Zornmärket

Karin Eriksson, 2017. Sensing traditional music through Sweden’s Zorn badge. Precarious musical value and ritual orientation, 226 s. Studia musicologica upsaliensia, Nova series, 28. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis. ISBN 978-91-5549-896-2.

 

Det ligger en mindre sensation bakom Karin Erikssons avhandling: När Zornmärkesjuryn släppte in en forskare i det allra heligaste, nämligen förhandlingarna kring utnämnande av riksspelmän, var det första gången i institutionens historia.

Sedan 1933 har Zornmärkesnämnden delat ut Zornmärket. När det gäller svensk folklig tradition har jurymedlemmarna med tiden utvecklat ett omdiskuterat tolkningsföreträde kring kvalitetsfrågor. Känsliga frågor står på spel.

I ett internationellt sammanhang är utnämnandet av godkända spelmän, så kallade riksspelmän, unikt. Det är dock inte unikt med strider om vad som kan rymmas inom traditionell musik; fältet är rikt på dragkamper om det nationella kontra det globala, exkludering kontra inkludering, nyskapande kontra bevarande. Med inspiration från aktuell internationell forskning kring ritualer och ”orientering”, eller snarare ”desorientering” tar Karin Eriksson sig an den levda erfarenheten av förhandlingarna kring delaktighet och medlemskap i den förhållandevis snäva svenska folkmusikeliten. Jag hejdar mig i skrivandet, för kan verkligen ordet elit användas i detta sammanhang? Folklighet och elit utgör ju en besvärlig kombination. Och så tar jag ny sats, för den röda tråden genom hela avhandlingen är friktion, mellanrum och dragkamper. Intresset för mellanrum är både en reflektion av det empiriska materialet och den valda teoretiska ingången. Med referens till Sara Ahmed lyfter Karin Eriksson fram hur känslor av desorientering och av att vara vid sidan av, eller i ett mellanrum, kan vara fruktbara att lyfta fram för att komma åt hur världen förstås och värden förhandlas:

…the orientations we have towards others shape the contour of space by affecting relations of proximity and distance between bodies […] Orientations shape not only how we inhabit space, but how we apprehend this world of shared inhabitance, as well as “who” or “what” we direct our energy and attention towards. (s. 30, citat från Ahmed, 2006)

Karin Eriksson ser Zornuppspelningarna som ritualiserade musikaliska föreställningar, där ritual förstås som specifika typer av förkroppsligad mening, genom upprepade koreograferade handlingar. Studien fokuserar på hur kunskap nås och värderingar inom traditionell musik överförs och känns (are sensed på engelska) genom upprepade handlingar inom särskilda lokala kontexter. Den undersöker också förhandlingar kring tillhörighet mellan individer och grupp. I linje med aktuell ritualforskning riktas sökarljuset mot dynamik och flöden, anpassning till det outsagda, samupplevda hemligheter, liksom mot sprickor, oenigheter och olika synpunkter på ritualens innehåll. Att vara orienterad i Ahmeds mening innebär att ha hittat sin väg, att veta vad som ska göras och vilken riktning som ska väljas. Det innebär också att vissa stigar är vältrampade av andra och att vissa vägval tas för givna, så till den grad att den orienterade inte ens lägger märke till det förgivettagna förrän situationer av desorientering uppstår. Då, i ett omskakat läge, saknas orientering. Med begreppet orientering och dess motsats självvald desorientering fångar analysen hur nyfikenheten på olika former av sociala möten kan upprätthållas.

Karin Eriksson intresserar sig för de olika typer av bedömningar som görs vid provspelningarna, särskilt med avseende på upplevelser och ljud som tillskrivs olika typer av dåtid. Det gäller till exempel hur idén om ”tradition” lyfts fram som en åkallan av ett bättre förr. Till sin hjälp för att definiera begreppet tradition tar Karin Eriksson musiketnologen Barry McDonald, som beskriver tradition som en personlig relation. En tradition upprätthålles enligt denna förståelse av delad praxis och engagemang i handlingar och emotionella relationer. Som framgår av avhandlingstexten är Zornjuryns medlemmar ofta själva riksspelmän; de har suttit länge i juryn och har en egen djup relation till svensk folkmusikrörelse. Men det är inte bara juryns medlemmar som har detta engagemang. Det delas av de provspelande musikerna, som vill bli erkända som riksspelmän samtidigt som de förhåller sig med viss ambivalens till vad traditionellt spel innebär. De provspelande måste också förhålla sig till vad traditionellt spel kan tänkas vara för de som gör bedömningarna och i det arbetet vägs kända och okända kriterier mot varandra.

