av barn. Den mångsidiga Thomas Funck började som vissångare och lyriker men kom tidigt
till radion med berättelserna om Kalle Stropp och hans vänner. Deras äventyr presenterades förutom i radioprogram även i böcker, film, tv, teaterföreställningar samt på skivor. Den första skivan som kom ut är Kalle Stropps födelsedag, en 78-varvs skiva (Musica Telefunken SA 3405) som gavs ut i december 1954. Den kom genom åren att följas av ett flertal fonogram och återutgivningar även i nyare format. Thomas Funck utvecklade ett delvis nytt sätt att arbeta med ljudteknik exempelvis genom användandet av pålägg av stämmor, inspelning på halv eller dubbel hastighet och baklängesljud. Dessutom utnyttjades diverse ljudeffekter frambringade med hjälp av såväl vanliga instrument och röster samt den av Thomas Funck egenhändigt konstruerade ljudeffektspelaren "knarrburken". Man må säga att Thomas Funck skapade en slags "enmansteater på skiva", där han själv stod för alla röster, manus, musik och som en ljudeffekternas föregångsman i sina produktioner byggde en karaktäristisk, nydanande och spännande ljudvärld. Men hur kom berättelserna om Kalle Stropp och Grodan Boll till? Vilken betydelse hade barnradion och andra medier för spridningen? Hur gick inspelningarna till? Vad är kännetecknande för Thomas Funcks ljudteknik, instrumentation och kompositionssätt? Och hur kom skiffel till ett skafferi?

Doktorand Paul Peeters, Institutionen för musikvetenskap/GOArt, Göteborgs universitet

Vad har Léon Foucault, Louis Pasteur och Hermann von Helmholtz gemensamt? Om orgelforskning i Paris på 1800-talet.

Under inflytandet av den industriella revolutionen skedde stora förändringar inom orgelbyggeriet på 1800-talet: på flera håll kom stora orgelverkstäder till stånd som med nya arbets- och tillverkningsmetoder ökade produktionen och ändrade orgelbyggeriet från ett konsthantverk, som bedrevs på mindre verkstäder, till en mer rationaliserad och standardiserad produktionsprocess. Samtidigt utvecklades en annan klangestetik som har sina paralleller i förändringar i musikens estetik och orkesterinstrumentens klangförändringar. Man sökte kombinera konst och industri i stället för konst och hantverk. Men ännu en ny aspekt kom till: vetenskap och forskning. Det räckte inte längre med praktiska experiment: vetenskapligt underbyggd teori blev ett nyckelord. Dock var det inte bara teoretiker som sysslade med sådan forskning. Några orgelbyggare skulle själva ge sig in på forskning och uppnå resultat av högsta vetenskapliga klass.

Den främsta orgelforskaren på 1800-talet, och även detta sekels kanske mest
berömda orgelbyggare, Aristide Cavaillé-Coll (1811-1899), publicerade ett antal viktiga studier. Han underhöll nära kontakter med "Association Scientifique de France" för vilken han presenterade sig första gången när han bara var 29 år gammal.
Hans forskning berörde huvudsakligen fyra aspekter:

1. de akustiska processer som generar klang i en orgelpipa;
2. fenomenet övertoner;
3. fastställandet av den exakta tonhöjden;
4. luftflödets dynamik.

Inom det sistnämnda forskningsområdet publicerade han en studie som ? på grund av likheter mellan luftens och gasers beteende - innehöll förslag till förbättringar för gassystemet vilket styrde Paris gatubelysning.

Genom vetenskapsföreningen fick han kontakt med andra forskare, bl a Léon Foucault och Louis Pasteur; med båda blev han vän och han hjälpte till och med Foucault när denne ville mäta ljusets hastighet på ett exakt sätt. År 1866 besökte Helmholtz honom och diskuterades akustiska frågor.

Doktorand Tobias Pettersson, Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet

Musikhistorieskrivning som det lärda: Wilhelm Bauck (1808-1877), KMA och tonkonsten ca 1850-1880

1850- och 1860-talen innebar en tid av expansion för Kungl. Musikaliska akademien. 1856 års stadgar innebar en ambitionshöjning på flera sätt, framför allt för undervisningsverket, där antalet ämnen utvidgades och lärarna blev fler. Ett nytillskott var ämnet "musikens historia och estetik".

