Konferens i Artisten, Göteborg den 3-5 juni 2003, arrangerad av Svenska samfundet för musikforskning, Institutionen för musik- och filmvetenskap, GOArt och Musikhögskolan vid Göteborgs universitet.

Abstracts

Professor Alf Arvidsson, Institutionen för kultur och media, Umeå universitet

Proggen - om konstruktionen av en musikhistorisk epok.

Under 1990-talets senare del och in på 2000-talet har genom TVprogram, en bok av Håkan Lahger, CD-återutgivningar m m skapats en bild av "Proggen", ett musiksociologiskt fenomen som tillskrivs en mytisk existens under 1970-talet. Jag kommer att granska dels hur tendenser i nutiden avspeglas i bilden av Proggen, dels hur tendenser till stereotypisering under 1970-talet förstärks i den nutida bilden. Syftet är dels att bidra till diskussionen om den progressiva musikrörelsen, dels att bidra till problematisering av musikhistorieskrivning i allmänhet.

Fil. Dr. Laila Barkefors, Institutionen för musik- och filmvetenskap, Göteborgs universitet

Musiker under mellankrigstiden - exemplet Knut Brodin

Hur överlevde en frilansande musiker i en tid då praktiskt taget inga institutioner erbjöd fasta arbeten? Pianisten Knut Brodin - idag möjligen känd som barnvisekomponist och oppositionell musiklärare - arbetade under mellankrigstiden på 1900-talet intensivt på flera olika fronter för att tillsammans med sin likaledes frilansande sångerskehustru klara försörjningen av den växande familjen. Hur bar de sig åt? Vilka strategier hade de? Vilka repertoarer? Undersökningen bygger bl.a. på material i privata klippböcker som finns bevarade efter Knut Brodin.

Doktorand Verena Barth, Institutionen för musik- och filmvetenskap, Göteborgs universitet

Trumpetidiomatik i förvandling. Mot en ny relation mellan solist och verkens tonspråk

1900-talet har inneburit omvälvande förvandlingsprocesser i trumpetens symbolik och som följd därav även idiomatik. En snabb nivåhöjning på 80- och 90-talen med en ny generation framstående solister och många nyskrivna verk går hand i hand med trumpetens nya roll som respekterad soloinstrument inom konstmusiken och dess tonspråk utvecklas snabbt. Med hjälp av solisterna Håkan Hardenberger, Ole Edvard Antonsen och Reinhold Friedrich respektive tonsättarna Heinz-Karl Gruber, Helge Iberg och Caspar Johannes Walters verk, granskar jag nya förståelser av trumpeten som samtida soloinstrument, dess nya uttrycksmöjligheter, samt solistens roll i processen.

Doktorand Åsa Bergman, Institutionen för musik- och filmvetenskap, Göteborgs universitet

Spice Girls-sjuka, spontansång och skating. 13-åringars användande av musik i social interaktion.

Under den gångna hösten påbörjade jag den empiriska undersökning som mitt avhandlingsprojekt är tänkt att baseras på. Fyra veckor i november 2002 tillbringade jag på en på en högstadieskola i Göteborg där jag följde en klass i åk 7 med 28 ungdomar. Resultatet av de observationer, intervjuer och andra möten som jag deltog i, hoppas jag att få möjlighet att presentera och diskutera på konferensen i Göteborg i juni 2003.

Doktorand Mathias Boström, Svenskt visarkiv/Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Ett fonogramarkiv för exotisk musik i Sverige - en idé som förverkligades redan 1909

Inspelningstekniken var en av förutsättningarna bakom den moderna musiketnologins framväxt kring sekelskiftet 1900. Fonografer fanns i packningen hos missionärer, kolonialläkare, forskningsresande och äventyrare på väg till inhemska minoriteter och till kolonierna. Inspelningarna samlades i arkiv i bl a Berlin och Wien - idag på UNESCOs lista över "Memory of the World" - där de framgångsrikt bevarats, transkriberats, analyserats och jämförts. Mindre känt är att det även i Stockholm grundades ett liknande fonogramarkiv, redan 1909 vid Riksmuseets etnografiska avdelning.

Detta föredrag kommer att presentera fonogramarkivet i Stockholm i jämförelse med motsvarande etnografiska arkiv. Varför gjorde man inspelningarna, varierade inriktningarna, och är det enbart vissa som har fått genomslag i historieskrivningen?

Docent Per Erik Brolinson & professor Holger Larsen, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

"Jag är vacker, du är ung." Kvinnobilden hos Evert Taube.

För en tid sedan uppmärksammades och diskuterades vice statsministern Margareta Winbergs kritiska synpunkter på kvinnobilden i Evert Taubes visor. I vårt forskningsprojekt om den populära svenska visan under 1900-talet ägnar vi ett kapitel åt just kvinnobilden i den svenska visan. I detta paper vill vi ta upp just den del som behandlar Evert Taube.

Det visar sig vara svårt att peka ut en kvinnobild. Det spännande hos Taube är just hur hans visors kvinnliga figuranter representerar vitt skilda kvinnotyper och förhållningssätt till männen, livet och kärleken. Samtidigt kan man spåra vissa genomgående attityder och hållning i hans kvinnosyn, delvis oberoende av den kvinnotyp som framställs. Ofta är det i realiteten Taube själv som står i centrum även om det är kvinnan som framställs som huvudperson.

Det förefaller som om Taube i viss mening ser alla sina kvinnofigurer som ett slags "sångmör" i det att de alla kan fungera som inspirationskällor till hans visor. Med sina kvinnoporträtt formar Taube till stor del ett mönster som andra visaktörer kommit att följa, både i val av motiv och poetisk teknik. Det gäller aktörer allt ifrån Olle Adolphson via Cornelis Vreeswijk till Stefan Sundström.

Professor Bengt Edlund, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet

Meningar och perioder. Varför respekteras inte punkten i reduktiva musikanalyser?

I språket kombineras satser och hålls meningar ihop med hjälp av olika syntaktiska regler, medan längre textsekvenser framstår som sammanhängande tack vare sådant som formuleringssättets enhetlighet eller innehållets röda tråd. Tonal musik förefaller ha enheter som motsvarar satser, meningar och längre stycken i språktexter, och enligt ett av Schenkerteorins grundantaganden definieras alla dessa enheter genom att de uppvisar (olika grader) av tonal slutenhet. Musiken tänkes bestå av en hierarkisk struktur av alltmer omfattande kadenser och dess enhet är alltså syntaktisk. Men givet denna analogi mellan språk och musik, respekterar inte Schenkeranalysen de demarkationer som motsvarar punkten i skriftspråket.

