MUSIKVETENSKAP IDAG
Konferens den 12-14 juni 2007 i Stockholm

Konferensen arrangeras av Svenska samfundet för musikforskning i samverkan med Institutionen för musik- och teatervetenskap, Stockholms universitet

Abstracts

Andreas Engström, doktorand, Institutionen för musik- och teatervetenskap

Ny musikteater, instrumental teater och synlig musik
Mitt föredrag behandlar en begrepps- och kategoriöversikt av det som går under samlingsnamnet ny musikteater, som växte fram under åren kring 1960. Jag presenterar några centrala texter och ser hur dessa förhåller sig till de verk som brukar anses exemplifiera den nya musikteatern. Detta i sin tur betraktas utifrån teoribildningen kring performativitet.

Lars Berglund, fil. dr, forskarassistent, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Änglar och sirener i barockens Rom. Om reception och performativitet i romersk gudstjänstmusik kring 1600-talets mitt

Under några decennier kring 1600-talets mitt var den romerska musiken dominerande och stilbildande. Musiker som Giacomo Carissimi, Luigi Rossi och Bonifazio Graziani framfördes och efterliknades runt hela Europa. Inte minst gällde det den kyrkliga musik som skrevs och framfördes i Roms basilikor.

1657 utfärdades i Rom ett påvligt dekret som på ett drastiskt sätt försökte reglera musikutövningen vid gudstjänsterna: den kyrkliga musiken skulle hädanefter vara allvarlig, kyrklig och värdig och fick bara använda de i liturgin föreskrivna texterna; ängre avsnitt för soloröst fick inte förekomma; och det bestämdes att man i kyrkorna snarast skulle sätta upp galler eller skärmar, som gjorde att sångarna inte var synliga för åhörarna i kyrkan. Det tycks ha handlat om ett försök att stävja dels öppet erotiska inslag både i det musikaliska tonspråket och i de till Kristus eller Maria riktade texterna, dels den otillbörliga fokuseringen på de uppträdande (kastrat-)sångarnas röster och kroppar.

Starkast var dessa tendenser i kretsarna kring jesuitorden: i kyrkorna S. Apollinare och Il Gesù. Min studie är ett försök att mot bakgrund av denna konflikt, och med avstamp i performativitetsbegreppet, skissera några olika tänkbara historiska receptions- och förståelsemodi när det gällde musiken under dessa gudstjänster. Min utgångspunkt är att mottagandet av denna musik och dessa framträdanden inte var enhetligt, utan tvärtom högst heterogent och under konstant omförhandling. Jag vill också försöka visa att de i påvemaktens ögon moraliska och teologiskt dubiösa ingredienserna var del av ett medvetet retoriskt program från beställarnas (jesuiternas) sida, där de medvetet kalkylerade risker mot vinning: den retoriska kraften och de moraliska farorna med denna kyrkomusik var två sidor av samma mynt. För att vinna det ena måste man riskera det andra

Folke Bohlin, professor em., Lund

Vem komponerade den så kallade folkvisan "Uti vår hage"?
"Uti vår hage, folkvisa från Gotland" har fått en grundmurad ställning som en av våra mest älskade folkvisor, inte minst i Hugo Alfvéns körsättningar. Hans manskörsats har dock avslöjats som en lätt bearbetning av en anonym fyrstämmig sats i Hugo Luttemans sångsamling "Fyris" (ca 1890). Märkligt nog har man hittills inte funnit någon tidigare källa till vare sig melodin eller arrangemanget och inte heller till texten - bortsett från första strofen. Det finns nämligen en gotländsk uppteckning från 1870-talet,"Äuti mors hage", en tvåstrofig text med dubbelt omkväde men utan melodi.

En rimlig hypotes tycks mig vara att Hugo Lutteman som själv var gotlänning hade kommit över denna uppteckning och använde den som utgångsmaterial för en så gott som helt nyskapad visa, en fejkad folkvisa "från Gotland", redan från början presenterad i en sats för fyra mansröster.

Han (eller kanske en medarbetare) behöll bara första strofen som bearbetades och byggdes ut med tre helt nya strofer. Musiken komponerade Lutteman i nära anslutning till sånger som ingick i den stora repertoar han som professionell kvartettsångare behärskade.

Närmast tycks han ha associerat till en annan visa med två textrader, vardera följd av omkväde, nämligen "Den bergtagna", känd i Hæffners arrangemang som utgetts på nytt år 1861. Lutteman valde samma tonart, h-moll, och omformade de musikaliska motiven för att passa sin daktyliska vers. Han utnyttjade också "Till Österland vill jag fara" i Hedins ännu sjungna arrangemang, även det i h-moll.

Märkligast är att han i slutet där "krusade-mynta" ändrats till "ljuva krusmynta" tycks ha lånat musikaliskt material från slutet av Josephsons "Serenad": "säg, vill du följa mig, ljuvaste tröst".

Full bevisning i frågan om tillkomsten av "gotlandsvisan" saknas ännu, men sannolikt är det en fyrstämmig komposition från åren kring 1880 av Hugo Lutteman.

Per F. Broman, Assistant Professor of Music Theory, College of Musical Arts, Bowling Green State University, Ohio, USA

Beyond Diegesis: Ingmar Bergman and Music

When asked in 2005 if he believed in God, Ingmar Bergman replied, "I believe in other worlds, other realities. But my prophets are Bach and Beethoven; they definitely show another world." Apart from a short study by Michael Bird, the music of his films has gained little attention. Bergman has been seen as the ultimate inventor of breathtaking images and deformed mirrors of human anxiety on screen, rather than, say, as a creator of Gesamtkunstwerken. In his conception of one of his most successful films, Cries and Whispers, there were only images, no narrative or music: "I see a road, and a girl on her way to a large house, a manor house". Inside the house there's a large red room where three sisters dressed in white are sitting and whispering together. Turning to Sven Nykvist, he asked, "Do you think it could turn into a film?" Indeed it could, but the music was essential: The Sarabande from Bach's Fifth Cello Suite accompanies the central scene of redemption, almost the sole expression of emotional intimacy: the embrace between the alienated sisters. The scene follows shortly after the flashback to Karin's self-mutilation as an act of desperation in a loveless marriage. In his existential dramas from the 1960s and 70s, Bergman had moved far from his conventional use of music in his early films by composers such as Erik Nordgren, Dag Wirén, and Karl-Birger Blomdahl.

In this paper, I will analyze the role music plays in a few key scenes of Bergman's films (Cries and Whispers, Through a Mirror Darkly, Autumn Sonata, and Saraband), all of which feature works by Bach. My analysis diverges from Hollywood-derived scholarship, deemphasizing functional categories "underscoring" and diegesis. In Bergman's mature films, music is rarely "under" and provides the same function regardless of diegetic source.

Johanna Broman Åkesson, doktorand, Institutionen för musik- och teatervetenskap, Stockholms universitet

Povel Ramel i populärmusiktraditionen

Povel Ramel har i sin musikaliska produktion relaterat till en mängd populärmusikaliska genrer. Hela den äldre populärmusikaliska epokens olika skiftningar, från skillingtrycksvisan i slutet av 1800-talet till och med 1950-talets calypso, tycks rymmas i Ramels verk - ibland som parodier eller pastischer, ibland som klangbottnar i hans friare skapelser. Hur knyter hans verk an till och hur distanserar de sig till äldre genrer och stildrag? Finns det bland alla dessa parodier, pastischer, humoresker, travestier och alluderingar något som man kan urskilja som Ramels egen stil?

Syftet med min doktorsavhandling, kretsande kring Knäppupptiden 1952-1968, är att utreda hur Povel Ramels verk förhåller sig till populärmusiktraditionen samt att därigenom, förhoppningsvis, kunna fånga Ramels särart som kompositör och textförfattare. I denna presentation kommer jag att visa konkreta analysexempel där jag medelst traditionell musikanalys och semiotisk tolkning belyser några av verkens intertextuella dimensioner, eventuella genrebrytningar samt tendenser till personliga drag.

Gunnar Bucht, professor em., Stockholm

"…av uttryck buret rum" eller tonens metafysik

Inledningsvis diskuteras relationen mellan ljud och ton så som den kommer till uttryck hos John Cage och Pierre Schaeffer. Kritik riktas mot sammanblandningen av dessa fenomen och framhävs tonens rumsskapande förmåga. Därefter införs och presenteras Jacques Handschins arbete Der Toncharakter och hans på kvintintervallet uppbyggda tonsystem i kontrast till det sedvanliga skalsystemet. Begreppet "tonkaraktär" behandlas och dess innebörd är att en ton är mer än en tonhöjd. Den utpekar tonens nära eller avlägsnare släktskap med andra toner, att tonerna lever i ett ömsesidigt förhållande, liksom familjemedlemmar, ett slags tonernas samvälde. Tonkaraktärerna framträder tydligast inom enstämmig musik och i nyare tid kan de kännas igen som tonartskarakteristik. Sedan problematiseras skillnaden mellan ton och tonhöjd eftersom den sista också återfinns inom det talade språket. Sist och slutligen redovisas Handschins uppskattning av antikens myt om musikens uppkomst och hans avvisande av funktionella förklaringar. Framställningen utmynnar i sympati för tonens implicita filosofiska och metafysiska aspekter.