Tanken på undervisning i musikhistoria hade diskuterats redan av Pehr Frigel i slutet av 1700-talet, men det var först på 1850-talet som tanken togs upp på allvar. Dock inrättades inte tjänsten utan diskussion. A. F. Lindblad, t. ex., ansåg ämnet i sig "lärt" och därför onödigt. Känslan för "det sköna" var för honom "instinktiv" och kunde inte läras in. En aktör som delade Lind-blads hållning var Abraham Mankell (1802-1868). Detta hindrade emellertid inte Mankell från att först arbeta för tjänstens inrättande och sedan söka den. Dock låg Mankells livslånga arbete för "tonkonstens herrliga melodier" honom förmodligen i fatet. Tjänsten gick till den lärde Wilhelm Bauck, vilken påbörjade undervisningen hösten 1858.

Musikhistorie-ämnet i sig var en del av den diskussion mellan dilettanter och kännare som försiggick i dåtidens Stockholm. I Baucks och Mankells musikhistoriska handböcker (1862 resp. 1864) kan man utläsa vad striden stod om: det var en kamp om tonkonsttankens innehåll, om musikalisk skönhet och om definitionen av ett geni. Det var också en kamp om musik-livets organisering. Delar av en generation Leipzigutbildade musiker ville importera senaste nytt från kontinenten: offentliga konserter med symfonisk musik. För att skapa legitimitet åt det nya använde de historien som argument; med den försökte de få sin hållning att framstå som ett historiskt framsteg, en höjning.

Genom hela diskussionen ? och som en förutsättning för den ? återfinns ytterligare en strid: Kampen mellan en religiöst präglad, känslomässigt betonad manlighet och en mer profan, intellektuellt definierad manlighet.

Doktorand Torgny Sandgren, Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet

"Musiken är större än branschen". Om unga musikers villkor och möjligheter

Hur ser villkoren ut för unga musiker idag? Vilket stöd ger kommunen? Vilka hinder ser unga musiker för ett levande musikliv? Musik är idag en viktig del av många unga människors liv. Betydelsen av ett rikt och livskraftigt lokalt musikliv har ofta lyfts fram från musikorganisationer och andra företrädare, men har de senaste åren, kanske något oväntat, uppmärksammats av näringslivet när de svenska musikexportframgångarna aktualiserats.

I denna presentation kommer delar av resultatet från en studie kring unga musikers villkor att redovisas. Studien är avgränsad till populärmusikgenrerna och intervjuer med 37 unga musiker från hela landet. Studien har används som underlag till Statliga Ungdomsstyrelsens rapport "Växa i rocken - ungdomar, musik och upplevelseindustrin". I studien behandlas den kommunala sfären, t.ex. tillgången på replokaler, kultur och musikskolornas roll, stöd till föreningsliv samt andra satsningar på kultur och fritid. Betydelsen av den s k nya tekniken (IT, bredband, mp3 mm.) problematiseras, men också betydelsen av genrer och geografisk hemvist. I diskussionen kring de unga musikernas villkor behandlas också kommersialiseringens och industrialiseringens intrång i de ungas kulturliv.

Doktorand Thomas Schönberg, Musikpedagogiskt centrum, Kungl. Musikhögskolan, Stockholm

Musikpedagogiken i Sverige under frihetstiden

Min presentation kommer att behandla skolmusiken och musikpedagogiken i Sverige under frihetstiden (ca 1718-1772). Jag kommer att beskriva valda delar ur min doktorsavhandling; dels rent allmänt hur musikpedagogiken såg ut under perioden, och dels specifikt beskriva skolmusiken i Skara trivialskola och gymnasium. Jag kommer att beskriva undervisningens yttre omständigheter och musiklektionernas plats på skolschemat samt lärarnas utbildning och bakgrund. Vidare kommer att diskuteras hur musikämnet var upplagt, repertoar, klasstimmar och orkesterrepertoar baserat på protokoll, rapporter mm. Tanken är att ge en helhetsbild av skoleleverna och musikens plats i deras liv, baserat på samtida memoarer och verk av olika skaraborgsförfattare under perioden.

