STM-Online
STM-Online vol. 8 (2005)
Lars Lilliestam

Vad gör vi med musikvetenskapen?

Lars Lilliestam

[1]
Med den här artikeln vill jag väcka några frågor om det ämne vi ägnar oss åt och brinner för och om humaniora i allmänhet. I korthet: jag är bekymrad över musikvetenskapens ställning och inriktning och vill få igång en kritisk diskussion om detta. I texten som följer finns fler frågor än svar. Jag är förvisso inte ensam om att ha kritiska funderingar om ämnet, men någon stor eller öppen diskussion har inte kommit till stånd, trots att exempelvis den senaste ämneskonferensen i Stockholm i juni 2004 visade att det finns fler brännande frågor än någonsin att debattera. Jag tror att det diskuteras mycket bland musikforskare överallt, men det mesta stannar utanför offentligheten.

Hur är läget?
Musikvetenskap framstår idag som ett ganska obetydligt ämne i humanioras utkant, ett ämne som i alltför hög grad vänder ryggen åt samtiden (≈ de senaste 100 årens musik), som vänder sig inåt och bakåt och som inte bryr sig särskilt mycket om det som pågår runt om i dagens musikliv. Musikvetenskap är ett ämne som sitter fast i gamla traditioner och tankemodeller.

Och detta i en tid så turbulent som vår, med kraftiga samhälleliga och kulturella omvälvningar. Detta i en tid när genomgripande förändringar sker när det gäller användning av musik, musikvanor och värderingar, vad musik betyder i människors liv, hur musik skapas och distribueras. Detta i en tid när människors musikintresse enligt samstämmiga undersökningar är mycket stort, och musik förekommer i samband med de flesta situationer av mänskligt liv. Hur kan det komma sig att musikvetenskapen är så marginaliserad när musik uppfyller världen?

Jag efterlyser därför en engagerad nutidsanpassad forskning kring dagens musik och dess betydelse och en musikforskning som angår fler än andra musikvetare.

Varför sysslar vi med musikvetenskap? Vem vill läsa den forskning vi gör och vem har nytta av den? Hur ser egentligen vår självbild som musikforskare och vårt självförtroende ut? Vad tror vi att vi kan bidra med?

Jag måste erkänna att jag blir betänksam när en av ämnets ledande företrädare på frågan ”hur många tror du det är som läser det du skriver inom ditt forskningsområde?” uppenbarligen utan ironi kan svara att ”ja, det är en tre-fyra stycken, kanske fem”. Frågan är hur många utanför ämnets värld (den så kallade breda allmänheten, journalister, forskare inom andra discipliner, samhällsplanerare etc.) som bryr sig om vad som händer inom musikvetenskapen? Vad är deras uppfattning om vad musikvetare kan bidra med? Min erfarenhet är att forskare inom andra fält ibland har stora förväntningar på musikforskare men ofta blir förvånade över att vi inte ägnar oss mer åt samtida frågor och problem.

När man tvingas förklara vad en musikvetare gör möts man ofta av frågor som ”kan man verkligen forska om musik, vad gör man då?”. Många verkar fortfarande tro att musikvetenskapen bara sysslar med så kallad klassisk musik. Ämnet har i mångas ögon en aura av mystik och svårgripbarhet, och i tv har vi sett sketcher med nidbilder av excentriska musikforskare.

Vi borde ha en massa att säga, vi borde kunna svara på alla de frågor vi får från musikintresserade journalister, skolelever, studenter och allmänhet. Visst kan vi i många fall leverera ett svar, men det är alltför vanligt att vi tvingas säga att ”ingen har forskat om det”. Det finns enorma hål av okunskap kring musik, och det gäller inte minst de musikformer som angår flest människor. På göteborgsinstitutionen brukar vi fråga nyblivna studenter om vilka frågor och ämnen de är speciellt intresserade av, och då nämns ofta områden som användning av musik, musikens effekter, vad som kännetecknar olika typer av musik, smak och värderingar, musik och kommersialism, musiksociologiska och musikpedagogiska spörsmål.