Om man tog den musikaliska interpunktionen på allvar, skulle det betyda att sammanhållningen av längre avsnitt än perioden/meningen gjordes beroende av det "tonala innehållet", d v s av hur tonerna bildar och utvecklar relationer, snarare än av det hierarkiska mönstret av kadenser. Det betyder också att tonal reduktion borde göra halt och modifiera angreppssättet när man kommer till "punkt" - och detta vare sig reduktionen sker nerifrån-upp, d v s så som vi faktiskt lyssnar och som musiken fortlöper, eller quasi-reduktivt uppifrån-ner med kännedom om helheten. Dessutom måste man betänka att de relationer som skapar ett sammanhållande nätverk över musiken har sina rötter redan i de mindre, syntaktiskt definierade formaten.

Som ett meningsfyllt komplement och viktigt korrektiv till gängse tonal reduktion, som syftar till att etablera "tonal form", borde man pröva att reducera med avseende på "tonalt innehåll". Skillnaden skall demonstreras med några exempel.

Doktorand Christina Ekström, Institutionen för musik- och filmvetenskap, Göteborgs universitet

Finns det något som kan kallas herrnhutisk musik? Tonsättaren, författaren och musikern Carl Abraham Mankell i fokus

Herrnhutismen, den lutherska trosriktning som etablerades i Herrnhut 1727, fick stor spridning i Sverige, såväl i geografiskt hänseende som socialt. Det finns vissa svenska forskare som har medgivit herrnhutisk influens på vår mentalitet, skolsystem etc. medan andra, särskilt musikhistoriker negligerar den herrnhutiska rörelsen i allmänhet och den herrnhutiska musiken i synnerhet. En av mina hypoteser är dock att herrnhutismen har haft inflytande i vår musikkultur genom sina doktriner, sångböcker och musikalisk gestaltning.

Där finn även några enskilda personer som har spelat en betydande roll för spridandet av den herrnhutiska musiksynen. Med hjälp av begrepp som t ex sociala fakta, religiösa fakta och tvingande kraft, hämtade från sociologen Durkheims teoretiska system, vill jag i mitt paper sätta en av dessa enskilda personer i fokus: Musikern, kompositören och författaren Carl Abraham Mankell (1802-1868). Han växte upp i d en herrnhutiska orten Christiansfeld på södra Jylland men levde från tjugoårsåldern i Stockholm. Där blev han snabbt en uppskattad musik- och sånglärare, organist, kompositör, författare och föredragshållare liksom ledamot av Musikaliska Akademin. Utan tvekan kan han betraktas som en inflytelserik person i den svenska musikkulturen under sin tid, även om han av många ansågs som kontroversiell.

Doktorand Andreas Engström, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Instrumental teater i Sverige under 1960-talet - verkdokumentation

Att gå över gränserna till andra konstområden var ett betydande inslag i det svenska kulturlivet under 1960-talet. Möten mellan konstarter och mellan konstnärer från olika genrer och riktningar var legio och flera scener kom även att präglas av denna korsbefruktning. En aspekt av detta var den instrumentala teatern som odlades av en mängd tonsättare och musiker, men även av poeter, bildkonstnärer och teaterfolk. Den instrumentala teatern tog sig en mängd olika former; allt från sporadiska inslag av "effektfulla" rörelsemoment i ett i övrigt relativt traditionellt utformat orkesterstycke eller körverk, till happenings där ljudkällorna kunde vara av tämligen okonventionell art och där det visuella uttrycket var det primära.

Dessa verk finns idag bevarade i flera former. Vissa finns som partitur, ibland utgivna på förlag men ofta enbart tillgängliga hos tonsättaren. Andra verk finns (också) dokumenterade på film eller på ljudband. Vissa stycken finns bevarade i form av verbala skisser, och andra finns mest att läsa om i sekundärlitteratur eller finns som ett "minne" hos de medverkande.

En del av avhandlingen kommer att upptas åt en riklig dokumentation av dessa verk. Frågor som kommer att besvaras är: Vilka verk framfördes eller skapades? När och var skedde framförandena? I vilken form finns verken bevarade? Denna dokumentation kommer att ligga till grund för en klassificering av den svenska instrumentala teater och kommer att presenteras på cd-rom.

Under konferensen tänker jag presentera källproblematiken kring den instrumentala teatern, hur grunden för klassificeringen kommer att gå till, samt hur själva presentationen på cd-rom kommer att vara utförd och vilka fördelar en sådan kan ha.

Doktorand Jan Eriksson, Institutionen för musik- och filmvetenskap, Göteborgs universitet

Modernt eller bra? Värderingskriterier i svensk jazzkritik 1950-1980

Presentation av mitt avhandlingsprojekt som behandlar den svenska jazzmusikens väg från populär dansmusik till konstmusik för expertlyssnare.

I presentationen på konferensen kommer jag att lägga tyngdpunkten på att beskriva jazzdiskursen så som den framstod i texter om jazz, huvudsakligen artiklar samt recensioner av skivor och konserter under perioden 1950 till 1980, och hur dessa texter förändrades under denna tidsperiod.

Musikantikvarie Karin Eriksson, Värmlands museum, Karlstad & musikantikvarie Inger Stenman, Länsmuseet Västernorrland, Härnösand.

Musik som kulturarv

I foldern "Musik som kulturarv" som tar upp museers arbete med musik, står det att huvudskälen till att samla, dokumentera, forska i och förmedla musik är viktigt på grund av funktionella, symboliska och estetiska skäl. Vidare exemplifieras områden där museers roll vid dokumentationen tar plats. Dessa tar upp minnen av musik, föremål t.ex. musikinstrument och musikarkivalier. Följande två presentationer tar sin utgångspunkt i ovanstående folder utifrån två olika synvinklar. Foldern, som är ett samarbete mellan Musikmuseet, Dalarnas Museum, Länsmuseet Västernorrland och Värmlands Museum, kommer finnas tillgänglig för de intresserade vid samfundets konferens.

