Ingen oförarglig sångerska

Catarina Ericson-Roos, 2016. Ingen oförarglig sångerska: Dorothy Irving: sångerska, pedagog, folkbildare. Stockholm: Carlsson Bokförlag. 384 s., ill. ISBN 978-91-7331-788-7  

Det är med stort intresse jag tagit del av boken om Dorothy Irving. Catarina Ericson-Roos har med goda kunskaper i ämnet lyft fram en gärning inom svensk sångkonst som förtjänar en belysning av djupare slag. Ericson-Roos är tidigare överbibliotekarie vid Stockholms universitetsbibliotek och sångerska med egna erfarenheter av Dorothy Irving som pedagog.

Dorothy Irving (född 1927) är den svensk-brittiska konsertsångerska som, sedan flytten till Sverige 1957, återskapade romansen som konstform inom en bredare svensk musikkontext. Med gedigna kunskaper och hängiven passion förflyttade Irving fokus från tonbildning till interpretation, vilket i praktiken innebar en förädling av romansen som genre men också ledde till ett nyskapande av den normerande undervisning som traderades vid svenska musikhögskolor.

Irving skapade, i rollen som Sveriges första professor i sång vid Lunds universitet, legitimitet åt en sångundervisning på andra grunder än den gängse, där förhållandet mellan dikt och musik nivellerades till förmån för det musikaliska uttrycket. I Ericson-Roos bok får man följa Dorothy Irvings utveckling från barndomens arbetarkvarter i England till hennes ställning som professor och medlem av Kungl. Musikaliska akademien, belönad med kungliga medaljer för sin gärning.

Det är ovanligt med biografier över samtida personer. Angreppssättet blir ur etisk synpunkt något svårbemästrat. Med tanke på betydelsen av distans spelar även tidsavståndet en avgörande roll. ”Först med tidsavståndet kommer sakens verkliga innebörd till fullt intryck” (Gadamer, 1997, s. 145). Trots det lyckas Ericson-Roos med livsberättelsen som teoretisk ansats fånga personen bakom gärningen och den brokiga bakgrundens komplexitet. Emellanåt hade dock skildringen vunnit på en bättre balans mellan empiri och kontextuella analyser av mer problematiserande karaktär.

Något som Ericson-Roos vällovligt beaktar är Irvings folkbildande arbete. Jag tänker här på de master classes som startade inom ramen för sommarmusikfestivalen Musik vid Siljan under 1960- och 70-talen och som skolade en hel generation av ung, svensk sångarelit inom opera- och romanssång. Det var inte bara de aktiva deltagarna som fick upptäcka sångkonstens metabetydelser, fyllda var också undervisningslokalerna av åhörare som ivrigt insöp Irvings instruktioner till de välsjungande adepter som flertalet kom att operera på internationell nivå. Effekten av hennes pedagogiska gärning blir på så vis delvis outforskad eftersom spridningen av dess formativa betydelser blir komplicerade att avläsa ur ett summativt perspektiv. Otvetydigt speglas Irvings pedagogiska gärning i den agens som innebar en utbildning också av pianister, musiker och publik där Irving är central för en reformation när det gäller didaktiseringen (sångkonstens vad-, hur-, varför- och för vem-frågor) både inom och utanför de officiella utbildningsinstitutionerna.

Biografin består av sju delar fördelade på 21 kapitel. Varje kapitel har en underrubrik som är ett citat från Irving. Till boken hör ett väl valt bildmaterial, kronologier, källförteckning, personregister samt ett tonsättarregister som bidrar till bokens värde.

I bokens första tre delar tecknas Irvings trasiga och kärlekslösa barn- och ungdomsår med inslag av övergrepp och kriminalitet. En räddning blev slutligen Child Guidance Clinic i Readon där den unga Dorothy, då med efternamnet Blumfield, hittade sig själv och en förmåga att vara till för andra. Musiken, som tidigare utgjort en otydlig men allt starkare figur, utvecklas genom skolgång och blir vägen framåt mot högre utbildning och operastudier.

Ericson-Roos disposition har flera fördelar. Bokens sju delar bidrar, med ett rikt källmaterial bestående av recensioner, tidnings- och tidskriftsartiklar, intervjuer, arkivalier etcetera, till en kronologisk struktur som är ämnad att synliggöra och renodla gärningens flerbottnade optik. Varje del bygger på gedigna och väl underbyggda fakta om Irvings liv och verk. Till de mest intressanta delarna hör del 3, 4, 5 och 6 som behandlar Irvings mest operativa sida. Ericson-Roos är en noggrann och omsorgsfull biograf men med tanke på bokens omfattning, framställningens övervägande deskriptiva karaktär och bitvis onödigt detaljrika episoder, kunde ett mer stringent urval till förmån för fler analyser ha fördjupat spänningen i Irvings arbetssätt. Jag tänker här på hur Irvings kontroversiella inspel fick utslag i praktiken; hur traditionen påverkades, var de kritiska röstena fanns och hur Irving förhöll sig till oliktänkande pedagoger. Den analysen hade varit intressant att ta del av för att ytterligare fördjupa hur traditionella aspekter samspelar med nyskapande i den gärning som Irving betingar.