När det gäller samtidsfrågor om musik finner man ofta svar i eller hjälp från forskning inom helt andra ämnen än musikvetenskap. Musikexporten har belysts av ekonomer. Vad säger musikvetarna? Hur människor använder musik och hur musikvanor förändras på senare år har diskuterats av sociologer, etnologer och mediaforskare (bland andra). Vad säger musikvetarna? Detta betyder inte att det inte görs bra och relevant musikforskning inom dessa områden. Det gör det. Men det borde göras väldigt mycket mer, inte minst för att frågorna ska bli belysta ur ett musikvetenskapligt perspektiv.

Vi måste enligt min mening också bli bättre på att föra ut vår kunskap på ett enkelt språk så att den blir tillgänglig och användbar för fler. Musikvetenskapliga framställningar är , som Even Ruud påpekat, alltför ofta ”ugjennomtrengelige for utenforstående. Resultatet er at musikkvitenskapen isoleres som humanistisk disciplin” (Berkaak – Ruud 1992 s. 209). Många av våra texter måste ”översättas” och tolkas för att bli förståeliga för andra än fackfolk. Detta är säkert en anledning till att musikvetenskaplig forskning inte kommer till ett mer allmänt bruk. Vi måste tydligare skilja på ett inomvetenskapligt analytiskt perspektiv och ett vardagligt lyssnar- och användarperspektiv hos icke musikvetare.

Det brukar sägas att den enda verksamhet som är specifik för musikvetenskap och som vi ska vara bäst på är musikteori och musikanalys. Men vilken musikanalys? Vi behöver utveckla verktyg för att göra mer subtila och ”verklighetsnära” analyser av musik, inte minst av ”populärmusik” av olika slag. Musikanalys är inte en autonom verksamhet som är till för sin egen skull. Den ska givetvis användas som ett verktyg för att belysa och svara på övergripande frågor om musikaliska språk och uttryck och deras relation till kulturen i stort.

Vem blir för övrigt musikforskare? Musikforskare är vanligtvis människor med ett extra starkt intresse för musik (Forsberg 1999), och det är nog i sin ordning. Men man måste också fråga sig vilken musik man har som bakgrund och utgångspunkt. Om man kommer från en bakgrund där man skolats in i olika ”smala” musikgenrer eller genrer med högt kulturellt kapital (som nutida konstmusik, klassisk musik, jazz, folkmusik, vissa subkulturella rockstilar) kanske man har svårt att förstå populära men statusmässigt ”lägre” genrer (som dansband, schlager, mainstream-rock, ”listmusik”). Därmed får man som musikvetare lätt ett perspektiv på musik som skiljer sig från majoriteten av människor. Ämnets rötter i en musikalisk konservatorietradition kan också bidra till detta. Det är kanske inte heller enbart av godo om man är en praktiskt utövande musiker och vill forska om sin egen favoritmusik och har sina perspektiv i hög grad från denna. I sämsta fall kan man bli apologet för en viss typ av musik.

Jag menar att morgondagens musikvetare förvisso kan vara utövande musiker (och nog bör vara det), men man måste framförallt vara en nyfiken, bred och vidsynt humanist med mer fokus på musik som ett mänskligt kulturellt och socialt fenomen än på inommusikaliska problem. Det är också viktigt att alla sorters musik måste ligga inom musikvetenskapens fält och därmed kunna studeras!

En annan fråga är hur musikforskare väljer avhandlingsämnen? Jag har hört fler än en ämneskollega avslöja mellan skål och vägg att man inte skrivit sin avhandling om det ämne man egentligen velat behandla utan valt vad man sett som ett karriärmässigt mer gångbart ämne.