Karin Eriksson

Musik som kulturarv - Museer och musiksamlingar

Presentationen kommer att problematisera musikarkivalierna utifrån frågor om insamling, representativitet och användning utifrån Värmlands museums musikarkiv. På vilket sätt har insamlingen skett, är det en god bild av det regionala musiklivet och vilka vägar finns för att använda musiksamlingen?

Inger Stenman

Musik som kulturarv - Musik i identitetsskapande processer

Presentationen kommer att problematisera museisamlingar av musik utifrån användarperspektivet. Hur används de lokala och regionala musiksamlingarna? Vilka är brukarna? Hur används de i grupp- och identitetsskapandet? Vilka musikbilder skapas och används? I vilka syften? Presentationen tar avstamp i skogssamisk jojkning, ett musikprojekt Botswana-Sverige och enskilda studerandens användning av musiksamlingar i Länsmuseet Västernorrland.

Fredrik Erlandsson, Sibeliusmuseum/Musikvetenskap, Åbo akademi

Tradition och originalitet i tre kompositioner av Wayne Shorter

Analysen utgår från två frågor: är det berättigat att tala om Wayne Shorter som en jazzkompositör med en egen, originell stil och om så är fallet, vilka uttryck tar sig denna originalitet. Som pendanger till dessa två inställer sig dessutom frågor rörande traditionalism och Shorters förhållande till jazztraditionen.

För att svara på ovanstående frågor har jag undersökt tre kompositioner av Wayne Shorter, Speak No Evil, JuJu och Night Dreamer (alla från år 1964), utan att ta i beaktande improvisationer över kompositionerna och de förändringar i tempo, harmoni eller rytm som kan förekomma däri.

Istället för att binda mig vid en enda analysmetod har jag ställt upp fyra parametrar: rytm, harmoni, intervall och form. Genom att använda flera parametrar har jag kunnat täcka in flere aspekter av kompositionerna än vad en enda analysmetod hade tillåtit, och har på så sätt fått en bredare bild av Wayne Shorter som kompositör.

Analysresultaten visar t.ex. att 1) Shorter använder komplexa men ändå traditionella ackord på originella, oortodoxa sätt, 2) melodiska motiv transponeras inom kompositionen oberoende av ackorden, 3) rytmiska motiv används flitigt och fungerar som sammanbindande länkar till andra musikaliska element, 4) ingen av de undersökta kompositionerna har traditionella formstrukturer.

Den mest unika företeelsen i Speak No Evil, JuJu och Night Dreamer är kombinationerna av nytt och gammalt, originellt och traditionellt. Välbekanta element sätts samman på nya, kreativa sätt och vice versa, nya och originella element sammanfogas i enlighet med traditionella mönster.

Gunnel Fagius, Uppsala universitets körcentrum/Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Hur sjunger barnen i barnkören? Sångsätt, repertoar och pedagogisk avsikt i inspelningar med en barnkör 1953 under ledning av John Norrman

Syftet har varit att studera barns sång i inspelningar från mitten av 1900-talet ur såväl körledarens som röstforskarens perspektiv. Urvalet har skett utifrån ett stort antal 78-varvsinspelningar, samlade vid Statens arkiv för ljud och bild. Analysen har koncentrerats på inspelningar med en barnkör från 1953 under John Norrmans ledning. De 30 inspelade sångerna är hämtade ur Första Sångboken, utgiven 1951. Tolv av dessa är utvalda för en närmare analys, som sökt att kartlägga ett samband mellan den inspelade barnkörens sångsätt, repertoarens karaktär och de pedagogiska avsikter som finns redovisade i Första Sångboken. Syftet med undersökningen har även varit att söka svar på frågan om barn sjöng annorlunda för 50 år sedan och i så fall på vilket sätt och vad som påverkade deras sätt att sjunga.

Analysen av sångsättet bygger på en nutida, svensk körledares kriterier för vokalt arbete och röstapparatens fysiologiska förutsättningar enligt modern röstforskning. Sångsättskriterierna som använts i analysen är: kvalitet och klangfärg/gemensam tonbildning, artikulation och rytmisk precision, intonation, dynamik, vibrato och glissando, röstläge , press, heshet och läckage. Repertoaren har studerats utifrån innehåll och karaktär. Sångboken har bedömts utifrån dess pedagogiska anvisningar såsom disposition, förord, inledande anvisningar och sångkommentarer.

Resultatet av undersökningen visar att det finns ett samband mellan barnkörens sångsätt, repertoarens karaktär och den pedagogiska avsikten. a) Klangidealet som inbegriper kriterierna kvalitet och klangfärg/gemensam tonbildning, artikulation och rytmisk precision samt intonation överensstämmer med de sångtekniska instruktioner som kommer till uttryck i sångboken. b) Valet av röstläge överensstämmer med sångernas notation i sångboken. c) Uttryck och tolkning i framförandet överensstämmer med sångernas innehåll och karaktär. Sambandet kan sammanfattas med begreppet kontroll med avseende på den förväntan som de pedagogiska anvisningarna har på resultatet, nämligen barnens sätt att behärska alla de moment som i en medveten progression skall tränas enligt Första Sångboken. I ett avseende avviker barnkörens sångsätt från de pedagogiska anvisningarna. Uppmaning till vibrato och glissando framförs inte i de sångtekniska instruktionerna.

Resultatet visar även att barnkören som John Norrman ledde 1953 skiljer sig från dagens barnkörer med avseende på val av röstläge (högre), artikulation (andra vokalfärger) och förekomsten av vibrato och glissando.

Dr Phil. Ursula Geisler, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet

"Nordisk" - "Tysk". Funderingar kring musikens nationella immanens

Föredraget kommer att fokusera på föreställningar om musikens nationella immanens i olika europeiska kontexter. Tyngdpunkten ligger på växelverkan av tysk- och svenskspråkig forskning sedan 1900-talet. Olika konnotationer av "nordisk" och "tysk" musik kan spåras inom musikvetenskapliga diskurser. Dessa kommer att tas som utgångspunkt för funderingar kring nationalisering och ideologisering av musik.

