Musiker och folkbildare

Maria Westvall, 2016. Musiker och folkbildare: fem porträtt av musiker som började sin bana inom militärmusiken. Hedemora: Gidlunds förlag. 101 s. ISBN 978-91-7844-970-5

Det har varit ett nöje att läsa Maria Westvalls populärvetenskapliga bok Musiker och folkbildare: fem porträtt av musiker som började sin bana inom militärmusiken, dels för att den tagit mig med på en resa genom sju militärmusikers livsberättelser, dels för att den gett mig flera insikter och tankar när det gäller musik- och orkesterundervisning och tillhörande lärande av idag. Sju decennier av musikaliska erfarenheter, inom specifika ramar och med specifika förutsättningar berättade av människor som vigt hela sitt yrkesliv åt musik i en eller annan form utgör kärnan i Westvalls bok.

Inledningsvis målar Westvall upp den fond som resan tar sin utgångspunkt ifrån. Där finns beskrivningar av dåtidens (1940- och 50-talens) syn på musikalitet, musikkunskap, musikaliskt lärande och folkbildning, samt av militärmusikverksamheten i sig.

Efter denna bild delar Westvall med sig av den metodik som legat till grund för att få fatt på ovan nämnda berättelser. Vi får veta att hon ur en stor grupp intervjuade och observerade militärmusiker, alla män, valt ut sju individer som inledde sina banor inom militärmusiken på 1940- och 50-talen. De har godkänt att deras namn används i studien, och är alltså inte anonyma. I möten med Westvall har dessa sju män, i fem intervjuer, delat med sig av musikaliska erfarenheter de gjort genom sitt liv, vilka i sin tur ger en bild av deras möjligheter och utmaningar vad gäller undervisning och lärande i musik, hur musikutbildningen bedrevs, samt vilken roll de och musiken hade i respektive lokalsamhälle.

I bokens porträttdel får vi sedan följa med på sju musikers banor genom musiklivet. De intervjuade är födda på 1920- och 30-talen och har vuxit upp i olika delar av Sverige, vilket erbjuder en unik erfarenhetsbank som Westvall förmedlar på ett levande och trovärdigt sätt. Fyra av de sju utbildade sig under militärmusiktiden till musiker vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm medan tre stannade vid kårerna i sina hemorter. Några av männens banor tog sin väg in i regionmusiken, och någon blev symfoniorkestermusiker medan andra intog roller som ledare för musikskolor. De har alla spelat dans- och jazzmusik i olika konstellationer, samt medverkat i det lokala musiklivet på varierade sätt. Inte minst viktigt ur ett musikpedagogiskt perspektiv är att samtliga av de intervjuade militärmusikerna har bedrivit undervisning inom kommunal musikskola, studieförbund eller inom ramen för högre musikutbildning.

I slutet av boken väljer Westvall att dra ut några trådar ur materialet som hon anser har relevans för 2010-talets musikliv och –utbildning under paraplybegreppet hållbart musikerskap, vilket definieras av aspekter som att tillhöra något större, att utveckla en gemensam jargong, att ingå i ett stort kontaktnät, samt att hålla en öppen attityd mot varierade instrument, genrer och musikaliska sammansättningar. 

Nätverken visar sig vara oerhört viktiga när det gäller de deltagande männens fortsatta professionella musikerliv. De blir alltså ledare vid en mängd viktiga institutioner så som kulturskolor, högre musikutbildning och bildningsförbund, samt i amatörorkestrar, och Westvall betonar att de visar sig ha en reflekterad syn på verksamheterna, med fokus på socialt och musikaliskt samspel, liksom delaktighet bland personalen. De intervjuade etiketteras också som musikaliska folkbildare, som intagit kunskapsförmedlande roller, i vilka de riktat sig till “alla”. Analysen visar sammantaget på att de kombinerat musikalisk specialistkompetens med pedagogiska aspekter som rör delaktighet och demokratiska värden. 

Den syn på musik och musikverksamhet som framträder i analysen av berättelserna utgörs av en öppenhet vad gäller genrer, samt att militärmusikerna ser musikverksamhet som kreativ, social och unikt mänsklig. De lyckas enligt Westvall att balansera mellan mästar-lärlingstraditionen och att vara kreativa, i en anda av ordning, hjälpsamhet och rutin. De musikaliska lärandeprocesser de erbjuder i sina professionella gärningar präglas enligt analysen av såväl hantverkskunnande som ceremonier.

Innan jag går in på punkter jag uppfattar som relevanta att diskutera med utgångspunkt i att Westvall understryker vikten av livsberättelsernas aktualitet för 2010-talets musikpedagogiska verksamheter, vill jag understryka att boken vunnit på en skärpning av språket, eftersom det till en viss grad står i vägen för dess viktiga budskap.

En intressant aspekt som framkommer i analysen av de intervjuades berättelser gäller vilka förkunskaper och vilken musikalisk kompetens som krävdes för att ses som duglig i militärmusikverksamheten. Det är tydligt att flera av de intervjuade inte från början ansågs vara speciellt lämpade för att musicera. Förkunskaper som krävdes var att kunna “gå i takt” och ha ett fungerande gehör. Musikerna var endast 13–14 år när de började, de kom från arbetarhem, och anställningen vid en militärmusikkår sågs som en viktig försörjningsmöjlighet, säkrare än till exempel cykelbud eller springpojke. Det faktum att de faktiskt lärde sig musik, skolades in i musikerskrået, och sedermera försörjde sig som musiker är något att reflektera över när det gäller synen på vem som har rätt att tillägna sig musik som konstnärlig uttrycksform, inom ramen för dagens etablerade institutioner.