Man kan även fråga sig hur väl innehållet i STM speglar svenska musikforskares intressen? Om man jämför exempelvis innehållet i de stora artiklarna och i referaten av C- och D-uppsatser i de fem senaste årgångarna av STM blir bilderna av ämnet musikvetenskap mycket olika. Uppsatserna är i mycket högre grad än artiklarna inriktade mot samtida populära musikformer och artister (från Lasse Dahlqvist till hard core), musiksociologi och musikpedagogik. Inte en enda stor artikel handlar om någon form av nutida ”populärmusik”, fyra handlar om musiksociologi i bred bemärkelse, fem om konstmusik. (En exakt statistik är svår att göra eftersom artiklarnas och referatens ämnestematik kan kodas på olika sätt, men bara en hastig titt i innehållsförteckningarna visar på olikheterna i tematiken.) Beror dessa olikheter på skillnader i intresseinriktning mellan etablerade musikforskare och unga studenter? Varför uppstår i så fall den? Vilka studenter med vilka intressen söker överhuvudtaget till forskarutbildning och vilka kommer in?

När det gäller forskning i till exempel medicin, naturvetenskap och teknik ser man ofta mer eller mindre tydliga resultat som bidrar till att underlätta och förbättra människors liv. Det är vanligt att man arbetar i projekt och i grupper i syfte att samla krafter och kompetenser för att lösa eller belysa ett speciellt problem. Humanistiska forskare och inte minst musikforskare är alltför ofta ensamvargar som drivs av ett starkt personligt intresse, men som kanske har svårt att sätta in sin forskning i ett större sammanhang. Desto viktigare då att jag tar ansvar för vad jag gör och vad jag får avlöning för och funderar en extra gång över på vilka sätt min forskning bidrar till att göra livet bättre eller ökar förståelsen för människan som kulturvarelse.

[2] Omprövningar
Omprövningar av ämnet pågår på flera plan. En viktig fråga är till exempel vad en grundkurs i musikvetenskap ska innehålla? Krisen är stor inte minst när det gäller musikhistoria. Vilken sorts musikhistoria ska vi undervisa i? Det finns en stor diskrepans mellan läroböckernas och handböckernas sätt att beskriva musikhistorien och de sätt många av oss vill undervisa på. Det behöver med andra ord skrivas nya läroböcker anpassade till moderna synsätt i vår tid.

Situationen blir inte bättre av att musikhistoria har reducerats så kraftigt att ämnet i praktiken nästan försvunnit på inriktningen musik på den nya lärarutbildningen. På grund- och gymnasieskolan är musikhistoria numera ofta liktydigt med rockhistoria, i bästa fall med smärre utblickar till andra musikformer.

Vi ser också problem med förkunskaper i musikteori och notläsning hos unga aspirerande musikvetenskapsstudenter. Somliga är mycket duktiga i musikteori med gedigen bakgrund från musikgymnasier och folkhögskolor, andra är gehörsmusiker med begränsade kunskaper i traditionell musikteori och notläsning. Skillnaderna i förkunskaper inom en grupp studenter är idag större än tidigare. Klassisk och modernistisk musik är för det stora flertalet okända territorier. Å andra sidan är studenterna ofta breda, toleranta, nyfikna och öppna och har inte sällan djupa kunskaper i genrer som tidigare inte ingått i den musikhistoriska kanon, exempelvis olika former av rockmusik, hiphop, världsmusik, filmmusik, improvisationsmusik.

Om musikvetenskap ska ha en relevans och framöver kunna locka begåvade och intresserade studenter måste ämnet förändras med tiden, och med avnämarnas behov och intressen – vilka de nu kan tänkas vara. Vad är egentligen relevant musikvetenskaplig kunskap för morgondagen? Det är en fråga som saknar självklara svar men som måste diskuteras. Måste alla läsa om ”allt” på den musikvetenskapliga menyn? Vilken kunskap kan göras valbar? Vi kan inte bara addera kunskapsfält – vi måste välja bort somliga och prioritera andra. Frågan är vilka?