Vilka vetenskapliga försök finns, att definiera "nordisk" respektive "tysk" musik och hur och i vilka kontexter argumenteras i syfte att etablera en nationell immanens i musikbegreppet? Varför är överhuvud taget en del av den musikvetenskapliga (musikfilosofiska) diskursen präglad av frågor som rör musikens förhållande till nationella fenomen? Ur en postmodernistisk synvinkel med kulturalisering av själva vetenskapen förefaller det svårt att på allvar förespråka en immanent nationell musik. Diskussionen kring nationell "substans" eller "funktion" synes för länge sedan ha avgjorts till förmån för det sistnämnda. Men "nordisk" musik har inom tyska musikdiskursen på 1930- och 40-talen intagit en nästan emblematisk funktion med entydigt rasistiska och nationalsocialistiska konnotationer. Dessa kan inte spåras i den svenska musikdiskursen, där "nordisk" i common sense står för "de nordeuropeiska länderna". Ändå kan det vara värt, att gå närmare in på just denna skillnaden. Har t.ex. Karl Sporr kunnat veta, vilka syften som fanns bakom Nordische Gesellschafts musikaftnar med "Nordische Musik", dit han inviterades och åkte från 1936-1943? Var han klar över, att han (tillsammans med sin österrikefödda fru) funktionaliserades i representativt syfte för praktiskt fyllning av pangermanistiska visioner?

Mitt föredrag kommer att fokusera på hur och varför "nordisk" och "tysk" musik etablerades och vilka semantiska skillnader och växelverkan kan spåras mellan tysk- och svenskspråkig forskning.

Jonas Hansson, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Pink Floyd i Sverige. En undersökning av Pink Floyds konsertkritik i svensk dagspress.

Uppsatsens mål är att undersöka gruppen Pink Floyds bild i svensk dagspress och hur den ändrats under åren, med utgångspunkt ur recensioner och artiklar i samband med gruppens konserter i Sverige. Källmaterial består av fyra av Sveriges största tidningar; Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. För en konsert som hölls i Lund 1970 används den lokala tidningen Kvällsposten, som är den enda tidningen som recenserade konserten.

Ett bakgrundkapitel presenterar kort PF:s historik med information om gruppens skivsläpp och grovhugget bandets faser.

Uppsatsens centrala kapitel, Bearbetning av källmaterial, presenterar det essentiella ur tidningsmaterialet.

I slutdiskussionen diskuteras framlagda fakta, med utgångspunkt ur frågeställningarna. Likheter och skillnader mellan de aktuella tidningarna och mellan olika punkter i tiden jämförs.

PF framställs under hela karriären som en pop- eller rockgrupp, som spelar psykedelisk och/eller progressiv pop- eller rockmusik. Den största förändringen av bilden sker under ett uppehåll i Sverigebesöken mellan 1971 och 1989, då PF från att vara medelstora blir en koloss i populärmusikvärlden, samt att fokus flyttas från musiken till gruppens visuella show.

Konserterna fick ofta ett gott mottagande, även om negativa recensioner förekommer, mest påtagligt för Lundkonserten 1970.

Den största meningsskiljaktigheten mellan recensioner är till konserterna i Stockholm och Lund den 19 respektive 20 mars 1970, där Stockholmkonserten mottas väl, medan Lundkonserten nedgörs helt och hållet. SvD särskiljer sig från övriga tidningar i recensionerna 1971, då de är märkbart positivare och 1989 och 1994 då de är mer kritiska än de övriga tidningarna.

I en diskussion om olika tidningars benägenhet att framhålla olika sidor av gruppen visade det sig att DN hade ett bredare sätt att beskriva musiken och att de oftare drog paralleller utanför de populärmusikaliska ramarna.

Fil. dr Eva Helenius-Öberg, Statens musiksamlingar

Johan Helmich Roman och parodivisan

Romans musik innebar stilistiskt någonting nytt inom svensk tonkonst. Hans egna kompositioner och hovkapellets av honom introducerade repertoar uppskattades i bredare folklager och spreds i vis- och notböcker över landet, där hans sånger med svensk text sjöngs och användes i nya konstellationer i frihetstidens parodivisa. Merparten av Romans världsliga sånger torde härröra från 1720- och 1730-talen. Då han skrev sin musik för uppdrag i tjänsten, kommer tre områden i fokus - hovet, teaterföreställningar och omsorgen om svenska språket.

När Roman parodierar sig själv står han vanligen på instrumental grund. Iakttagelsen är metodologiskt viktig, då en daterbar sång parodierad på en instrumentalsats indikerar tillkomsttid för denna. Roman använde övervägande flöjtsonaterna (1727), Golovinmusiken (1728) och Bröllopsmusiken (troligen 1729). Exempel härpå är Torsten Rudeens O ljufwa ort farwäl (= flöjtsonat nr 5 sats 1), som i sin tur underlagts åtskilliga nya texter (bl.a. Sions sånger), och spritts såsom skillingtryck ännu 1804. Främst under 1720-talet torde Romans tonsättningar av originallyrik på svenska ha tillkommit, exempelvis av Jacob Frese och Ulric Rudenschöld. Från 1730-talet märks Axel Daniel Lehnbergs Drama från 1734, varur avskrifter finns till ett flertal sånger finns i visböcker. Av dessa har Antenors ej bevarade Canzonetta Oftare är wädret stilla tjänat som melodihänvisning. Musiken vid Svenska komedien var även hovkapellmästarens ansvar. Även vissa andra av Romans världsliga sånger kan härröra från teaterpjäser i Bollhuset eller divertissement vid hovet. Genom att återförena musiken till två sammanhörande texter har ytterligare en sång av Roman identifierats, som sannolikt tillhört något herdespel.

Även musik av andra tonsättare ur hovkapellets repertoar eller från dess krets brukades som melodier för nya texter. Exempel härpå är Marche de Sacrifice ur Pergoliesis opera Olimpiade (1738) och arian T'amo tanto ur Ariostis opera Artaserse, som använts vid Svenska komedin (1740) och lånat sin melodi till den allmänt spridda visan Ädlaste gåvan som Skaparen gifwit. Sången Ack tysta enslighet, till vilken Christian Roman och Ferdinand Zellbell d.y. lämnat melodivarianter, är ett gott exemplet på hur en melodi med anknytning till hovkapellets krets bevarats in i modern tid.

Doktorand Roland Hogman, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Gömda toner i luttabulaturer. Om användning av diapasonernas oktavsträngar som melodiförande och likheter och eventuellt släktskap med campanellas.