Louise Bäckvall, Institutionen för humaniora, Växjö universitet

En nordisk balladportal - planer och visioner

Det är viktigt att hänga med i den digitala utvecklingen. Någon gång, förr eller senare, måste Sveriges balladskatt digitaliseras och vi tänker att det inte skadar att börja i ett hörn. Vi i Växjö tycker att det vore väldigt roligt att få till stånd en nätportal där man enkelt och tydligt kan söka i det material som vi nu under en längre tid har sysslat mycket med. Det rör sig främst om ballader, men också lyriska visor, psalmer m m som vi genom denna nätportal skulle kunna göra tillgängligt för allmänheten och kanske ännu viktigare, göra materialet sökbart. Sedan början av år 2007 samarbetar vi med MENOTA (Medieval Nordic Text Archive) i Oslo för att hitta en bra lösning på hur Växjösamlingen bäst publiceras på nätet. Jag kommer att berätta om detta arbete och om de övervägningar vi gjort om vad som bör vara sökbart i det material vi lägger ut.

Anders Dillmar, fil. dr, teol. kand., Uppsala

Hæffner och Luther - okända och ökända

Vad har koralboksredaktören Johann Christian Friedrich Hæffner och reformatorn Martin Luther med varandra att göra? I den mån de idag är kända, är de kanske snarast ökända - åtminstone i svenska sammanhang. Hæffner anklagas för att ha förstört psalmsången under 1800-talet och Luther ses som en livsförnekande moralist, vilken allt vad jantelag heter kan skyllas på. Sådana påståenden bygger dock i högsta grad på okunskap om deras faktiska tänkande och historiska insatser.

På det musikaliska området finns intressanta kopplingar mellan dem, vilka tidigare inte har uppmärksammats. En genomgång av koralböcker och anknytande material från början av 1800-talet visar nämligen att Luther utgjorde nyckelperson och förebild för Hæffner under hans arbete med en ny koralbok för Sverige. Koralboken utgjorde ackompanjemangs­bok till den nya psalmboken 1819. I denna infördes inte bara flera tidigare i Sverige oanvända "Luthermelodier". Också många små ändringar av de tidigare använda melodierna hänvisades till de principer som Hæffner ansåg sig ha utläst ur Luthers musikaliska arbetssätt, då denne skapade den protestantiska kyrkans psalmsång under 1500-talets första del.

Jag har därför försökt sammanfatta hur Hæffner i sin hantering av koralmelodierna i början av 1800-talet motiverades av Luther. Trots påtagliga skillnader mellan deras respektive notbilder kan man utan tvekan påstå att Hæffner var väl påläst i ämnet - även vid en jämförelse med vad vi idag vet om "luther­melodierna". Dessa har f.ö. under senaste år ägnats en stor studie på nordisk basis (genom NORDHYMN), vilken utgör en bakgrund till mitt eget arbete. Frågeställningarna är därför inte bara historiska utan även aktuella i nutiden.

Sammanfattningsvis ställer jag frågan hur Hæffner inspirerades av Luther - både ideologiskt och musikaliskt-praktiskt. Som en biprodukt av arbetet har en förteckning vuxit fram över de melodier som Hæffner ansåg ha med Luther att göra. Den innehåller flera överraskningar.

Bengt Edlund, professor, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet

Citat eller allusioner?

Det förefaller som ett välbekant motiv ligger strax under ytan i ett flertal av de kompositioner som Chopin skrev, bearbetade resp planerade under sin trista men också flitiga vistelse på Mallorca vintern 1839/39. Redogörelsen för dessa melodiska associationer öppnar för en diskussion om vad som är trovärdigt när det gäller att påvisa motiviska likheter i enskilda stycken, inom cykliska verk och mellan fristående verk, och belyser också aspekter av Chopins kompositionsteknik.

Olle Edström, professor, Institutionen för kultur, estetik och medier, Göteborgs universitet

Text och musik i Taubes sånger: samband, mot- och medverkan

I föredraget som baseras på min nyutkomna bok om Evert Taubes musik diskuteras a) samband mellan musikaliskt uttryck och textligt innehåll inom åtta olika 'musikstilar', b) vår tolerans att acceptera olika strofer till samma melodi, samt ger c) exempel på sam- och motverkan mellan textens innehåll/musikens uttryck och framförandets/arrangemangets betydelse.

Nora A. Engebretsen, Assistant Professor of Music Theory, College of Musical Arts, Bowling Green State University, Bowling Green, Ohio, USA

From the 'ethnic fringes' to the harmonic mainstream? Nordic music and the minor dominant in late 19th- and early 20th-century theory

This paper considers the use and influence of Nordic music in later nineteenth- and early-twentieth-century Austro-German harmony treatises, departing from Hugo Riemann's claim that "It was only with the emergence of a national Nordic music (Hartman, Gade, Grieg) that attention was drawn to the characteristic effects that pertain to the minor mode" (Folkloristische Tonalitätsstudien, p. 13). In particular, Riemann credits Nordic composers with the resurrection of the minor dominant-a practice that intersected significantly with the rethinking of issues of mode and key, initiated by Hauptmann's assertion of the "minor-major" key, which preoccupied theorists throughout the second half of the nineteenth century.

Discussions of the minor dominant in the treatises of Goethe, Oettingen, Riemann and others are considered, and these works are shown to repeatedly invoke both folkloristic and nationalist Nordic musics specifically as a proving ground for theoretical abstractions related to the authors' claims of harmonic dualism. In this context, passages illustrating realizations of the "true minor principle" are most often presented as exemplars of normative practices within a segment of a pan-Germanic practice and are invoked as "proof" of the validity of speculative harmonic theories-though Alexander Rehding's (2003, p. 176) recent characterization of Riemann's interest in Slavic, Celtic and Nordic musics as pure, utopian environments, "detached from the European mainstream," in which the otherwise failed harmonic dualism continued to thrive will also be considered.

The connection between Nordic music and nineteenth-century harmonic theory proves to be less causative than Riemann's assertion might suggest, but nonetheless proves to offer an interesting perspective on modal theory and national identity in the late nineteenth century.

Karin Eriksson, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Svensk folkmusik blir svensk världsmusik - Ideologi i förändring under 1970­tal*

1970-talet var en omvälvande tid inom svenskt musikliv. Tidsandan var starkt färgad av framtidstro, kreativitet och experimentlusta när den svenska folkmusikvågen svepte över landet. Undersökningen söker svar på När och hur svensk folkmusik blev en del av svensk världsmusik. Utifrån ett ideologiskt perspektiv söks fördjupad kunskap om den svenska folkmusikens förändring i relationen till populärmusiken men även förhållningssättet till folkmusiken hos musikrörelsens anhängare. En fallstudie genomförs av musikgruppen Vargavinter i musikerkollektivet Ett minne för livet. Tolkningar görs utifrån studiet av den svenska progressiva musikrörelsens tidskrift Musikens Makt.

Studien visar att Musikens Makt och Vargavinter betraktade folkmusiken som internationellt kommunikativ samtidigt som den bar på en kulturell musikalisk identitet. Den tillskrevs även budskap som solidaritet, gemenskap och samhörighet. Vargavinter hade ett fritt förhållningssätt till alla musiktraditioner och blandade friskt folkmusik och populärmusik.

Att framkalla en känsla av gemenskap i tid och rum är karaktärsdrag som ofta tillskrivits nutida världsmusik. Detta är dock synligt redan under 1970-tal - i Vargavinters musik och musicerande och Musikens Makts artiklar. Således kan 1970-talet anses vara en betydelsefull tid för den tidiga världsmusikens framväxt.

Karin Eriksson, fil. dr, Institutionen för humaniora, Växjö universitet

En samling med många frågetecken

Vårvintern 2005 upptäcktes en större samling med ballader, visor, sånglekar med mera på stadsbiblioteket i Växjö. Det kunde konstateras att samlingen kunde knytas till åtminstone två personer, engelsmannen George Stephens och den i Sverige betydligt mer välkände Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, ibland kallad den svenska etnologins fader. Båda var verksamma i Stockholm under mitten av 1800-talet, och gav tillsammans ut både en samling med svenska folksagor och första delen av en tänkt svensk utgåva av visor i flera band. Stephens och Hyltén-Cavallius hade ett brett intresseområde, med intresset för det fornnordiska (i vid bemärkelse) som det centrala. De var också delaktiga i nyliberala och skandinavistiska kretsar i Stockholm, samt var med och instiftade en handfull sällskap, bland dem Svenska fornskriftsällskapet.

Samlingen i Växjö är intressant av flera orsaker, bland annat för att den innehåller ett flertal balladtyper och -varianter. Men det finns flera frågetecken runt samlingen. Hit hör vem/vilka som gjort uppteckningarna, hur den förhåller sig till andra samlingar (exempelvis en förvarad på KB), syftet med samlingen, med mera. Det är troligt att samlingen kan dateras till 1840-talet, även om det antagligen tillkommit uppteckningar både före och efter. En mer exakt datering av samlingen återstår att göra.