Det är viktigt att vi som är nutida aktiva musikforskare och lärare har en gedigen kunskap om dagens verklighet för att våra studenter och doktorander ska stå rustade för att förstå både dagens musikvärld och morgondagens. Vi utbildar morgondagens musikforskare nu. Och det är inte så, som en företrädare för ämnet har hävdat, att vi har ”fel” studenter. Möjligen har studenterna ”fel” lärare.

Mitt i allt detta sker det också andra förändringar. Vi har ett krav på omorientering av forskarutbildningen inom ramen för den så kallade Bolognaprocessen. Musikvetenskap har under senare år etablerats på nya högskolor, låt vara än så länge i ganska liten skala. Vad betyder detta för de gamla institutionerna? I Göteborg är ämnet musikvetenskap sedan juli 2004 en del av en ny institution, Institutionen för kultur, estetik och medier, som också arbetar med bland annat film- och kulturvetenskap. Förhoppningsvis öppnas här möjligheter till att skapa nya kurser, kombinationer av inriktningar och gränsöverskridande samarbeten som kan vitalisera ämnet. En samtidsengagerad och tvärvetenskaplig musikvetenskap borde exempelvis ha en plats inom den nya lärarutbildningen.

Under senare år har vi sett en växande musikpedagogisk forskning på en del musikhögskolor. Hur ser vi på detta? Varför har musikpedagogik blivit ett ämne utanför den traditionella musikvetenskapen? Varför möts så sällan traditionella musikforskare och musikpedagogiska dito? Varför har vi inte gemensamma konferenser och andra mötesfora? På den musikpedagogiska konferensen i Örebro i oktober 2004 var vi bland femtiotalet deltagare fyra företrädare för ämnet musikvetenskap. Hur många musikpedagoger brukar vara med på musikvetenskapens konferenser ”Muskvetenskap idag”? Mycket få. Jag tror att vi skulle ha mycket att vinna på ett större utbyte. Sverige är för litet för att det ska finnas två så näraliggande ämnesinriktningar med så mycket gemensamt. Det krävs att vi musikvetare öppnar upp oss för den musikpedagogiska forskning som görs – och vice versa. Musikpedagogik är ett ganska nyetablerat ämne och en del avhandlingar synes mig brottas med problem som skulle vinna på en teoretiskt bredare belysning. Å andra sidan tar man gärna upp frågor som genererats direkt ur aktuell musikpedagogisk verksamhet – och det är inte det sämsta.

Det finns, som sagt, fler som är undrande inför musikvetenskapens läge. Inom amerikansk och engelsk musikvetenskap finns sedan länge en kritisk diskussion. I Sverige har på senare år både Olle Edström (1997, 2002) och Tobias Pettersson (2004) kritiserat den musikhistoriska kunskapssyn som format de flesta nu aktiva musikvetare.

Henrik Karlsson (2002) avlossade en skarp salva mot ämnet i ett inlägg på den nordiska musikforskarkongressen i Århus 2000. Någon offentlig debatt följde dock inte, förutom ett, mot Karlsson kritiskt, inlägg av Bo Marschner i STM 2004. Ansa Lønstrup (2003) i Danmark har också fört fram stark kritik mot hur musikvetenskapen ser ut idag. Karlssons och Lønstrups tankegångar är likartade och handlar bland annat om kritik mot humanistiska individuella projekt, fragmentisering av ämnet, avsaknad av genomtänkta strategier, vikande kvalitet i projektansökningar, ett sjunkande antal kvalificerade forskare etc. Forskare inom andra discipliner, som Sverker Sörlin (1998), har också riktat liknande kritik mot humaniora i allmänhet. Jag är faktiskt förvånad över att det är så tyst och att debatten inte rasar.