Så gott som all bevarad musik för renässans- och barockluta är noterad i fransk, italiensk eller tysk tabulatur. I samtliga typer av tabulatur återfinns passager där en stämma på ett eller annat sätt tycks oavslutad, t ex kan en förhållning sakna upplösning. Ofta återfinns i dylika fall den saknade tonen på av baskörernas oktavsträngar. Fenomenet dyker bl a upp i tidiga italienska och tyska renässansstycken, i 1600-talets franska nyskapande lutmusik (fransmännen experimenterade med omstämningar s k "accord noveau" och allsköns modifiering av lutan) samt i tysk barockrepertoar. I vissa fall kan man se likheter med campanellas, som användes flitigt av barockens gitarrister och teorbister. I framför allt tysk barockmusik har lutenisterna tagit över detta spelsätt om än i för barocklutan anpassad form.

Några frågeställningar:

Finns det exempel där användning av melodiförande oktavsträngar har ett närmare släktskap med campanellas?

Har det [i förlängningen] inverkat på artikulationen?

Rörande besträngning av renässanslutor: borde man liksom på 6-köriga lutor bestränga även 7-8-9- och 10-köriga lutor med oktavsträngar på kör 4 och 5, vilket sällan görs av nutida lutenister och om inte; i vilken utsträckning var man under renässansen och barocken beredd att acceptera ofullkomligheter i satsen (hopp till "fel" oktav) och därmed s a s "lura örat"?

Gunnar Holmberg, Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Spektral rytmik och frekvens-rytm-relationen:
Den Musikaliska Tidens Enhet - Teorin och dess metoder.

I de flesta vetenskapliga discipliner har det inneburit avgörande vetenskapliga omvälvningar då man lyckats påvisa ett samband mellan två tidigare separerade dimensioner. Jag ville undersöka om det fanns en sådan relation mellan tonhöjd och rytm. Musikalisk tid uttrycktes därför i termer av frekvens i såväl tonhöjdsplanet som på rytmikens områden. Kopplingen mellan frekvens och rytm visade sig vara adekvat bara genom ett spektralt perspektiv. I uppsatsen visas hur våra vanliga rytmiska notvärden kan härledas ur spektrum, och hur en rytmik kan förklaras som "rytmiska resultanter" av ett bakomliggande spektralt ramverk. Också det vi känner som metrik och periodik korrelerar med detta spektrala ramverk. Det visar sig också att pulshändelser i bestämd följd ger upphov till förutsägbara spektrum på frekvensplanet vid multipel transposition till pulshastigheter över integrationströskeln för tonhöjd. Detta exemplifieras av Stockhausens tillvägagångssätt att låta pulsgeneratorer generera ton och brus.

Uppsatsen tar upp metoder för transposition av spektrum genom skalsteg givna av spektrum-skala-relationen (presenterat i en tidigare B-uppsats) från frekvens- till rytmplanet. Denna metod är generell så till vida att den medger en övergång från frekvens till rytmplanet både för harmoniska- och inharmoniska deltonsförhållanden i spektrum, och gäller för musikens eller ljudens mikrorytmiska nivåer (såsom vibrato/tremolo eller för ljudens amplitudenvelope) såväl som för mycket långsamma händelseintervall i tiden. Här visas också att ökad inharmonicitet i rytmspektrum inte nödvändigtvis är lika med ökad rytmisk komplexitet - den upplevda komplexiteten ligger snarare i graden av sammanfallande slag, liksom på vilket sätt och när de sammanfaller. Amplituden hos deltonerna, eller styrkegraden hos pulsslagen, har då en avgörande inverkan. Frekvens-rytm-relationen (liksom stöd för den ovan nämnda spektrum-skala-relationen) styrks av forskningsresultat från andra discipliner, såsom kognitions- och perceptionsforskning, samt i Fouriertransformens övergång mellan tids- och frekvensdomänerna såsom påvisats inom digital signalbehandling. Teorin har delvis granskats också av Prof. em. Hector Rubenstein (fysiker) samt Dr. Fredrik Ullén (Neurologi).

Doktorand Linus Johansson, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

What's so Masculine About Rock 'n' Roll?

Although it is true that most rock musicians are male, it's highly problematic to explain their behaviour in terms of hegemonic masculinity. Long hair, make-up, and parts or whole outfits of women's clothing are frequently used, often in combination with macho stereotypes. The great variety of rock star images, and the tensions in between them, has made "masculine" a somewhat contradictive term in rock discourses.

Furthermore, musicians and other artists (in the broader sense), are associated with femininity in a variety of contemporary cultural contexts, and so they have been throughout history. The common notion is that creative individuals are more sensitive than others. But images of sensitivity do not go very well with vomiting blood on your audience, surrounded by flames 10 meters high; ending a show with destroying all your instruments; or publishing a rock video where you shoot members of your audience to death. Rock masculinities are often contradictive, in being at the same time destructive and productive, narcissistic and extrovert, emotional and potent - a series of dualities brilliantly captured in the Kiss (1977) song and album title Love Gun.

Rock masculinities can not be explained without taking femininity into account.

Masculinities are issues of negotiation, rather than categories, certain a types of behaviours, or musical qualities. Instead of dealing with masculinity as an essence in rock, I will emphasize the conflicts around its meaning, the irony and hidden question marks in what may look like political or religious statements. Masculinities alone can not define rock, but rock is continuously deconstructing and redefining masculinities.

Doktorand Mattias Lundberg, Department of Music, University of Liverpool

Tonus peregrinus - den förskjutna psalmtonen

Detta konferensbidrag syftar ådagalägga varför den nionde psalmtonen - tonus peregrinus - med början på 900-talet gradvis kom att uteslutas ur den västra kyrkans liturgi efter att ha varit en del av den ursprungliga Hebreiska psalmodin. I gregoriansk praxis under 11- och 1200-talen var tonen inte sällan helt förbisedd och dessutom systematiskt marginaliserad av majoriteten teoretiker som närmare behandlade den. Med liturgisk koppling till Ps. cxiii (In exitu Israel) i de Romersk-katolska och Anglikanska kyrkorna och senare som recitationsformel till Magnificat i den Lutherska, genomsyrade tonus peregrinus även i senare tid tre av den västra kyrkans huvudgrenar men återinlemmades aldrig i gregoriansk teori och förefaller ej allmänt ha åtnjutit samma status som de åtta 'ordinarie' psalmtonerna.