Presentationen vid konferensen kommer att sätta in samlingen i en samtida kontext med en diskussion om Stephens och Hyltén-Cavallius som samlare, fornforskare, skandinavister etc., samt som representanter för den grupp med samlare som var verksamma under mitten av 1800-talet. Ett flertal av de frågetecken som fortfarande finns runt samlingen kommer också tas upp, med förhoppningen att konferensens deltagare kan bidra med nya infallsvinklar, idéer och kanske några svar.

Louise Eulau, doktorand, Institutionen för musik- och teatervetenskap, Stockholms universitet

Visor i livets början för barn och föräldrar på en barnintensivvårdsavdelning

Det symbiotiska förhållande som finns mellan spädbarnet och modern under hela nyföddhetsperioden kommer lätt i obalans när barnet hamnar i respirator, kuvös eller har olika missbildningar som försvårar ett naturligt umgänge. Utifrån erfarenheten att musik och speciellt den mänskliga rösten vid sidan av doft utgör en stark potential för igenkännande och trygghet hos människan, är syftet att med personalens hjälp söka uppmuntra föräldrar att sjunga för sitt spädbarn även när det hamnar på sjukhus.

Den övergripande målsättningen med projektet var att utforma en skriftlig mall i samarbete med vårdpersonalen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska universitetssjukhuset i Solna vilken skulle kunna ligga till grund för att personalen rutinmässigt kan uppmuntra och stötta föräldrar att sjunga för sitt barn. Mallen har mynnat ut i ett lättfattligt informationsblad som föräldrarna kan få när de anländer till avdelningarna.

Projektet drevs som en seminarieserie med två möten mellan projektledare och vårdpersonal under vintern och våren 2006. Till seminarieserien hörde en enkätundersökning som hade till uppgift att ta reda på vilken förförståelse personalen på de olika avdelningarna hade om betydelsen av att föräldrar sjunger för sina nyfödda samt vilka attityder som fanns inom personalen till projektet och i vilken utsträckning man var beredd att engagera sig i detta. Resultaten av enkätstudien och de tankar och önskemål som framkom under seminarierna blev grundläggande för informationsbladets utformning. Medel till projektets genomförande erhölls från forskningsprogrammet "Kultur i vården och vården som kultur" vid Stockholms Läns Landsting.

Petra Garberding, doktorand i etnologi, Södertörns högskola

Musik och politik i skuggan av nazismen: Kurt Atterberg och de svensk-tyska musikrelationerna

I mitt bidrag vill jag presentera min kommande avhandling med ovanstående titel. I min avhandling undersöker jag hur musik användes som politiskt redskap, hur klassisk musik användes för att skapa nationella och etniska identiteter och vad detta betydde för de svensk-tyska relationerna under 1930- och 40-talet. Jag studerar också på vilket sätt centrala nazistiska begrepp tolkades utifrån en svensk kontext och vad detta innebar för de svensk-tyska relationerna. I fokus står texter av och om den svenske tonsättaren Kurt Atterberg (1887-1974) som var en central gestalt i de svensk-tyska musikrelationerna. Jag har undersökt material i svenska, tyska och österrikiska arkiv. I avhandlingen tar jag upp fyra större teman som aktualiseras i Atterbergs material:

1. Arbete för upphovsrätten och musikutbyte, dess betydelse för nazismen och Nazityskland och för de svensk-tyska musikrelationerna

Atterberg, som var en av grundarna till Föreningen Svenska Tonsättare och STIM, sändes ofta ut som svensk representant till bl. a. Tyskland för att förhandla om tonsättarnas rättigheter, samtidigt som det också innebar ett stort personligt engagemang för Atterberg. Upphovsrättsarbetet och musikutbytet fick ny innebörd i samband med nazismen och blev viktiga politiska redskap i nazipropagandan. I avhandlingen undersöker jag, hur naziregimens strävan efter att sprida nazismen via upphovsrättsarbetet och musikutbytet länkades samman med andra nationers strävan efter en starkare nationell identitet som även skulle få musikaliska uttryck - samtidigt som strävan efter en stark nationell identitet också kunde hindra nazismens spridning.

2. Receptionen av Atterbergs person och verk i Nazityskland

Atterberg sågs av naziregimen som en viktig länk till det svenska musiklivet. Atterbergs egen positionering som "tyskvänlig" och "opolitisk konstnär" ledde till att naziregimen räknade med honom som en samarbetspartner, samtidigt som man var osäker om hans partipolitiska position. Atterbergs verk, som präglades av "svensk folkton", tilltalade många "Norden"-begeistrade tyskar och blev användbara redskap i nazipropagandan. Samtidigt blev hans samarbete med judiska librettister problematiskt i Nazityskland.

3. Strider i det svenska musiklivet och deras betydelse för de svensk-tyska relationerna

Atterbergs position i det svenska musiklivet var mycket omdiskuterad. Han betraktades av sina kollegor å ena sidan som en hjälpsam person, god organisatör och kunnig i upphovsrättsangelägenheter, å andra sidan sågs han av sina kritiker som en odemokratisk, maktgirig manipulatör som inte tillät andra åsikter förutom sina egna. Atterbergs hårda fördömanden av modernismen och hans försök till uteslutning av icke önskade dirigenter liknades nazistiska praktiker av hans motståndare. Men ambitionen att uppnå ett "genuint svenskt musikliv" handlade i Atterbergs fall snarare om en strävan efter de "rätta" uttrycken för svenskhet än om rasfrågor. Jag argumenterar i avhandlingen att Atterberg och många av hans kollegor i Sverige och i andra länder såg engagemanget i Nazityskland som ett sätt stärka det egna nationella musiklivet.

4. Tillbakablickar efter 1945 och svensk historieskrivning

Efter kriget anklagades Atterberg för att ha varit nazist eller nazistsympatisör. Jag argumenterar att Sveriges strävan efter att bygga folkhemmet och den "goda" nationen krävde sådana praktiker, nämligen uteslutning av sådana människor som hade kollaborerat med nazister som nu symboliserade ondskan. Ett annat skäl är den fram till 1990-talet uteblivna uppgörelsen med Sveriges inblandning i nazismen och Nazityskland. Atterberg blev en lämplig syndabock för att skapa en god svensk historieskrivning eftersom hans musikaliska gärning inte värderades särskilt hög i Sverige och eftersom han många gånger hade betett sig på ett sätt som uppfattades om intolerant och odemokratiskt av kritikerna. Fördömandet av Atterberg gynnade även ett musikestetiskt skifte i det svenska musiklivet, när nationalromantiken ansågs vara föråldrad och nya inriktningar tog vid.

Ursula Geisler, Dr Phil., forskarassistent, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet

Propagandamusik eller musikpropaganda? Nordische Gesellschafts verksamhet på 1930- och 1940-talet

Musikproduktion och -reception i 1930- och 1940-talets Tyskland styrdes till stor del av nazistisk propaganda och institutionernas likriktning. En av dessa institutioner var Nordische Gesellschaft, som grundades 1921 ursprungligen i syfte att stärka de ekonomiska och kulturella kontakterna mellan Lübeck och Östersjöländerna. Från och med 1933 var det en organisation för förtäckt nazistisk propaganda, som skulle verka både utåt mot de skandinaviska länderna och inåt mot den tyska befolkningen. Målsättningen var att befästa den "nordiska tanken", som stod för en kultursyn härledd ur ett rasistiskt tänkande. Musik användes och funktionaliserades i olika sammanhang. Nordische Gesellschafts verksamhet omfattade bland annat konserter i Tyskland med så kallad nordisk musik och inbjudningar av nordeuropeiska musiker till "Tredje riket". Det var framför allt "Reichstagungen" i Lübeck, där ett släktskapsförhållande mellan de "germanska" länderna skulle befästas med musikaliska medel. I svenska Musikerförbundets tidskrift Musikern och i Nordische Gesellschafts tidskrift Der Norden finns upplysningar kring denna musikaliska verksamhet och konsertverksamheten i övrigt.

Nordische Gesellschafts verksamhet på 1930- och 1940-talet kommer att vara min utgångspunkt för en tvärvetenskaplig paneldiskussion om det svenska musiklivet och nationalsocialismen. Den kontinentaleuropeiska musikmarknaden och det tyskspråkiga musiktänkandet hade sedan gammalt stort inflytande i Sverige. Att detta inflytande skulle ha försvunnit just under den period då den nationalsocialistiska diktaturen likriktade det tyska musiklivet är mer än osannolikt. Därför är det också mera angeläget att fråga "hur" än "om" och "varför" nationalsocialistiska föreställningar har influerat musikkulturen i Sverige.

Camilla Hambro, doktorand, Institutionen för kultur, estetik och medier, Göteborgs universitet

Historiografiske perspektiver på Agathe Backer Grøndahl (1847-1907) og hennes posisjon i norsk musikkliv

Årets jubilant har en selvfølgelig plass, som gjemt, men ikke glemt i "norsk musikkhistorie". Det tas utgangspunkt i bildet som gis av henne i henholdsvis norsk musikkhistorie henholds­vis 1878, 1921, 1971 og 1999:

Førstnevnte inneholder en kort biografi. Hun "gav Koncert i Christiania, paa hvilken blev opført en af hende komponeret Scherzo for Orchester, der lige som hendes pianistiske Præstationer blev modtaget med stort Bifald af det talrigt forsamlede Publikum."