Fil. dr Joel Speerstra, GOArt, Göteborg University

The organo di legno of Esaias Compenius: An Alchemical Wedding of Sound and Symbol

The world-famous organo di legno built by Eaias Compenius in 1610 for Duke Heinrich Julius of Braunschweig-Wolfenbüttel now stands in the chapel at Fredriksborg Castle, not far from where it was first placed when it made its journey to Denmark shortly after the Dukeís untimely death. The decoration uses Roman gods and goddesses, marking it clearly as an instrument for a secular and not a sacred space. This essay will primarily concern itself with the program of that decoration and will suggest that Duke Heinrich Julius may have taken a greater role in designing it than has been previously suspected. In 1692 a piece of paper was discovered inside the organ, dated 1610, and signed by Compenius and Heinrich Juliusís organist, Michael Praetorius, declaring that the organ was built after Heinrich Juliusís "inventio". At the time of designing the instrument Heinrich Julius, himself probably an alchemist, was the Chief Privy Council to Emporer Rudolf II in Prague, a court renowned for its support of hermetic studies. Michael Maeierís Atalanta fugiens of 1617 or Heinrich Conrad Khunrathís Amphitheatrum sapientiae aeternae solius verae, of 1609 (both authors prominent members of Rudolf IIís court), provide examples of the symbolic representation of the hermetic worldview prevalent at Rudolfís Court. The emblemata in Michael Maierís "Atalanta fugiens" combined visual, musical and poetic material. The preface explains: "These three things, hearing, seeing and perceiving, must be put before you so that they may be embraced at one glance. We have joined the sight with the sound and the sense with the intellect in such a manner that you have at the same time and in one book spread out for your own use poetry and allegory, pictorial emblems, the most secret chemical formulae investigated by the intellect, and finally, music the more rare." A reading of the façade of the Compenius organ based on this source material will conclude that the organ may have been meant to function in the same way, as an "emblem" to be read within the context of the hermetic symbolism of the day, portraying nothing less than the story of the four stages of the Alchemistís "Great Work."

Søren Møller Sørensen, Lektor, Ph.D., Musikvidenskabeligt institut, Københavns universitet

Interaktionen mellem forskning og genstand. Et musikvidenskabeligt tema med variationer.

Refleksionen over forskerens tilstedeværelse i den undersøgte musikkultur og forskningsaktivitetens uundgåelige påvirkning af det undersøgte har særligt været i fokus i musiketnologiens metodediskussion. Men den er lige så relevant for andre dele af musikvidenskaben.

Interaktionen mellem musikforskning og musikkulturer er ikke et særanliggende for musiketnologien. Snarere er etnologens møde med den fremmede kultur et særtilfælde af det møde mellem forskellige diskurstyper, der altid tildrager sig, når musik i forskellige kulturelle og institutionelle indlejringer møder videnskabsinstitutionen i musikforskerens skikkelse.

Både i forbindelse med den klassiske koncertsalmusik, hvor udviklingen af det faste repertoire forløb sideløbende med den historiske musikvidenskabs udvikling, og i sammenhæng med alle former for samtidsmusik er det oplagt, at vores forsknings genstande ikke er immune over for vores påvirkning. Og den modsatrettede påvirkning - herunder afsmitningen af musikkulturernes æstetiske normer på forskningsaktiviternes præmisser - er et gammelkendt tema i kritisk musikvidenskab.

Det vil være forelæsningens mål at anspore til en diskussion af funktionsmåderne af disse gensidige påvirkningssammenhænge, der trods fælles principielle træk ikke nødvendigvis er de samme i alle grene af vore dages metodisk og genstandsligt vidtfavnende musikvidenskab.

Doktorand Svein Erik Tandberg, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet

How do organists learn to improvise on their instruments?

The intention of my research project is to study and discuss different aspects of organ improvisation in connection to my own learning process in the art of improvisation with professor Franz Lehrndorfer, Munic, and professor Naji Hakim, Paris.

A performance of improvised music can be difficult to predict and can also be an exciting experience for both the player and the audience. But still the study of the organ literature and the formal imitation of written music from different epoches are to be seen as basic in the education of an organ improviser. It means that idiomatic elements very often are playing a crucial role in improvised music. According to my point of view two traditions in a special way creates the structural elements an improviser have to study in order to be able to improvise in different musical styles:

Primarily it is possible to study the historic heritage of a German contrapuntual tradition for keyboard instruments ? started by Conrad Paumann (1410-73) and his students in Nuremberg and Munic ? a tradition that can be said to culminate in the late baroque epoch with Johann Sebastian Bach (1685-1750).