Vi kommer att analysera synen på tonus peregrinus i medeltida musiktrakter samt betydelsen av denna för de polyfona tillämpningar tonen fick ända intill 1700-talet. I medeltida teori uppfattades tonen såsom unik och inkompatibel med den psalmodiska huvudfåran. Dess problematik gav stundom upphov till rena värdebedömningar; tonen har kallats både "rara ac barbara" och "degeneres et non-legitimas". Märkas bör att även mer eklektiska teoretiker förefaller haft svårt att uppnå någon högre förståelse för tonen - ett antagande till vilken förmodan i synnerhet den i många traktater oklara distinktionen mellan tonus (psalmton) och modus (kyrkotonart) ger berättigad anledning.

I försök att finna en förklaring på psalmtonens förskjutning kommer att behandlas ett antal plausibla teorier, vilka förutom musikalisk-teknisk analys inkluderar aspekter av teologi, skolastik, antisemitism och polariseringen fenomenologi - strukturalism. Våra slutsatser härvid kan verka för en mer informerad förståelse av flerstämmiga tonus peregrinus-sättningar; i enlighet härmed kommer några av de kompositörer vilka nyttjat tonen som c.f. (Binchois, Willaert, M. Prætorius, J.S. Bach &c.) och några liturgiska miljöer i vilka tonen fått fasta tillämpningar (bl.a. som Nunc dimittis i den svenska koralpsalmboken av 1697) att diskuteras.

Doktorand Nils-Erik Mannerfeldt, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Vad gör musiken i filmen - och vad betyder den?

I vårt västerländska samhälle kommer vi så gott som dagligen i kontakt med multimediala uttrycksmedel eller produktioner. Vi ser på TV, går på bio eller teater, lyssnar på radio, laddar ner multimediafiler från internet och spelar dataspel. Musik är ofta en viktig del i dessa. Detta är något som vi är vana vid och därför sällan reflekterar över, men är det egentligen så självklart att musiken finns där när hjälten kysser hjältinnan i en långfilm eller som bakgrund till en uppmaning att gå till en viss snabbmatsrestaurang på reklamfinansierad radio? Skulle inte budskapet kunna gå fram utan den? Hur kan man analysera och tolka musikens roll i sammanhanget? Majoriteten av det som skrivits om musik i multimediasituationer berör filmmusik. Tyngdpunkten i de analytiskt inriktade arbetena inom området har dock oftast legat på ganska traditionell musikanalys, i stället för att inrikta sig på musikens roll som en del i ett större sammanhang.
Denna lilla session är tänkt att belysa och diskutera hur man kan förstå och analysera olika samtidigt verkande meningsbärande system, med inriktning på kopplingen mellan musik och rörliga bilder. Efter en kort introducerande genomgång av olika tankesystem och meningsbegrepp som kan vara användbara i sådana analyser kommer ett par konkreta exempel i form av filmscener att visas och diskuteras. Nyckelord i diskussionen kommer att bli bland annat narrativitet, diegesis, semiotik (i bred mening) och handling (engelskans plot). Dessa begrepp kommer att förklaras och förtydligas i introduktionen. Diskussionen kommer också att beröra ett konstruktivistiskt meningsbegrepp, något som enligt denne föredragshållare utgör en omistlig grund att stå på vid genomförandet av interdisciplinära analyser av detta slag. Gott om tid kommer att lämnas till frågor och öppna diskussioner; faktum är att den öppna diskussionen kan ses som inläggets egentliga mål.

Nina Mattsson, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet

Arvo Pärt - minimalistiska stilelement

Jag har i min uppsats undersökt hur Arvo Pärts musik förhåller sig till minimalismen, genom att studera olika minimalistiska aspekter av hans kompositionsmetoder. Då begreppet minimalism kan ha många innebörder diskuterade jag detta och presenterade olika forskares definitioner av begreppet.
Jag valde att endast ta upp verk som är skrivna efter 1976, då detta år ur konstnärlig aspekt kan betecknas som en skiljelinje i Pärts tonsättarkarriär. Den del av hans produktion som sedan tidigare är mest omskriven är verken för kör och orkester. Jag valde därför att koncentrera min undersökning till att gälla en kategori av verk som inte verkar vara lika väl utforskad, nämligen stycken som är skrivna för piano, antingen som soloinstrument eller tillsammans med något annat instrument. Verken som behandlas i uppsatsen är följande:
Für Alina, piano
Variationen zur Gesundung von Arinuschka, piano
Fratres, piano och violin/cello
Spiegel im Spiegel, piano och violin/viola/cello
Es sang vor langem Jahren (Motette für De la Motte), alt (eller kontratenor), violin och viola
Jag har utfört detaljerade analyser av de utvalda styckena och med dessa analyser som utgångspunkt har jag sedan diskuterat vilka minimalistiska stilelement som Pärts musik innehåller och hur de används. Karakteristiskt för såväl minimalistisk musik i allmänhet som för de undersökta styckena är bl.a. reduktion av olika musikaliska element och rörelsemönster. Musiken har också tonala drag, den rör sig kring en centralton, eller grundton och befinner sig ofta i samma treklangsharmoni under ett helt stycke. Liksom hos annan minimalistisk musik saknas harmonisk progression (med spänning kontra upplösning) och det finns ingen tydlig strävan mot ett mål.

Hållbus Totte Mattsson, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet/Högskolan Dalarna, Falun

Contrapartie (en försvunnen tradition?) Sarabande (en återfunnen komposition!). Funderingar kring en transkription av ett lutmanuskript i Nydahlska samlingen.