Det är exempelvis av intresse hur Irving skjuter in mot västerländsk sångundervisningspraxis rent sångtekniskt men kanske ännu hellre hur genremässiga ideal kan placeras i relation till Irving. Med en undervisning som historiskt sorterar under mästare-lärling-traditionen placerar sig Irving i ett spänningsfält där en lärarcentrerad undervisningstradition möter ett elevorienterat paradigm. Det är därför intressant hur Irving inom ramen för professuren vid Musikhögskolan i Malmö är lyhörd för de elever som menar att programmet är för ambitiöst utformat. Paradigmskiftet gestaltar sig samtidigt hos de elever som inte uppskattar Irvings ”pensionärssjungningar”, vilka utgör en metafor för den demokratiskt betingade publiksyn som utmanade traditionen på Musikhögskolans sångutbildning. Här bidrar Ericson-Roos i hög grad till förståelsen av hur hennes persona har formats och på vilket vis de pedagoger hon mött har präglat hennes pedagogiska profil. Benjamin Britten, Peter Pears, Lotte Lehman och Nils Köllerström är ett konglomerat från vilket hon skickligt lärt och valt det bästa. Som ett ackompanjerande raster fungerar hennes ständiga ifrågasättanden och reflekterande kring olika pedagoger och skolors begränsningar och behov av utveckling.

Det blir i Ericson-Roos framställning tydligt hur anställningen vid statliga Rikskonserter 1963, efter år av försök att slå igenom som konsert- och även operasångerska, blir den plattform från vilken Irving utvecklar sin kommunikativa pedagogik. Genom att växelvis själv framträda på bredare folkliga arenor som skolor, sjukhus och fängelser, utvecklar Irving, i explorativ anda, nya sätt att möta sin publik. Hon utbildar samtidigt musiker och etablerar en bas för den pedagogik som skulle bli hennes signum.

Ett mervärde är Ericson-Roos redogörelser för musiklivets genomgripande förändringar där omorganisationen av militärmusiken (Regionmusiken) och den högre musikutbildningen (OMUS-utredningen) placerar Irvings förmåga att kulturpolitiskt få legitimitet för sina förnyande idéer. Att situeras som professionell sångare och musiker inom ramen för en högskolekontext innebär förutom musikaliska färdigheter behov av en förberedelse för ett utmanade yrkesliv, vilket Irving med visst (kollegialt) motstånd kom att verka för. Irving bidrar i det fallet till en ny uppsättning av bedömningsgrundade specimen inom högre musikutbildning där parametrar som uttryck och kommunikativ förmåga (scenisk beredskap) bildar nya kriterier. Till dessa hör också det hierarkiska förhållandet mellan ackompanjatör och sångare där Ericson-Roos informanter vittnar om för dem och för sångkonsten välgörande perspektiv.

Enligt Ericson-Roos intar Irving en viktig plats när det gäller den nutida musikens berättigande. Förmågan att till en publik introducera det nya, icke välkända fordrar något extra där Irvings unicitet ger sig tillkänna. Det är i detta musikaliska landskap Irving navigerar sedan hon kommit på kant med etablissemanget i kulturpolitiskt känsliga frågor. Cirkeln sluts när Irving, efter år av tunga, administrativa uppdrag inom ett musiksverige i förändring, konstaterar att det är i pedagogiken hon hör hemma. Med ett patos för undervisning står Irving på stadig grund i såväl det teoretiska som det praktiska hantverket.

Jag vill sammanfattningsvis ge en eloge till Ericson-Roos för en välskriven och läsvärd bok om ett av de mest intressanta nedslagen i svenskt musikliv under 1900-talets andra hälft. Ericson-Roos bidrar i detta avseende till en heltäckande beskrivning av hur en sångerska och pedagog med icke-svensk bakgrund bidragit till det svenska konstmusikaliska fältets självförståelse.

Utifrånperspektivets värde och Irvings förmåga att utforska identiteten hos, och i samarbete med, det svenska musikfältet, gör henne till en av den svenska musikundervisningspraktikens mest intressanta personer. Här har Irvings och Ericson-Roos kompetenser förenats på ett lyckosamt vis.

Juvas Marianne Liljas

Referens
Gadamer, H.-G., 1997. Sanning och metod i urval. Urval, inledning och översättning av Arne Melberg. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.