I 1921 karakteri­seres komposisjonene hennes som "blomster, som dufter søtere end kanske nogen andre i vor tonekunst," og "en guld­grube av ædel roman­tisk lyrik".

50 år senere blir hun viet forholdsvis stor plass "I skyg­gen av Grieg". Plasseringen forklares med at talentet til komponistene i "skyggen" lå på et mer "beskjedent plan". En av hennes enkleste romanser, danner grunnlag for utvalgte musikkanalytiske observasjoner der det framholdes at en enkelt, raffinert alte­rert vekseldomi­nant-akkord er "det eneste harmoniske trekk i romansen som viser at den er skre­vet midt i [!] romantikken". Hennes styrke ligger i "melo­disk sjarm og fin klang­sans". Backer Grøndahl blir en ufar­lig og ut­preget kvin­ne­lig "preget av den moderate linje i tysk roman­tikk" og "de mer mode­rate trekk" i Griegs stil.

I 1999 hersker fortsatt en nesten fullstendig mannlighet i norsk 1800-tallsmusikks offentlige image. Kvinner nevnes primært som utøvere, fortrinnsvis i hjemmene. Backer Grøndahl "kom til å spille en like be­tyde­lig rolle for kvinne­lige musikere som Ole Bull i første del av århundret hadde spilt for ut­vik­lingen av en nasjonal kultur." Dessuten er hun - som Jan Ling påpeker - tildelt "futtiga sex sidor […] jämfört med Griegs åttiosidiga monografi". Det er "oförsvarligt snedvridet" her finns "åtskilligt mer at utforska och omvärdera..."

I innlegget vil jeg nettopp ta opp Lings oppfordring i omtalen av Agathe Backer Grøndahls komposisjoner, som fortsatt ikke går for å være stort mer enn "fulle av den reneste poesi".

Steven A. Harper, assistant professor, Dr., School of Music, Georgia State University, Atlanta, USA

Motivic Identity and Musical Syntax in the Solo Wind Works of Åke Hermanson
Åke Hermanson´s five pieces for solo wind instruments (Opp. 6, 11, 13, 19, and 26) constitute a unified body of work. The pieces are all based on similar motives, and, indeed, there are some distinctive motives that occur in several of the works (at times in the same notation, even though the instruments transpose at different intervals). However, Hermanson´s motives are generally such that their identity is manifest at a level more abstract than is typical; in cognitive terms, his motives´ essential identities tend toward the superordinate level, rather than the basic level (Rosch et al 1976; Zbikowski 2001). His most typical kinds of motives include steady-state ideas (in which a single pitch is reiterated), oscillations between two different pitches, and flourishes (quick successions of notes, often with an arch shape). In using and developing his ideas, Hermanson presents motives in what might be more like a basic-level context (e.g., a seven-note oscillation of equal note values, as in "Alarme"), but alters them in ways that retain only the abstract shape or that obfuscate the categorization boundaries. For example, a much shortened oscillation motive and an embellished steady-state motive start to become difficult to distinguish. Furthermore, this abstractness of idea allows Hermanson to order and link ideas in ways that subvert typical segmentation strategies (Hasty 1981; Lerdahl and Jackendoff 1983). These two aspects (highly abstract materials and deliberately obfuscated presentation) in part account for the concentratedness of these works.

Kia Hedell, fil. dr, tf universitetslektor, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet/Körcentrum vid Uppsala universitet

Svensk körforskning - ett försök till en lägesbeskrivning

Svensk körsångs betydelse för svenskt musikliv påtalas ofta i olika sammanhang. Den svenska körsången beskrivs som en folkrörelse med tradition flera hundra år bakåt i tiden. "Det svenska körundret", en benämning för den kvantitativa och kvalitativa utvecklingen inom svensk körsång alltsedan efterkrigstiden, återkommer ofta i skildringar av Körsverige. I populära sammanhang framställs svenskarna inte sällan som ett "körsjungande folk".

Inom det musikvetenskapliga ämnet spelar dock inte körforskning en särskilt framträdande roll. Bo Wallner ställde en diagnos på forskningen om svenskt körliv och svensk körrepertoar utifrån sin horisont år 1985 ("Körlivet/De stora a cappellasatserna" i Lodet och spjutspetsen). Frågan är om denna diagnos fortfarande gäller, eller om läget på körforskningsfronten har ändrats under de senaste 30 åren.

I denna presentation vill jag diskutera forskningsläget vad gäller körsång och körkomponerande i Sverige dels med utgångspunkt i Wallners beskrivning, dels med utgångspunkt i en egen studie av olika körers repertoarer. Jag vill diskutera befintlig forsknings förtjänster men också mer problematiska sidor av den. Jag vill också blicka framåt och föreslå vägar vidare i detta ännu till stora delar obearbetade men ständigt aktuella forskningsfält.

Lennart Hedwall, docent, Stockholm

Bellman i det gustavianska musiklivet
Kapitlet "Bellman och musiken" har nästan alltid kretsat kring den skicklige parodikern Bellman som elegant användare av främmande melodimaterial. Men under hans sista år inträder en ny fas i hans diktning, och efter mötet med Kraus 1787 och dennes tonsättning
av den gripande Elegien över sonen Elis död, börjar flera av de samtida svenska tonsättarna skriva musik till Bellmans dikter, inte bara Kraus utan också Wikmanson, Åhlström och Uttini. Samtidigt vidgas Bellmans konstnärliga umgänge, främst genom att han får tillträde till arkitekten Erik Palmstedts familjekrets och där på ett jämlikt plan
möter andra författare, musiker och konstnärer. Sitt enda egentliga officiella erkännande får Bellman dessutom genom invalet i Musikaliska Akademien 1793. Denna sena epok i hans liv är ännu tämligen dåligt belyst, och därför kunde redan en liten exposé över denna
"försummade forskning" kanske vara motiverad.

Cecilia Hultberg, professor, Musikpedagogiskt centrum, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm

Intention, interpretation och tradition. Stefan Östersjös instudering av Per Nørgårds Returns för sologitarr

I denna presentation redogör jag för erfarenheter från ett avslutat konstnärligt forskningsprojekt, Musikers tolkningsprocesser, här huvudsakligen exemplifierat av Stefan Östersjös instudering av Per Nörgårds Returns för sologitarr från 1976. För projektet som helhet valde jag ett kulturpsykologiskt perspektiv, vilket innebär att relationer mellan individer och traditioner fokuseras; i detta sammanhang främst relationer mellan tolkande musiker och musiktraditioner respektive framförandepraxis.

Under projektet följde jag kontinuerligt planerade instuderingar av verk från olika epoker och stilar inom västerländsk konstmusik samt offentliga framföranden: konserter eller inspelningar. Sex konserterande musiker som även undervisar i högre musikutbildning samt deras studenter medverkade. Musikerna deltog i samtliga faser av sina respektive delstudier; repetitioner videofilmades, liksom deltagarnas kommentarer om sitt agerande. Dessutom dokumenterades även andra åtaganden som de ansåg väsentliga för dem som musiker. Separata och kollaborativa analyser gjordes, förutom av respektive musiker och mig, även av en forskare som inte deltagit i datainsamlingen. Resultatkategorier för varje delstudie genererades ur data, relaterades till de övriga delstudierna, reviderades och sammanställdes för hela projektet. Resultaten kommunicerades till deltagarna för eventuell komplettering.

Stefan Östersjös instudering av Returns belyser särskilt utmaningar som interpreter ställs inför när framförandepraxis ännu inte har etablerats, och när den notation som används delvis inte är avsedd att representera kompositörens intentioner. Samarbete mellan komponist och interpret belyses, dels i relation till Nørgårds personliga kompositionsstil, dels i relation till notations- och framförandepraxis i västerländsk tonal tradition. Relationen interpret-musiktradition-framförandepraxis i denna delstudie belyses ytterligare genom att den jämförs med resultat från Stefan Östersjös parallellt dokumenterade instudering av Solosvit för luta i c-moll av J. S. Bach.

Sören Johansson, doktorand, Musikpedagogiskt centrum, Kungl. Musikhögskolan, Stockholm / universitetsadjunkt, Institutionen för kultur och medier, Högskolan Dalarna

Gymnasieungdomars föreställningar om musiken som karriärväg

Vilka föreställningar har gymnasieungdomar om musiken som karriärväg? Vilka är deras motiv till fortsatta studier inom formell musikutbildning? Ungdomars stora intresse för utbildningsvägar inom musik och media på gymnasie- och högskolenivå har lett till en expansion av utbildningar och utbildningsanordnare i Sverige under senare år. Expansionen har stöttats av KK-stiftelsens definition av Upplevelseindustrin som en tillväxtsektor. Högskoleverket pekar dock på att det inte finns något ytterligare arbetsmarknadsbehov av konstnärligt utbildade fram till år 2020.