Rudolf Nydahl (1882-1973) var vid sidan av sin karriär som vinhandlare och officerare en passionerad musikälskare och samlare. I hans omfattande samling av musikinstrument, musikalier, autografer och handskrifter som nu förvaltas av Stiftelsen Musikkulturens främjande finns ett litet manuskript med musik för 11-körig barockluta. Manuskriptet innehåller tre anonyma solostycken samt tre anonyma contrapartier noterade med två olika handstilar i fransk luttabulatur.
Syftet med denna uppsats är att transkribera detta manuskript till klavernotation samt att identifiera, proveniensbestämma, datera och attribuera handstilarna och kompositionerna. Vidare är syftet att sammanföra de tre contrapartierna med de solostycken som de är komponerade till. Dessutom diskuteras fenomenet contrapartie med utgångspunkt i frågeställningen: Är contrapartier en spegling av en improviserad spelpraxis?
Arbetet bygger på jämförelser av ett delvis opublicerat material av kopior på handskrifter insamlat från olika biblioteks samlingar i Europa. Detta material ligger till grund för en analys och en definition av begreppet contrapartie.
I manuskriptet Cra.40593, Biblioteka Jagiellonska (Kraków) återfanns den saknade sarabanden som Contrapartie Sarabande är komponerad till. Dessutom fanns i detta manuskript rätt version av solostycket till Allemande Contrapartie. Solostycket som det tredje contrapartiet Contraparti i Nydahls manuskript (Ny1) är komponerat till är den första couranten i Ny1.
Ny1 kommer sannolikt från Paris, då pikturen till de tre första solostyckena i manuskriptet är identisk med en av de tre pikturer som återfinns i praktverket "La rethorique des Dieux" som skapats där 1650. Handstilen återfinns också i manuskriptet "Wood Spencer" som är daterat till 1670. Detta ger också en trolig datering till ca 1650-1670. Handstilen på de följande tre contrapartierna i manuskriptet återfinns som en av de båda handstilarna i Cra. 40593. Detta manuskript är daterat till ca: 1700 och mina hypoteser är att denna autograf tillhört den i Stuttgarts hovkapell verksamme lutvirtuosen Johan Gumprecht samt att han även har komponerat contrapartierna.
De tre solostyckena i manuskriptet är komponerade av någon av kusinerna Ennemond och Denis Gautier.
Flera indicier presenteras för att betrakta framförandet av contrapartier som en gehörsbaserad praxis. Bland annat jämförs contrapartie med olika improvisationsformer för luta under renässans och barock och paralleller dras med gehörsbaserat andrastämspel inom svensk låtspelstradition. Arbetet avslutas med ett facsimiletryck av de båda manuskripten samt en klavertranskriptionen av Ny1.

Doktorand Ibo Ortgies, GOArt Göteborg Organ Art Center/Institutionen för musik- och filmvetenskap, Göteborgs universitet

Another Re-Match Between Meantone and Well-Tempered Tunings? Or Are the Organ Works of Buxtehude Really Organ Works? A Contribution to Temperament Practice in North Germany in the 17th and 18th Centuries

Musical temperaments are not only objects of research, but they also touch upon performance practice, musical perception, and instrument building.
According to a generally held view, meantone temperament prevailed until the late 17th century. Around 1700, "well-tempered" tunings came to the fore, and around 1800 equal temperament became the norm. This simplified picture is especially applied to North German organ building, whose influence extended far outside the region itself.
However, an analysis of the sources documenting this organ-building tradition gives a totally different picture: until well into the 18th century no evidence of "well-tempered" North German or Dutch organs can be found. According to recent research, Buxtehude had probably only meantone organs at his disposal in Lübeck, and in Hamburg ca. 1730, all old and new organs were meantone-tuned, as were the big city organs in The Netherlands until ca. 1760.
Well-tempered tunings were described and recommended in publications even before 1700. However, Werckmeister deplored the failure of organ-builders to use such tunings in their instruments. Even around 1750, organists opposed the retuning of meantone organs.
Irresolvable contradictions? Were the proposals for well-tempered tunings only propaganda? Were some organists just old-fashioned? Why did composers ignore the limits set by the meantone temperament of their organs? Was the tuning practice influenced by factors outside the realm of organ music?
In order to answer these questions, an explanatory model is proposed, which explains the incongruity between tuning practice and what we nowadays refer to as "organ repertoire," putting the contradictions and questions in a wider context. One consequence of this is a reevaluation of tradition and repertoire.

Doktorand Kajsa Paulsson, Institutionen för musik- och filmvetenskap, Göteborgs universitet

Stenkakor för barn

Skivindustrin, som växte fram runt sekelskiftet 1900, hade redan från starten en internationell struktur. Agenter från olika bolag reste över stora delar av världen för att bygga upp infrastrukturer och i en slags kapplöpning sökte skivbolagen efter presumtiva kunder och marknader. Skivbolaget "The Gramophone Co", som startades i London 1898 spelade från 1899 in skivor även för en svensk marknad. En utgivning som ökade då bolaget 1903 etablerade ett lokalt dotterbolag i Sverige. Den första skiva för barn som jag hitintills har funnit är en 78-varvs skiva som bolaget spelade in i Stockholm i oktober 1904. Skivan innehöll visan Rida ranka och den sjöngs av Rosa Grünberger som vid samma tillfälle även gjorde inspelningar för vuxna. Pekka Gronow påpekar boken i The Recording Industry, An Ethnomusicological Approach (1996) att det var en strategi för bolagen att erbjuda skivkataloger med en stor bredd för att därigenom locka så många som möjligt att köpa både hårdvaran grammofonen samt skivorna. Därför, menar Gronow återfinns även skivor med julmusik, etnisk musik och skivor för barn i flera av de tidiga skivbolagens kataloger.
I Tyskland producerades under 1920-talet en speciell grammofon för barn med namnet Pigmynette. Till denna producerade Odeon under barnetiketten Odeonette speciella barnskivor även för den svenska marknaden. Flera andra skivbolag hade också viss utgivning för barn och ibland även på speciella sidoetiketter för barn. I mitt sökande efter barnskivor har det varit av intresse att även studera vad som verkar ha givits ut för barn på 78 varvs skivor. Det är också intressant att konstatera att utgivningen av barnskivor har följt hela grammofonbranschens upp- och nedgångar under perioden.