Karin Erikssons fältarbete omfattar Zornuppspelningarna under åren 2012–2016. Totalt observerades 219 provspelningar i Borås, Tobo, Umeå och Korrö. Under 2014 och 2015 fick hon tillåtelse att delta i juryns överläggningar.  Därefter gjordes deltagande observation under juryns feedbacksamtal med 18 sökande, varav 14 intervjuades. Det gjordes en gruppintervju med jurymedlemmarna där preliminära resultat från observationerna presenterades.

Studiens två huvudsakliga forskningsfrågor undersöks i avhandlingens fem första kapitel, där kapitel ett och två intar de sökandes perspektiv, medan kapitel tre och fyra är skrivna utifrån juryns dilemman och utgångspunkter. När det gäller de sökande läggs fokus på de provspelandes emotionella, estetiska och sensoriska erfarenheter av att bedömas för titeln riksspelman. Här föreslås att provspelningarna kan förstås som en övergångsrit, och begreppet orientering används för att borra djupare i provspelningsakten. I kapitel tre och fyra – de mest känsliga i avhandlingen – vänds uppmärksamheten mot sinnliga sätt att uppleva och förstå musik, osäkerhet under bedömningen, hur förändring hanteras, liksom jurymedlemmarnas levda erfarenheter av tid och tradition.

De två forskningsfrågor som leder texten genom större delen av resultatdelen är:

1. Hur skapas, förstås, förhandlas, överförs och upprätthålls musikaliska värden inom dessa kontexter av gemenskap och kunskapsproduktion?

2. Vilka övergripande föreställningar förkroppsligas i dessa materiella och föreställda rumsligheter och platser?

Resultaten från fältarbetsperioderna återges i en text som gränsar till skönlitterär prosa, där läsaren får en inblick de miljöer och känslor som präglar Zornuppspelningarna. I kapitel fyra lyfts till exempel juryns våndor med att bedöma kvaliteter i folkligt spel, när det gränsar till västerländskt klassiskt idiom. Som utgångspunkt för analysen används här en provspelning, där spelmannen spelar låtar från Gotland.

In a sense, the jury is disciplining the body of the performer, inscribing on it the normative way of doing things. This enacts an interesting asymmetry, since music is perceived by the jury as an organic and flourishing art form. The clock, on the other hand, epitomizes something vastly different and becomes an embodied exercise of power, controlling the players’ musical sounds, moves and operations of their body at audition. (s.195)

Till skillnad från provspelningar för symfoniorkestrar som ofta görs utan att juryn får se den spelande (för att undvika att genus, ålder och etnicitet dras in i bedömningar) görs Zornuppspelningarna live, framför jurymedlemmarna, som gärna vill använda fler sinnen för att avgöra spelmannens kvaliteter. Ofta hänvisas till icke spelmansmässigt kroppsspråk, ”manér”, med förmodat ursprung i klassisk skolning och anad standardisering, som ersätter spelmannens personliga uttryck.

Med utgångspunkt i diskussionerna kring låtar från Gotland behandlas spänningarna mellan uppfattningar om vad som är utmärkande kännetecken för traditionell folkmusik kontra mer klassiskt präglade musikaliska idiom, med fokus på intersektionen musik för dans respektive musik för scen. Här diskuteras även synen på institutionalisering av folkmusik. Det faktum att svensk folkmusik idag kan studeras inom varje led av utbildningskedjan utmanar gamla föreställningar kring den självlärda amatören och den professionellt skolade musikern, vilket bidrar till det delikata i juryns övervägningsarbete.