Syftet är att förstå vilka handlingsmöjligheter gymnasieungdomar ser i valet av musiken som karriärväg trots arbetsmarknadsstatistik som pekar på små möjligheter till ekonomisk försörjning inom området. Kunskapen kan användas till förbättring av information och kursinnehåll gällande formell musikutbildning inom ramen för Bolognaprocessen.

Genom etnografiska fältstudier vid musikestetiska gymnasieprogram i Falun och Karlstad våren 2007 intervjuas och observeras några utvalda ungdomar i samband med undervisning gällande arbetsliv och konsertverksamhet. Deras beteenden, motivationer och känslor om musiken som karriärväg analyseras sedan som föreställningar. Med en analys av musik- och mediebranschens förändring ställd mot ungdomarnas föreställningar kan ett kunskapsbehov hos ungdomarna framträda. Analysen av branschens förändring sker genom litteraturundersökning och djupintervjuer med några branschföreträdare.

Sverker Jullander, professor, Institutionen för musik och medier, Luleå tekniska universitet

Edwin Lemare, Johannes Brahms och orgelns orkestralitet

Den brittisk-amerikanske organisten och tonsättaren Edwin Lemare (1865-1934), i dag närmast okänd, åtnjöt under 1900-talets första decennier anseende som världens främste orgelvirtuos. Hans karriär omfattade mängder av världsomspännande turnéer och bejublade framträdanden i de stora konserthusen. Lemare hade en formidabel spelteknik och var dessutom en av sin tids främsta improvisatörer.

Lemare verkade ivrigt för att hävda orgelns ställning i det allmänna musiklivet och var angelägen om att tvätta bort instrumentets rykte som tråkigt, stelt och nyanslöst. Denna kamp för orgeln handlade inte om att lyfta fram dess egenart utan skedde helt och hållet på det övriga musiklivets villkor. Han tog avstånd från det traditionella konceptet för orgelkonserter, vilket i praktiken innebar att endast en mindre del av hans repertoar utgjordes av originalmusik. I stället intogs rangplatsen av improvisationer och egna transkriptioner av 1800-talsmusik: orkesterverk, kammarmusik, pianostycken, m m. Som extranummer spelade han gärna parafraser över aktuella populära melodier.

Det var framför allt genom sina mycket talrika transkriptioner, som Lemare effektivt kunde visa att orgeln - dvs den då moderna anglosaxiska konsertorgeln - faktiskt fyllde tidens krav på expressivitet och nyansrikedom: ett orkestralt instrument som krävde ett orkestralt spelsätt. Lemares begrepp om orkestralt orgelspel innebar i första hand snabba och subtila koloristiska och dynamiska skiftningar men också differentierad artikulation och generöst rubato. Det är oklart huruvida han menade att överföringen av ett verk till orgel kunde tillföra nya kvaliteter eller om det enbart handlade om tillräcklig närhet till originalet för att försvara en plats på repertoaren - hans transkriptioner var uttryckligen avsedda att kompensera bristen på [för den samtida konsertpubliken acceptabel] orgelrepertoar.

Med exempel från Johannes Brahms - Akademisk festuvertyr och Tragisk uvertyr - visas hur Lemare realiserade sitt orkestrala ideal i en för exekutören krävande transkriptionskonst, där en högt utvecklad klangligt-teknisk uppfinningsrikedom ställs i originaltrohetens tjänst.

Eva Kjellander, Institutionen för humaniora, Växjö universitet

Den erotiske spelmannen. Näcken i sägen och ballad
Många av de teman och övernaturliga väsen som förekommer i de naturmytiska visorna hittar vi även i våra folksägner. Näcken är ett exempel på ett sådant väsen. Han uppehåller sig kring eller i vatten och han var farlig för alla och envar som kom i kontakt med honom. Män och kvinnor kom i kontakt med näcken på olika platser och under olika omständigheter. Sägnerna berättar om näcken som läromästare i musik, och det är männen som får lära sig den konsten, ofta genom att lämna något i utbyte för kunskapen. För kvinnornas del var han riktigt farlig och han lockade dem till både det ena och det andra, att röra sig utanför hemmet var förenat med stor fara.

I balladerna gestaltas han på ett annat sätt. Spelmanstemat existerar inte i balladerna utan det är den erotiske manspersonen som är huvudtemat. I balladen Agneta och hafsmannen berättas det om hur Agneta dras ner i djupet av näcken och tvingas leva med honom där.

Det finns många intressanta kopplingar mellan sägnerna och balladerna och min avsikt är att föra fram förslag på gemensamma beståndsdelar samt att diskutera de skillnader som föreligger.

Michael Kube, Dr Phil., Neue Schubert-Ausgabe, Tübingen, Tyskland

Allan Petterssons sista komposition. Något om hans altfiolkonsert, det ofullbordade partituret och det iscensatta uruppförandet.

Allan Petterssons sista komposition var en altfiolkonsert, som hans samtid inte ens visste om att han skrev på. Verket tar upp många frågor både vad beträffar dess uppkomst och dess väg till uruppförandet i Berlin 1988. Uppenbarligen hade man i stridens hetta, blind av glädje, underlåtit att ta notis om att partituret inte var fullbordat. Det förekommer flera luckor i orkesterpartituret och delar av instrumentationen är bara skissade. När man studerar autografen av partituret i original (i förlagsutgåvan saknas t.ex. titelbladet med sina notiser) liksom andra obeaktade eller opublicerade dokument, framkommer det att uruppförandet var en form av inscenering. Publiken förespeglades att ett helt nytt verk uruppfördes ur en komplett autograf skriven av Allan Pettersson, medan autografen i själva verket var ofullständig och inte brukbar utan att någon annan först gjort en rad kompositoriska ställningstaganden.

Sigurd Kværndrup, Dr. Phil, Institutionen för humaniora. Växjö universitet

Nyupptäckta balladtyper i Växjösamlingen

Af de 850 viseoptegnelser, som Växjö-samlingen består af, er de 370 versioner af 112 forskellige balladetyper; heraf er der 3 typer som ikke findes i TSB (de skal präsneteres). Desuden er der ca. 50 versioner som ikke findes i SMB; hertil kommer en räkke ukendte melodioptegnelser.

En anden synsvinkel på samlingens värdi er at den rummer hele 112 balladeoptegnelser fra Småland. Man kan således konstatere at Hyltén-Cavallius har lagt stor vägt på at få repräsen-teret sin hjemstavn med större vägt i det planlagte verk Sveriges gamle Folkeviser; hans engelske ven fulgte projektet op med denne omfattende afskrift, suppleret af senere ind-samling, isär af melodier fra Småland.

Vadim Larchikov, Ph.D-candidate, National Music Academy of Ukraine, Kiev, Lecturer, Odessa Music Academy, Ukraine

The lexicon of contemporary violoncello: The structural typology concept

In 1965, Xenakis wrote "Nomos Alpha", the cello solo composition which made the bomb-explosion effect signalising real revolution in the lexicon of violoncello's expressive and technical capabilities.

Exceptional enrichment and complication of the musical vocabulary, appearance of multitude of innovative expressive means, composition principles, playing techniques are the most specific, significant features of the XXth century. At that, this process is determined not simply by the abundant neologisation of single,somehow closed in geography and time lexicon (what was typical for preceding music history), but rather by simultaneous appearance and coexistence of numerous diverse new lingual and semantic systems of musical expression. Thus, the situation in the XX-XXIth centuries differs fundamentally from any of previous epochs: instead of unified complex of common expressive means, confined by certain code of rules and standards, we state currently simultaneous existence of conglomeration of numerous differently-directed autonomous systems, and our epoch's lexicon in whole is assembled today as multivariate meta-complex of all such systems.

If to imagine the "classical" musical phonemics as the three-dimensional system: pitch - length - loudness, the intonational-sonoristic paradigm of contemporary music appears the four-dimensional one, adding the timbre&articulation parameters of sound as the equipollent coordinate; timbre&articulation gains in importance of independent paramount differentiating criterion. The model of musical sound broadens immense, getting all noise phenomena to the sphere of aesthetic. The mankind comes to the concept of infinity of the timbre resources and sound capabilities of the musical expression.

Our time is the epoch of chromatisation of all used sound parameters, which is based on strong, constantly deepening individualization of the composer's style and language. This applies to any musical instrument, violoncello isn't the exception. During the XXth century, cello turned from its predominantly cantilena emploi of XIX c. into the bearer of exceedingly rich palette of intonational and sonoristic colours. Contemporary cello could provide incredible amount of timbre & articulation nuances. If to count the options of use the bow only (not taking into account crowds of versatile combinations because of usage of the left hand in different ways, a.o.), we come to the unbelievable number of 253 440 theoretically possible dissimilar articulations/strokes. But, all those vast thousands of options may be systematised as the complex of derivations of only nine different parameters of bowing!

The aim of this paper is to present the extended structural typology, created by the author probably for the first time in the world, of the contemporary violoncello's expressive means and technical capabilities which form its nowadays lexicon.