Doktorand Paul Peeters, GOArt/Institutionen för musik- och filmvetenskap, Göteborgs universitet

Orgeln som orkester: 1800-talets debatter om orgelmixturer i Frankrike och Tyskland

"Mon orgue, c'est mon orchestre!" lär César Franck förtjust ha utropat om det instrument han trakterade som organist i Pariskyrkan Saint-Jean-Saint-François. Ändå rörde det sig inte om någon stor orgel: instrumentet, byggt 1845 av Aristide Cavaillé-Coll hade endast 18 stämmor, fördelade på två manualer och pedal. Vari bestod då det "orkestrala" i den orgeltyp som utvecklades vid denna tid?
På 1840-talet ifrågasatte tonsättare som Hector Berlioz och Sigismund Neukomm de vanliga orgeldispositionerna med alikvotstämmor och blandstämmor. De kunde endast tänka sig stämmor med en enda pipa per tangent och register som står i oktavförhållande till varandra. Berlioz lär rentav ha kallat Aristide Cavaillé-Coll en rymling från medeltiden och en öronplågare, medan Neukomm förklarade sig av respekt för den rena harmonin inte kunna tillåta stämmor som "inte hade någon annan avsikt än att skapa effekter och som inbegriper register som Mixture, Cymbale, Cornet, Fourniture, Plein-jeu. Det är oväsen, oväsen och inget annat än oväsen!"
I Tyskland hade debatten börjat långt tidigare. Akustikern Ernst Chladni och musikteoretikern Georg Weber framträdde i början av seklet som motståndare till alikvotstämmor och blandstämmor, även om de förmodligen hade andra utgångspunkter än Berlioz och Neukomm. Abbé Vogler motsatte sig mixturer, däremot inte alikvotstämmor. Chladnis, Webers och Voglers publikationer utlöste en debatt som framförallt fördes av orgelteoretikerna Johann Gottlob Töpfer och Friedrich Wilke i tidskrifterna Allgemeine Musikalische Zeitschrift och Cäcilia under 1830-talet. Wilke sammanfattade sina idéer i en skrift som utkom 1839.
Hur påverkade dessa teoretiska debatter orgelbyggeriets verklighet, och vilken betydelse hade de för tillkomsten av en ny orkestral, eller snarare symfonisk, orgeltyp?

Erik Wallrup, Musikvetenskapliga institutionen. Stockholms universitet

Nietzsches stämningar

En hel del uppmärksamhet har i Nietzscheforskningen riktats mot musiken som tema i Friedrich Nietzsches tänkande. Därtill finns biografierna, i vilka musiken finns med som en given beståndsdel beroende på Nietzsches kontakt med i synnerhet Richard Wagner. Om det finns en enighet kring att Nietzsche präglats av musikaliska erfarenheter och att musiken satt tematiska spår, är det betydligt sämre ställt med undersökningar som visar musikens direkta inverkan på hans tänkande.
Ett exempel på en sådan direkt inverkan utgörs av stämningen, både som begrepp och som fenomen. I min uppsats "Den stämde Nietzsche" (C/D-uppsats som läggs fram i Stockholm VT2003) tematiseras begreppet stämning hos Nietzsche med fokus på den första fasen av hans tänkande, fram till och med de otidsenliga betraktelserna. Dessutom tas hänsyn till ungdomsperioden, då han dels författade ett antal texter av musikestetisk karaktär, dels komponerade egna musikaliska verk som han själv gav en musikestetisk tolkning av. Teoretisk grund ges genom dels den antropologiska fenomenologin (Bollnow och Fuchs), dels den hermeneutiska fenomenologin (Heidegger och Coriando).
Uppsatsens syfte är att visa att Nietzsche mycket tidigt fann ett av sina bärande teman genom musiken, men att detta tema generaliserades och överskred musikens gränser. Hans egna musikaliska erfarenheter, inklusive den intellektuella och personliga kontakten med Richard Wagner, utmynnade i Tragedins födelse med dess dualitet apolliniskt/dionysiskt, varav det senare är grundat på en uppfattning av musikens russkapande verkan. Till den uppfattningen kom han genom eget pianospel och komponerande, liksom de första steget mot ett musikestetisk arbete.
Det paper som föreslås skall vid sidan av en introduktion till uppsatsen innehålla en diskussion om de metodologiska problem som uppkommer vid ett studium av detta slag. Frågan om hur ett musikvetenskapligt arbete skall kunna hantera detta mångskiftande material för också in oss på institutionella gränser: hur kan musikvetenskap definieras i relation till intilliggande discipliner.

Doktorand Ingrid Åkesson, Svenskt visarkiv/Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Förebilder, förmedlare och förnyare. Kvinnor i svensk folklig vokaltradition under 1900-talet

Den folkliga vokala tradition som står i centrum för mitt planerade avhandlingsarbete är den vokala delen av folkmusiken - visor, trallar och fäbodarnas lockrop - motsvarigheten till den instrumentala spelmanstraditionen. Folkmusiken, den instrumentala såväl som den vokala, är till övervägande delen en gehörstradition där varje individ som är ett led i traditionen mer eller mindre har utformat sina egna varianter av visor eller låtar. Utövaren - sångaren eller spelmannen - är den centrala gestalten.
Den vokala traditionen har tidigare levt främst i den privata sfären; i köket, vid vaggan, i kyrkan och i vallskogen, medan instrumentalmusiken, representerad av spelmannen, är den som har dominerat i den mera offentliga eller publika sfären, till dans och vid bröllopsceremonier. Under 1900-talet har sången stigit in på nya arenor och sångarna fått nya roller.
Mycket av de vokala utövarnas repertoarer finns dokumenterat i Svenskt visarkivs samlingar, hos Sveriges Radio samt i andra arkiv och museer. I notuppteckningar och inspelningar möter vi både kvinnor och män. De största och rikhaltigaste repertoarerna är dock dokumenterade efter kvinnor.
De senaste ca 15 åren har intresset ökat starkt för svensk/skandinavisk folklig sång, trall och lockrop - och för andra kulturers folkliga rösttraditioner - bland både sångare och lyssnare, varav de allra flesta är kvinnor. Många söker sig till traditionsinspelningarnas sångare för kunskap och inspiration. Det är alltså en aktivering av ett relativt okänt klingande, folkligt kulturarv som äger rum.
Min avhandling ska undersöka relationen mellan några sångare i traditionsinspelningar och några yngre sångare aktiva idag, både professionella och amatörer. Därigenom vill jag undersöka förändringsprocesser under 1900-talet, dels i de musikaliska och sociala sammanhangen och dels i repertoar och framförande. Studien ska också problematisera relationen mellan vokalt - instrumentalt å ena sidan och kvinnligt - manligt å den andra.