About 100 years after the death of Bach, there was in France founded a new school of organ playing and improvisation led by organist-improviser-composer César Franck (1822-90). Franck was professor and leader of the organ class at the "Conservatoire Nationale Supériur de Musique" in Paris from 1872 to 1890. In many ways this tradition was built upon a rather rigid form of fugue improvisation. In the same tradition improvisations in a sonata- or symphonic scheme grew to be important disciplins.

The central item of this doctoral thesis is to make a comparative study of the German and French approaches to improvisation on the organ.

Professor Stig-Magnus Thorsén, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet

Musikvetenskap i Sydafrika - mellan europeisk gemenskap och kolonialt förtryck.

Sydafrika har en vit befolkning som i storlek ungefär motsvarar Sveriges. Denna grupp betraktar sig huvudsakligen som en del av den europeiska kulturen som bl.a. producerar musikvetenskapligt arbete. Gemensam bas är den kulturella relationen till Centraleuropa.
Studieobjekt och metoder liknar i grunden de svenska även om smärre specialiteter präglat de båda länderna.

Parallellt med européerna i Sydafrika lever en afrikansk befolkning. Inom denna grupp finns dels en traditionell syn på vetenskap om musik präglad av afrikansk filosofi, dels en strävan att lära sig den västerländska forskningens metoder. De kulturella och vetenskapliga idealen och forskningens studieobjekt söker man således både i den egna traditionen och på den internationella arenan. Samtidigt plågas den afrikanska självkänslan av ett kolonialt förtryck. Afrika har under olika epoker varit (och är) föremål för missionärers, etnografers och antropologers forskning - var och en med högst olika syften.

I ett gigantiskt nationellt projekt skall olika sydafrikanska folkslag försonas under parollerna "The Rainbow Nation" och/eller "African renaissance". I en mångkulturell gemenskap startas postkoloniala forskningsprojekt som syftar till att förstå kontinentens historiska utveckling. Samtidigt återupptas internationella förbindelser bl.a. med Sverige under parollen Partnerskap Sverige - Afrika och genom ett svensk-sydafrikanskt bilateralt forskningsprogram.

I detta paper redovisas läget för sydafrikansk musikforskning. I en jämförelse mellan olika musikvetenskapliga traditioner ställs frågor om forskningens samhälleliga roll, den vetenskapliga gemenskapen och möjligheterna till internationell dialog. Vidare diskuteras de utvecklingsprojekt som Musikhögskolan vid Göteborgs universitet genomför i samarbete med bl.a. The Musicological Society of South Africa (finansierade av National Research Foundation i Sydafrika och Sida/Sarec i Sverige).

Fil. dr Joakim Tillman, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Wagnerinfluenser i svensk opera 1880-1930 - en presentation av teoretiska och metodiska problem i samband med ett forskningsprojekt

Wagners inflytande är en av de mest centrala företeelserna i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets musikhistoria. I motsats till situationen i Tyskland och Österrike är dock antalet Wagnerinfluerade operor i Sverige ganska litet och inget av verken etablerade sig
som ett odiskutabelt mästerverk med en fast plats i repertoaren. De senaste decenniernas debatt kring kanonbildning och musikhistorieskrivningens ideologiska grunder har dock medfört att musikvetenskapen inte längre är begränsad till studiet av mästerverk. De wagnerska operorna i Sverige är av stort intresse både i relation till sin sociala kontext och som källmaterial i en musikalisk idéhistoria. Det är emellertid min övertygelse att vissa av dem också är mogna för en omvärdering utifrån rent estetiska överväganden.

Tidigare forskning kring Wagnerinfluenser i svensk opera saknas nästan helt och det lilla som skrivits är till största delen föråldrat. Genom att utgå från de senaste 30 årens internationella Wagner- och operaforskning är det möjligt att formulera en teoretisk och
metodisk grund för en mer djupgående analys av Wagnerinfluenserna och deras relation till de specifikt svenska tendenserna i svensk opera under den aktuella tidsperioden. Syftet med inlägget är att presentera problem i samband med utformningen av denna teoretiska och metodiska ram.

Universitetslektor Bertil Wikman, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Vad är en musikalisk fras? Om de musikanalytiska misstagen.