Boel Lindberg, professor, Institutionen för pedagogik, Växjö universitet

Kort presentation av projektet Intermedialitet och medeltida ballader

År 2005 upptäcktes i stadsbiblioteket i Växjö en stor handskriven samling bestående av drygt 800 uppteckningar av muntligt traderad vokal folkmusik varav en betydande del är s k medeltida ballader. Samlingen - numera kallad Växjösamlingen (VS) - härrörde från George Stephens (1813-95), en språkman och folklorist verksam i Sverige från 1830-talet och i Danmark från 1851. Stephens samlade uppteckningarna under en period på 1840-talet då han tillsammans med folklivsforskaren, bibliotekarien m. m. G.O. Hyltén-Cavallius var engagerad i ett projekt som syftade till att ge ut ett stort samlingsverk med alla i Sverige kända medeltida ballader. Av detta projekt kom endast första delen av en utgåva om sex band att ges ut (Sveriges historiska och politiska visor I, 1853).

En tvärvetenskaplig forskargrupp bestående av Lars Elleström (professor, litteraturvetenskap), Gunilla Byrman (docent, nordiska språk), Boel Lindberg (professor, musikvetenskap) och Magnus Gustafsson (antikvarie, Smålands musikarkiv erhöll i hård konkurrens med andra sökande och efter internationell sakkunnigbedömning ett forskningsmiljöstöd om sammanlagt 4,5 miljoner under 2 år med möjlighet till förlängning ytterligare 2 år för projektet Intermedialitet och medeltida ballader (http://www.vxu.se/hum/forskn/ims/intermediality_and_the_me/index.xml). Projektet började löpa i februari 2006. Med de anslagna medlen har vi kunnat knyta tre kvalificerade forskare till projektet: FD Karin Eriksson (musikvetenskap), Dr. Phil Sigurd Kværndrup (litteraturvetenskap), docent Tommy Olofsson (litteraturvetenskap). I projektet arbetar också amanuenserna Eva Kjellander och Louise Bäckvall.

Tobias Lund, doktorand, Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet

Natt, dag eller mittemellan? En Schubert-sång som kulturkritik, resignation och dagdröm.
Entusiasmen inom Franz Schuberts vänkrets för dennes tonsättningar av James Macphersons Ossian-texter betraktas ofta som oförklarlig. I en diskussion om en av dessa sånger hävdar jag att den var användbar för kretsen i deras tillvaro mellan kulturkritik, resignation och romantisk längtan. Jag menar att texten och musiken tillsammans bör ha uppfattats som en flerbottnad behandling av den samtida kult av ensamhet och sentimentalitet som så ofta kom till uttyck i vissa former av vandrande och privat musicerande.

Karin Nelson, doktorand, Institutionen kultur, estetik och medier, Göteborgs universitet/ universitetslektor, Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet

Är Heinrich Scheidemann kompositören bakom de två anonyma magnificat-bearbetningarna i Ze1 som det hitintills har hävdats?

Ze1 är en av de viktigaste 1600-tals manuskript i nordtysk orgeltabulatur, som bland annat innehåller en större del av Heinrich Scheidemanns (1596-1663) œuvre. Hitintills har det antagits att han även var upphovsman till de två magnificatbearbetningarna i Ze1 som i manuskriptet inte har någon signatur. Är han verkligen det?

Orsaken till frågeställningen är att jag funnit att magnificatbearbetningarna i Ze1 som bär Scheidemanns signatur är systematiskt uppbyggda och skiljer sig från de två anonyma bearbetningarna. När jag summerar de stilmässiga olikheter som förekommer i de två anonyma bearbetningarna kommer jag till resultatet att det är inte särskilt troligt att det är skrivet av samma person som har komponerat magnificatbearbetningarna som har Scheidemanns signatur.

Efter att ha analyserat magnificatcykeln i Ze1 anser jag att det är högst sannolikt att de två anonyma bearbetningarna kan attribueras Matthias Weckmann (ca 1616-1674) p g a många stilistiska likheter som jag kan påvisa i en rad musikexempel. Weckmann var en god improvisatör och genom sina tidigare studier och samlade erfarenheter hade han lärt sig denna konst. Jag menar att den systematiska uppställningen av Scheidemanns Magnificatcykel i Ze1 är ett pedagogiskt redskap för detta ändamål. Av någon okänd anledning fanns inte bearbetningen över VII. Toni av Scheidemann att tillgå vilket kan ha gjort att den unge Weckmann skrev ner en egen version i manuskriptet. Att det var en ung och oerfaren person som har komponerat Magnificat VII.Toni menar jag att avsaknaden av metodiskt mönster i verserna talar för. Trots avsaknaden av detta är musiken konstnärligt intressant vilket stärker troligheten att upphovsmannen är just Matthias Weckmann som några år senare kom att vara organist i sin tids största församling i Hamburg och en frontgestalt i stadens musikliv.

Henrik Rosengren, doktorand i historia, Historiska institutionen, Lunds universitet

Moses Pergament, "tyskheten" och den nazistiska utmaningen 1933-1945

Min konferenspresentation skall behandla en del av mitt pågående avhandlingsarbete om den svensk-judiske, finlandsfödde tonsättaren och musikskribenten Moses Pergament (1893-1977). Tematiken kommer att kretsa kring Pergaments identifikation med det tyska kulturarvet med särskild tonvikt på perioden 1933-1945. Under denna period var Pergament anställd som musikkritiker i tur och ordning på Svenska Dagbladet (1923-1937), Nya Dagligt Allehanda (1938) och Aftontidningen (1942-1956). Den nazistiska kulturpolitiken och dess konsekvenser för det svenska musiklivet i allmänhet, och för Pergaments judiska identifikation och hans förankring i det tyska kulturarvet i synnerhet står i fokus. Pergaments bildningsideal hämtades från den tyskspråkiga sfären. Tonsättare som Wagner, Mahler och Beethoven var självklara allmänkulturella referenspunkter för honom, så även litsterära gestalter som Goethe och Heine. Pergament hade studerat i Berlin i början av 1920-talet och var dessutom gift med en icke-judisk, tysk kvinna. Sin tyskspråkiga bildning delade han med kultureliten i Sverige, något som var en förutsättning för att han skulle kunna hävda sig som musikkritiker och kulturdebattör, inte minst i Svenska Dagbladet. Samtidigt låg hans judiska identifikation honom i fatet. Jag kommer i presentationen att ta fasta på hur Pergament behandlade utvecklingen i det nazistiska Tyskland utifrån sin position som kulturskribent. Några av de frågor jag försöker besvara är: Hur yttrade sig Pergament i förhållande till utvecklingen i Tyskland efter 1933? Skiljde sig hans sätt att uttrycka sig privat och offentligt respektive i vilken tidning han skrev i? Vilka möjliga förklaringar kan lyftas fram som kastar ljus över hans sätt att hantera dessa frågor?

Karin Strinnholm Lagergren, doktorand, Institutionen för kultur, estetik och medier, Göteborgs universitet

Ut- och inlärning av musik i kloster - ett spänningsfält mellan muntlig och noterad praxis
Som besökare i ett kloster möter man under deras gudstjänster den liturgiska sången i färdiginstuderad tappning. Men hur går det egentligen till när invånarna i ett kloster lär sig den väldiga repertoar som behövs för de många dagliga gudstjänsterna? I studiet av musikutövning i kloster framträder ett spänningsfält mellan den specialiserade körledaren och klostrens medlemmar som i många fall inte ens läser noter. Där ska den gregorianska sången förmedlas, ofta tillsammans med annan liturgisk musik på det egna språket. Körledare i dagens kloster är ofta väl pålästa på den gregorianska sångens historia och utförandepraktik enligt semiologins metod. Samtidigt så går man ju inte i kloster för att man är en begåvad musiker. Hur bär sig körledaren åt för att destillera sina visioner och kunskaper till praktiskt hanterbar kunskap? Hur mycket sång övar man egentligen i kloster? Vad övar man, bara repertoar eller också sångteknik? Tar man extern hjälp för att få fason på sin sång? Vad säger man om den gregorianska sången - och hur låter den? Hur gör man när man ska lära sig ny musik, och hur ofta sker det? Anser man sig hålla på med historisk uppförandepraxis eller samtida musik? Vilka pragmatiska val måste man göra för att kunna ha en levande liturgisk sång? Vad menas egentligen med den gregorianska sångens teologi och estetik? Material från intervjuer med körledare i kloster bildar underlaget för en föreläsning om aspekter på ut- och inlärning samt upprätthållande av liturgins repertoar ur ett kunskapssociologiskt perspektiv.

Ruth Tatlow, docent, universitetslektor, Institutionen för teater- och musikvetenskap, Stockholms universitet

"Collections, bars and numbers: Analytical coincidence or Bach's design?"