I kapitel fyra finns ett av avsnitten om hur Karin Eriksson arbetat med forskningsetiska frågor. Hon upptäckte i analysen av hur folkligt idiom bedöms sprickor i juryns arbete. Jurymedlemmarna har fått tillfälle att kommentera forskarens observationer, vilket har lett till fördjupade diskussioner, både kring juryns svåra arbete och forskarens roll. Med referens till litteratur kring etnologiskt fältarbete lyfter Eriksson fram att motsägelser och ofullständigheter ingår i mänskligt varande. I det empiriska materialet finns gott om exempel på diskrepanser mellan vad vi gör och vad vi tror att vi säger eller gör. Vissa värderingar kan till exempel vara potentiellt upprörande eller för besvärande att öppet framföra. För Zornjuryn, som valt att inte göra sina överväganden offentliga, blir forskarens iver att blottlägga eller spåra olika sätt att ”bli till” i provspelningsritualen naturligtvis inte enbart positivt kunskapsbyggande. Ambivalensen i juryns arbete när det gäller attityder gentemot folkmusik i högre utbildning är ingen ny fråga, och juryns medlemmar intar olika positioner. Detta är uppenbart en känslig fråga, och Karin Eriksson visar med många belysande detaljer de många sprickor som juryn hanterar i bedömningsfrågor avseende stilfrågor, lokala traditioner och uppförandepraxis.

I det femte kapitlet lyfts analysen ytterligare en nivå för att besvara en tredje forskningsfråga:

3. Hur mobiliseras sociala praktiker, tidsrum och historiska tidsgestaltningar för att forma tillhörighet och gemenskap?

Här fördjupas diskussionen kring hur traditionell musik känns, sinnligt uppfattas och förstås inom Zornmärkesuppspelningarnas kontext.

Det är en styrka att avhandlingen är skriven på engelska. Det ger Karin Eriksson en extra anledning att förklara för en internationell läsekrets varför Zornmärket är så omtvistat. Den svenska folkmusikscenen skiljer sig från många andra länders i det att själva genren folkmusik är snävt definierad, mycket beroende på Folkmusikkommissionens arbete i början av 1900-talet och ideologier som formats av tidiga upptecknare och bevaringsivrare som till exempel Anders Zorn. Även om kulturell konservatism och nationalromantiska drag ifrågasattes av folkmusikrörelsen på 1970-talet, lever många ideologier kvar. Som exempel nämns kampen mot kommersialismen och betoningen av det lokala. I konklusionen tar Karin Eriksson upp gruppen ”Folkmusiker mot främlingsfientlighet” och dess arbete för en öppnare folkmusikdefinition, med tyngdpunkt på musikens förmåga att överskrida gränser och traditioners utveckling genom kulturella möten.

Studien visar att juryns arbete kan tolkas som uttryck för en essentialistisk kultursyn, med honnörsord som ”autentisk” och ”genuin”. Denna kultursyn delas till stor del av många av de som provspelar. Trots att de, liksom juryns medlemmar, är medvetna om det komplicerade ideologiska bagaget, strävar de efter att få lära känna sina rötter, att bli en del av den kulturella gemenskapen – även om det som står på spel rör sig om ett imaginärt hem.

Karin Erikssons konklusion ringar effektivt in hur både spelmän och jurymedlemmar kämpar med svåra dilemman, och hur sprickor i juryns arbete hanteras:

In these times of tension and struggle, the responsibility of making choices is often handed over to the passage and lived experience of time – relying on the idea that history itself will eventually take care of the tricky questions itself. (s. 204)

I inledningen av slutkapitlet nämns att avhandlingsarbetet väcker nya frågor. Jag hade gärna sett ett avsnitt med mer information kring vari dessa består. En antydan ges i sista paragrafen, där Karin Eriksson nämner människans behov av att tillhöra, av att ”göra rispor i huden av det sociala” och det komplexa sinnliga samspel som är involverat i musikaliskt lärande och vetande. Med avhandlingen om Zornmärkesuppspelningarna har Karin Eriksson gett ett välkommet bidrag till forskningen, både i belysningen av känsliga metodfrågor i fältarbetssituationer och i kombinationen av teoretiska begrepp från ritualforskning och queerforskning. Det blir spännande att följa vilka mellanrum som härnäst kommer att beforskas.

Eva Sæther

Referens

Ahmed, S., 2006. Queer Phenomenology. Orientations, Objects, Others. Durham and London: Duke University Press, 2006.