I föredraget skall diskuteras några metodiska problem utifrån ett eget forskningsområde rörande bl a relationen mellan musikanalys och interpretation. Utgångspunkten kommer att tas i ett yttrande av Tjajkovskij:

"En melodi kommer aldrig till mig utan en ledsagande harmoni. Man kan i själva verket inte tänka sig dessa båda musikaliska element plus rytm var för sig: Varje melodiskt frö bär oundvikligen i sig sin harmoni och rytm. Om jag komponerar ett orkesterverk innesluter den musikaliska idén ett bestämt instrument för dess projektion, ehuru man ofta ändrar instrumentationen senare. Ord skall aldrig skrivas till musik, utan texten måste frammana musiken."

Uttalandet uttrycker ett synsätt på musikverket som en organism, där alla musikaliska element (inkl. text) samverkar i en oskiljbar helhet. Synsättet gäller inte baraa det färdiga musikverket, utan också i koncipieringsögonblicket. Citaten skulle kunna mångfaldigas, när tonsättare, musiker och musiklyssnare "brukar" musik är det ett klingande processuellt ljudförlopp med bestämda estetiska värdekvaliteter, ofta av emotionellt uttryckskaraktär som man förknippar med musik med.

När musikanalysen undersöker musikverket delar man ofta sönder musiken i element, fokuserar gärna på ett eller ett par element, värderar vissa som mer överordnade, andra som underordnade eller t o m saknande strukturskapande roll ? allt detta oftast helt frikopplat från rådande kontextuella värderingar. Utgångspunkten tycks vara att den musikaliska helheten är summan av ett antal analyserade delar som kan adderas efter analysens färdigställande. Ofta bryr sig inte ens analytikern om delens betydelse i helheten ? det får andra forskare eller läsaren ta ställning till.

Genom ett konkret musikaliska exempel skall visas att det är först som musikalisk organism som musikverket har "levande " musikaliska egenskaper. Kan man särskilja musikaliska beståndsdelar - element eller andra musikaliska entiteter - får dessa musikalisk mening först i relation till helheten.

Doktorand Marie-Helene Zimmerman Nilsson, Musikhögskolan vid Göteborgs universitet

Musiklärares professionalisering. En studie om synen på musiklärarutbildningen och den yrkesfunktionella kunskapen

Undersökningen som utgör en magisteruppsats fokuserar följande frågeställningar: Vad anser nyutexaminerade respektive erfarna musiklärare om sin musiklärarutbildning och om sin yrkesfunktionella kunskap? Vad kan man säga om nyutexaminerade respektive erfarna musiklärares professionalisering, utifrån deras åsikter om musiklärarutbildning och om sin yrkesfunktionella kunskap?

Studiens empiri består av arton intervjuer med yrkesverksamma musiklärare. Metodologiskt bygger studien på en hermeneutisk ansats (Alvesson & Sköldberg, Tolkning och reflektion, vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod, 1994). Vidare har undersökningen om musiklärares professionalisering sin teoretiska utgångspunkt i professionaliseringsteori (Selander, Förvetenskapligande av yrken och professionaliseringsstrategier, 1989).

De intervjuade musiklärarnas åsikter om sin musiklärarutbildning är variationsrika och mångfasetterade. Studiens resultatet visar att nyutexaminerade respektive erfarna musiklärare delar åsikter som handlar om yrkesfunktionell kunskap, utbildningens undervisning samt personlig utveckling under utbildningstiden. Resultatet visar dessutom att nyutexaminerade respektive erfarna musiklärare har olika förhållningssätt till utbildningskunskap och till musikens funktion. De nyutexaminerades förhållande till utbildningskunskapen kännetecknas av motsättning mellan utbildnings- och yrkeskontexten, då utbildningskunskapen kritiseras för att inte innehålla tillräcklig mängd användbar kunskap.

De erfarna lärarna har istället ett reflexivt förhållningssätt då de kombinerar utbildningskunskapen med egen reflektion utifrån den egna lärarverksamheten. De nyutexaminerade betonar musikens estetiska funktion, dess inneboende mening, medan de erfarna lärarna betonar musikens sociala funktion genom att lyfta fram musikens sociala betydelse. Relaterat till professionaliseringsteori visar studiens resultat, i detta hänseende, att nyutexaminerade respektive erfarna musiklärare definierar yrket på olika sätt.