This paper describes the results of a long-term search for a historically-consistent theory of mathematical procedures in Johann Sebastian Bach's compositions. The mathematical nature of Bach's works has entered popular myth. Comments about the supposed numerical bases of his compositions date back to his lifetime, and were perpetuated in the obituary and later biographies. Theorists contemporary with Bach strongly imply that numerical ordering was an important compositional principle. For example, the much-published Johann Mattheson frequently praises the virtues of the well-balanced composition, and goes so far as to encourage the composer to plan the proportions of a whole work pre-compositionally (Johann Mattheson, Der vollkommene Capellmeister, Hamburg: Christian Herold, 1739, p. 240, § 30). But Mattheson says neither how, nor with what a composer should create the proportions. Was there a well-tried and tested numerical method underlying the general guidelines described by early eighteenth-century theorists? Did Bach use proportions to organise his works? And if so would it be possible to find them in his scores? Working from historical sources and the autograph scores the initial negative results of my research were overturned by an unexpected breakthrough which led to the formulation of the theory of proportional parallelism. The technical nature of the new theory is demonstrated in four parallel levels of numerical structure found in Sei Solo a Violino senza Basso accompagnato, the six violin sonatas and partitas, BWV 1001-1006. That these parallel proportions are found in all compositions Bach published or transcribed in Fair Copy raises important issues for the Bach scholar and editor, and demonstrates the far-reaching scope of the new theory. The significance of proportional parallelism in Bach's works will also be considered.

Joakim Tillman, universitetslektor, Institutionen för musik- och teatervetenskap, Stockholms universitet

Wagnerinfluenser i Andreas Halléns operor

När det gäller Wagnerinfluenser i svensk opera har Andreas Hallén (1846-1925) alltsedan urpremiären på Harald der Wiking 1881 betraktats som ett av de mest centrala namnen. Uppfattningarna och värderingarna av dessa Wagnerinfluenser skiljer sig dock mycket åt. Vissa menar t.ex. att hans musik framför allt påminner om tidig Wagner (Holländaren, Tannhäuser och Lohengrin) medan andra anser att den har större likheter med senare musikdramerna från Rhenguldet till Parsifal. Vissa tycker att Wagnerinfluenserna ingår som en ingrediens i en personligt hållen nordisk stil medan andra avfärdar tonspråket som osjälvständig Wagnerimitation.

I tidigare forskning om Halléns operor finns enstaka konkreta belägg för Wagnerlikheter, men oftast rör det sig om svepande omdömen utan analytisk förankring och systematiskt gjorda jämförelser. Som både Carl Dahlhaus och Stephen Huebner påpekar kan Wagnerinfluenser gälla många olika aspekter, allt från påverkan från enskilda avsnitt i Wagners verk till övergripande estetiska och dramaturgiska idéer. I detta föredrag tänker jag visa på vilka sätt Hallén anknyter till Wagner, från kvasicitat och stilistisk imitation till bruk av wagnerska metoder (t.ex. ledmotiv och kontinuerligt musikaliskt drama), och hur dessa influenser förändras från Harald Viking till Waldemarsskatten.

Christina Tobeck, fil. dr, Kungl. Musikaliska akademien, Stockholm

Bo Wallner - en modernismens förkämpe i svenskt musikliv

Under senare hälften av 1900-talet var Bo Wallner en idérik och inflytelserik person i svenskt musikliv - uppskattad av meningsfränder och häftigt kritiserad av dem som omfattade andra estetiska ideal. Han var en nydanande pedagog, musikforskare, skriftställare, radiomedarbetare och mentor för tonsättare och musiker samt profilskarp ideolog. I själ och hjärta var han en folkbildare som ville dela med sig av sitt kunnande och sina insikter.

Livet igenom engagerade sig Wallner för den modernistiska musiken. På ett unikt sätt stod han i nära kontakt med tonsättare ur olika generationer, och för en del av dem fungerade han som språkrör. Förtroendet var ömsesidigt.

Wallner var en synnerligen produktiv skriftställare - han skrev tidskriftsartiklar, böcker, programkommentarer och konvoluttexter. Sin största insats som forskare gjorde han med biografin i tre band över Wilhelm Stenhammar. Men vilket förhållande hade han till forskningen? Att det förändrades över tiden har han själv vittnat om. Wallner strävade efter att bygga broar mellan forskning och praktiskt musicerande. Under mer än 40 år var han lärare vid Kungl. Musikhögskolan, där han tidigt använde formstudium i interpretationens tjänst; senare kom detta att benämnas konstnärligt utvecklingsarbete. Inom det området var han en pionjär.

I ett nytt forskningsprojekt - bekostat av Riksbankens Jubileumsfond - kommer Bo Wallners mångfacetterade verksamhet i efterkrigstidens svenska musikliv att undersökas. Hur såg det sociala nätverk ut som gjorde det möjligt för honom att få gehör för sina idéer? Vad utmärker hans ideologi?

Ofta framhöll Wallner vikten av att skapa källor, och han levde verkligen som han lärde. Det arkiv han mot slutet av sitt liv överlämnade till Statens Musikbibliotek utgör ett oerhört rikt källmaterial.

Åsikterna om Bo Wallner och hans livsgärning är många. Men vad är sanning och vad är myt?

Anders Tykesson, doktorand i musikalisk gestaltning, Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet

Att uttrycka musikens innebörd

Musikalisk interpretation, d.v.s. musikalisk tolkning, kan - åtminstone inom västerländsk konstmusiktradition - definieras som "att uttrycka musikens innebörd". Påståendet väcker oundvikligen frågan "vad är musikens innebörd?" Därmed fortsätter en diskussion som redan har sekler på nacken. Innehåller musiken något annat än sina klingande strukturer? "Musik kan bara uttryckas med musik" är ett vanligt påstående i sammanhanget. Man anar Hanslicks skugga.

Jag tar ställning i debatten genom att hävda att musik har en innebörd som uttrycks i själva musiken. Denna innebörd kan möjligen, men endast till en mycket liten del, uttryckas med hjälp av verbalspråket. "Musiken börjar där orden slutar" är en annan vanligt förekommande devis. Inte desto mindre måste man kunna tala eller skriva om musikens innebörd, d.v.s. beskriva den språkligt, till skillnad från att uttrycka den. Språket är belamrat med metaforer som kan stå till tjänst.

Om syftet är en klingande interpretation av noterad musik är verkanalys en rimlig utgångspunkt för beskrivning och tolkning. Att "alla förklaringsförsök och tolkningsmoment måste vara tydligt förankrade i verkets struktur" har flera musikforskare hävdat - formuleringen här är Ingmar Bengtssons. Om sedan interpretationen enligt hermeneutisk 1900-talstradition är en dialog mellan interpret och verk, blir inte verkanalysen torra konstateranden om struktur och form utan ett levande samtal för att uttrycka musikens innebörd.

Jag väljer fyra tolkningsmässiga kategorier med vilkas hjälp ett musikaliskt verks innebörd inte kan transformeras, men väl beskrivas:

- processuell tolkning

- emotionell tolkning

- karaktärsmässig tolkning

- narrativ tolkning

Dessa kategorier är inte heltäckande. De utesluter inte varandra utan kan komplettera varandra eller t.o.m. förutsätta varandra. Beskrivningen kan gälla olika nivåer i musiken alltifrån ett enskilt motiv till ett verks helhet. För ett performativt syfte är förmodligen sambandet mellan del och helhet av betydelse.

Gunilla Unnerstad, Institutionen för musik- och teatervetenskap, Stockholms universitet

Tonsättaren, verket och lyssnaren - en studie av ett nyskrivet verk av tonsättaren Kristina Forsman*

I min musikvetenskapliga uppsats redovisas hur ett nyskrivet orkesterverk mottas av fem lyssnare med skiftande ålder, musikutbildning och erfarenhet av musikutövning samt i vad mån mottagandet överensstämmer med tonsättarens tankar om publikreaktioner. De fem lyssnarna har en i taget fått lyssna till en inspelning av verket och därefter intervjuats. Intervjuerna har spelats in på band. De intervjufrågor som har ställts handlar om hur verket uppfattas, vilka bilder och känslor som framkallas och också vilka intentioner lyssnarna tror att tonsättaren haft när hon komponerat.

Kristina Forsman har intervjuats om sitt kompositionsarbete i stort och sina intentioner med det aktuella verket. Tonsättaren har även intervjuats efter det hon läst de utskrivna inspelningarna av lyssnarintervjuerna.

Syftet med undersökningen är dels att undersöka de skillnader som eventuellt finns mellan olika typer av lyssnares mottagande, och dels i vilken mån tonsättarens intentioner stämmer med lyssnarnas reaktioner. Kristina Forsmans inställning till hur publiken tar emot hennes verk jämförs med Ingvar Lidholms och Sven David Sandströms syn på hur deras kompositioner uppfattas. Publicerade intervjuer med Ingvar Lidholm och Sven David Sandström genomförda av Göran Bergendahl, Hans-Gunnar Peterson och Christina Tobeck har legat till grund för denna jämförelse.

I uppsatsen refereras även texter av Theodor Adorno, Monroe Beardsley, Jan Fagius, Ingvar Lidholm och Ola Stockfeldt, där frågan om vem som kan sägas förstå musik diskuteras. Slutsatsen när det gäller de fem lyssnarnas reaktioner är att de uppvisar fler likheter än väntat, oberoende av musikutbildning och erfarenhet av musikutövning.