Läsningen ger inte minst insikt i vilken viktig influens i musik- och kulturskoleliv de män som genomgått militärmusikutbildning faktiskt är och har varit. Hur militärmusiken var organiserad som lärande organisation har uppenbarligen fått konsekvenser för kulturskolans uppbyggnad och design, liksom för hur själva undervisningen i stora drag går till, samt vilken roll en instrumentallärare generellt har. Mästar-lärlingstraditionen dominerade militärmusikundervisningen, tillsammans med orkesterdeltagande med hög grad av disciplin, vilket erbjöd männen såväl musikaliska som sociala erfarenheter och sammanhang. De fick också gehörs- och musikteorilektioner, vilket fortfarande 2018 är något som erbjuds kulturskoleelever som deltar i avancerade program: ett erbjudande om att förvärva musikalisk kompetens i en strukturerad miljö. Berättelserna vittnar om att männen inspirerades att arrangera musik och lära sig nya instrument, inte sällan inom nya genrer. Det talas sällan om prestationsångest och istället betonas tillhörighet av de intervjuade. De är genomgående emot hierarkier, men uppskattar disciplinen inom militärmusiken. De vittnar om att dessa erfarenheter och vanor har varit viktiga för dem i de roller de inträtt i som ledare, musiker och pedagoger. Militärmusiken framstår som ett system som återföds i, och kanske konserveras av, kulturskolor, studieförbund och högre musikutbildning. Jag hade gärna sett en diskussion av detta fenomen i boken. Frågor som uppstår är till exempel: Vem är välkommen i kulturskolan? Vilken typ av musikaliskt innehåll, genrer och undervisningsformer favoriseras? Vilken typ av musikaliskt lärande erbjuds?

En sak som förvånar mig är att genusproblematik inte belyses i boken över huvud taget, med tanke på att författaren understryker vikten av den historiska berättelsens konsekvenser för dagens musikutbildning, musikliv och folkbildning. Om grunden för svenskt kulturskoleliv i så hög grad är präglat av militärmusikers erfarenheter och visioner, vore det relevant att diskutera kvinnliga, och andra genustillhörigheters, totala frånvaro inom militärmusiken och i berättelserna om vägarna genom densamma. Vad har det fått för betydelse vad gäller till exempel förebilder, målbilder, genreval och sätt att undervisa?

Jag väljer att ta upp några av punkterna som strukturerar bokens avslutande reflektioner utifrån ett genusperspektiv. Det finns ett flertal forskningsprojekt som närmat sig genusproblematiken i skandinavisk musikundervisning. Dessa pekar till exempel på hur kvinnor (och andra genustillhörigheter) hindras i sin musikaliska utveckling, hur de tvingas lära sig andra saker än män, hur de styrs av den manliga blicken, hur de bemöts på ett förminskande sätt, samt hur avsaknaden av kvinnliga instrumentalistförebilder inverkar på deras möjligheter att spela de instrument de önskar.

En av Westvalls avslutande reflektioner är att de intervjuade har lyckats kombinera mästar-lärlingstraditionen de själva varit en del av med ett mer kreativt och öppet förhållningssätt. Här hade det varit mycket intressant att få ta del av hur de lyckats göra likvärdigt inkluderande musikaliskt lärande möjligt. Vad menas med ”alla” i boken och vad menas med att vara kreativ i sammanhanget, när ordet flicka eller kvinna inte nämns över huvud taget? Militärmusikutbildningen drevs av män, de intervjuade omgavs av, musicerade och umgicks med män, utvecklade sin gemenskap och jargong med män, och de var alla själva män. När de sedan blev ledare och lärare inom musikinstitutioner som de också delvis var med och byggde upp, vilka utmaningar mötte de?

En annan avslutande reflektion fokuserar vikten av nätverk, när det gäller såväl musicerande som ledande och pedagogisk verksamhet. Om dessa nätverk endast består av vita män, som utvecklat sin musikaliska och pedagogiska kompetens inom ramen för militärmusiken, där mästar-lärlingstraditionen kombinerats med sociala och kreativa aspekter, vad får det då för konsekvenser? Kan detta kopplas till de starka reaktionerna på inkludering och gruppundervisning i kulturskolan, som visade sig i remisser formulerade som svar på regeringens utredning av kulturskolans roll och riktning i samhället?  

Kan konstitutionen av dessa nätverk ha konsekvenser för vem som förväntas delta i kulturskolan, och på vilka premisser? Återigen, vem är ”alla” i sammanhanget?

Den folkbildande aspekten är också intressant. När militärmusiken övergick till att bli regionmusikverksamhet med ett tydligt folkbildande uppdrag, genomförde männen i mindre grupper skolkonserter och liknande aktiviteter. Det eleverna fick höra var säkerligen musikuttryck på hög kvalitativ nivå, men vad var det de fick se? Män som musicerar tillsammans och för dem. Vad får det för konsekvenser när det gäller förebilder?

Avslutningsvis vill jag säga att alla som arbetar med musikpedagogisk verksamhet, inte minst inom ramen för kulturskola och högre musikutbildning, borde läsa denna bok. Den erbjuder en fantastisk ingång till ett unikt material av musikaliska livsberättelser, och den utgör ett viktigt bidrag för att förstå bakgrunder och orsaker till varför svensk musikutbildning ser ut som den gör idag. Den utgör en god och funktionell grund för vidare diskussioner om vilka traditioner och strukturer lärare och ledare inom musikutbildning på olika nivåer har att förhålla sig till, vad gäller syn på musikalitet, genrer, musik för alla, och relationen mellan styrning och frihet.

Cecilia Ferm-Almqvist