Tonsättaren Kristina Forsman är överraskad av mångfalden av bilder och känslor som uppväcks hos lyssnarna. De upplever mer än hon väntat sig. Hennes intentioner med verket är bl.a. att undvika att genom en titel rikta in lyssnarnas tankevärld åt ett visst håll. Hon vill också vara försiktig med att i sitt komponerande styras för mycket av tanken på hur verket mottas.

Erik Wallrup, doktorand, Institutionen för musik- och teatervetenskap, Stockholms universitet

Den musikaliska fenomenologins gränser

Utan att ha etablerats som en definierbar riktning har fenomenologin lämnat viktiga bidrag till musikvetenskapen. Det har ofta skett i form av upptakter: de böcker och artiklar som tematiserar musikfenomenologin betonar ofta det preliminära i bestämningarna.

Begränsningen skulle kunna ha att göra med de metodiska ansatser som tas: iakttagelserna rörande de musikaliska fenomenen rör ytterst basala nivåer som inte kommer i beröring med det musikaliska verkets komplexitet. En översikt över musikfenomenologin under 1900-talet visar dess gränser, men därmed också ett gränsland som kan börja erövras.

I presentationen görs en gränsbestämning (utifrån nedslag i Edmund Husserl, Alfred Schutz, Thomas Clifton, F. Joseph Smith och Don Ihde) men också ett försök att peka ut utvecklingsriktningar dit musikfenomenologin kan röra sig - eller överskridas.

Olga Veselina, Ph.D-candidate, National Music Academy of Ukraine, Kiev, Ukraine

The genre of violoncello duet on nowadays music scene: Comparative studies of the Nordic and Ukranian composer´s creation

The genre of violoncello duet has four-centuries-long history and reach heritage. Cello duo writing experienced a renaissance in the second half of the twentieth century and becomes more and more spread world-wide on the music scene of nowadays. Out of several hundred of compositions created in the genre after the World War II (there are about 500 entries listed to the moment in our cello duos database which is still under work and continues to grow every day), more than forty creations are the contribution from the Nordic countries' composers and more than twenty pieces belong to their Ukrainian colleagues' pen as well. Those include several important compositions written not only for two cellos alone (from the Nordic part, let mention here the names of S.-E. Bäck, M. Maros, O. Lützow-Holm, G. Berg, W. Plagge, B. Lorentzen, E. Rautavaara, a.o.), but also for cello duo with orchestra, such as Double Cello Concerto by Kalevi Aho, Concerto "Illuminations" by Lasse Thoresen, "Mystery II. The Holy and Life-giving Cross" by Ukrainian composer Vadim Larchikov.

The subject of the paper to be presented is the comparative analysis of this significant contribution to the cello-duo writing made in the two mentioned parts of Europe at the turn of Millennia time, to investigate from up-close view (having yet no historical distance needed to survey "the past from the height of the future") the actual tendencies in the genre interpretation as well as its current stylistic routes.

Bertil Wikman, universitetslektor, Institutionen för musik- och teatervetenskap, Stockholms universitet

Bearbetningar - en väg till musikförståelse?

Att återskapa tonsättarens ljudvärld och framföra musiken så som den ursprungligen utfördes, har länge varit en bärande idé i modernt musikliv. Liksom alla kulturella föreställningar är emellertid även detta synsätt ett barn av sin tid. Föreställningar om ett "autentiskt" musikverk växer fram i början på 1900-talet och kan ses som en reaktion mot 1800-talets, som man tyckte, interpretativa överdrifter och självsvåld gentemot tonsättarens partitur.

Nya tider behöver nya estetiska ideal. Kritiken av romantikens friheter gentemot notbilden, strykningar och tillägg, ominstrumenteringar och ahistoriska interpretationer, får ses som en naturlig del i människans strävan efter förnyelse. Med de nya estetiska idealen försvann emellertid också förståelsen för det som var förutsättningen för dessa bearbetningar - 1800-talets föreställningar om vad musikverket var för ett slags fenomen. Den moderna musikverksynen, så som den kommer till uttryck i musikanalytisk, estetisk och filologisk verksamhet, kan lätt bli anakronistisk när man tillämpar den på äldre tider. Om man undersöker en musikstil utifrån en musikuppfattning som växt fram som en reaktion mot densamma, får man lätt problem.

Ingen tid torde ha en vilja att förvanska musikverket eller tonsättarens intentioner. De flesta musikutövare eftersträvar att förmedla musikens sanna innehåll. Vad som menas med detta är emellertid något som är historiskt föränderligt.

Att bearbeta musik är centralt i musikhistorien och därför en viktig inkörsport till musikförståelse. Bearbetningar kan visa på tidens genremässiga värderingar, de ramar inom vilka skapandet tillåts röra sig, men också på musikverkets innersta essens som man då uppfattade det. Det är denna man genom sina bearbetningar försöker förmedla till nya tider och publikkategorier.

Med några musikexempel - företrädesvis romantiska bearbetningar - skall jag försöka visa några grundläggande principer bakom den estetiska kontroversen rörande verktrohet kontra nottrohet.

Ingrid Åkesson, doktorand, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet/arkivarie, Svenskt visarkiv

Återskapa, omskapa, nyskapa. Kreativ användning av material och stildrag ur svensk vokal folkmusik

Den så kallade folkmusikvågen dominerades av instrumentalmusik i form av spelmanslåtar. Samtidigt växte det emellertid fram ett intresse för den vokala delen av folkmusiken: visor, ballader, trallar, lockrop m.m. Från slutet av 1980-talet har detta vokala intresse ökat på ett markant sätt bland både amatörer och professionella utövare. Den "vokala vågen" sammanfaller i tid ungefär med den successiva övergången från revitalisering av ett (skapat) kulturarv till ett nytt stadium, som snarast kan betecknas som etableringen av folkmusik som en "genre", ett musikområde med egna stildrag och egen infrastruktur, i paritet med jazz, rock, tidig musik osv.

Denna successiva etablering har inneburit en ökande institutionalisering, medialisering och professionalisering av folksången men också en ökad aktivitet bland icke-professionella utövare i form av kurser, visträffar och många lokala framträdanden både inom och utom de traditionella folkmusikmiljöerna. Inom samtliga kategorier blandas i olika grad "traditionellt" framförande av äldre visor (ofta solo, a cappella eller med enkelt ackompanjemang) med olika slags arrangemang i t.ex. flerstämmighet eller kombination med såväl fiol och munspel som slagverk och saxofon. Det finns också helt nyskrivet material på traditionens grund eller i gränsområdet till jazz, rock, nutida konstmusik eller andra kulturers folkliga musik.

Jag presenterar delar av mitt pågående avhandlingsarbete, där jag undersöker nutida vokal folkmusik i förhållande till ett kreativitetsbegrepp som präglar muntlig kultur och gehörsdominerad musik. Detta vill jag urskilja som ett mönster av återskapande, omskapande och nyskapande aktiviteter, som förekommer både var för sig och överlappande varandra. Termerna kan syfta på både musikens och musiksituationernas utformning. Samma tankemodell tillämpar jag i en diskussion av begrepp som kontinuitet, förändring, tradition och revitalisering.

I mitt paper ger jag närmare definitioner av begreppen åter-, om- och nyskapande som jag använder dem samt konkreta exempel.

Eva Öhrström, professor, Institutionen för musik, pedagogik och samhälle, Kungl. Musikhögskolan, Stockholm

Folkkonserterna i Stockholm efter sekelskiftet 1900 - Karl Valentin och hans roll som musikalisk folkbildare.

Martin Tegen skriver sin avhandling om musiklivet i Stockholm 1890-1910 om det stora antalet konserter. Hur många av dem som var folkkonserter framgår inte, men man kunde rent av tala om en "hausse" när det gällde folkkonserter under denna period, menar han. Min egen forskning har handlat om folkkonserterna vid Stockholms Arbetareinstitut 1894-1912 som var en del av denna "hausse", en annan del var Laura Netzels konserter i Vetenskapsakademin, en tredje del var folkkonserter som arrangerades av Konsertföreningen m fl och en sista del var Karl Valentins arbete med folkkonserter inom ramen för Borgarskolans serie och det av honom och PEM Fischier startade Folkkonsertförbundet. Karl Valentins arbete är fokus i min forskning.

Även om Karl Valentin förekommer i flera vetenskapliga sammanhang förefaller han idag vara en "dold figur" trots att han var en stark spindel i nätet i svenskt musikliv. Han hade också stor betydelse genom att bidra till framväxten av ett musikaliskt bildat borgerskap i Stockholm. Från 1901 till sin död 1918 var han bland annat musikaliska akademins sekreterare, samtidigt var han intensivt sysselsatt med att ge konserter som alla inleddes med korta introduktioner. Föredragen kunde handla om t.ex. egyptiska instrument eller om den indiska och kinesiska musiken för 2000 år sedan, om musiken kring Bach och hans tid, det kunde ha temat "Svensk musikafton" eller handla om enstaka tonsättare vars musik skulle spelas vid den efterföljande konserten.

Min forskning om Karl Valentin pågår. Vid konferensen kommer jag att introducera ett nytt material om Valentin och skärskåda hans betydelse i det tidiga 1900-talets musiksamhälle, med utgångspunkt från såväl lyssnarnas sida som musikernas.