[3] Hur borde det vara?
Jag började läsa musikvetenskap 1973. Det var väldigt roligt, intressant och givande. Och viktigt. Att studera för Jan Ling innebar, som jag upplevde det, att man studerade människan genom att studera hennes musik. Ofta halkade vi på seminarier in på djupa frågeställningar om vad ”allting egentligen går ut på”.

Men även då fanns en frustration. Det fanns ju så mycket att utforska och så lite var gjort, det fanns så många frågor och så mycket kunskap saknades. Varför hade man inte forskat om det och det? Jag finner idag att många av de frågor vi ställde då har musikvetenskapen fortfarande inte brytt sig om, än mindre svarat på. Detta tyder på att traditionens makt är stark, och att det är svårt att etablera nya synsätt. Nya forskare faller med tiden lätt in i samma gamla tankebanor man själv är eller har varit kritisk emot.

Musikvetenskap framstod även då på 1970-talet för mig ibland som ett smalt och ”insnöat” ämne. Vem brydde sig om vad vi gjorde? Nåväl, vi fortsatte att kritiskt diskutera vad vi höll på med och svarade i praktik genom våra uppsatser och avhandlingar – ibland med bättre, ibland med sämre resultat.

Jag hade emellertid en övertygelse om att musikvetenskap faktiskt var viktigt och angeläget. Jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken att musikvetenskap, eller för den delen humaniora i allmänhet, skulle vara ett lyxämne, en tanke som jag ibland hört luftas av musikforskarkollegor. Fast det har hänt att jag börjat undra…

Jag vill inte att musikvetenskap ska vara ett litet och perifert ämne! Det finns som sagt ett mycket stort musikintresse bland allmänheten, och musikvetenskapen borde kunna ha en mycket starkare ställning än ämnet har. Vi har till stor del oss själva att skylla om vi upplevs som ointressanta och irrelevanta.

Jag är övertygad om att musikvetenskap måste och kan vara ett samtidsorienterat brett humanistiskt ämne. Det kan bli det genom att vi mycket mer ägnar oss åt musikformer som har en stor och bred publik, genom att vi forskar om hur och varför människor använder sig av musik i olika situationer, genom att vi forskar om musik och media, soundscape och ljudmiljöer. Andra viktiga områden är amatörmusicerande, hur musikpreferenser och smaker konstrueras och kombineras, hur människor tänker, talar och skriver om musik, hur musik värderas, vilka effekter musik kan ha, musik och hälsa, hur musik och identiteter hänger ihop. Vi behöver musikvetenskaplig forskning som knyter an till samhälls- och beteendevetenskaplig forskning om ”det moderna”. Vi behöver nya breda, kanske hellre kvalitativa än kvantitativa, undersökningar om hur musik- och kulturvanor förändras. Vi behöver forskning om musik och genus, om barn och musik, dansband, schlagers, rockmusik, musikfestivaler, musik och IT, dataspelsvärlden, filmmusik… Listan över fält där den musikvetenskapliga kunskapen och forskningen är angelägen men otillräcklig kan göras lång.

Musik är, som lingvisten S. I. Hayakawa en gång utryckte det, ”ett redskap för livet”. Ett studium av musik kan säga oss mycket om mänskliga beteenden i förändring, om värderingar, världsbilder och ideologier, drömmar och visioner. Om inte musikforskare bryr sig om och försöker förstå varför människor attraheras av exempelvis Christer Sjögren förstår de inte heller hur annan musik fungerar och vad som gör den attraktiv. En bra kulturpolitik måste genomsyras av förståelse för alla typer av kulturella yttringar.

Det är önskvärt att också vi arbetar tvärvetenskapligt och helst i projekt för att bearbeta större frågor. Henrik Karlsson (2002 s. 117) ifrågasatte om vi kan ha kvar principen om fritt val av avhandlings- och uppsatsämnen. Frågan är emellertid vem som i så fall ska vara ”forskningspolis”?

Jag är övertygad om att vi måste diskutera i termer av samhällsnytta, höja oss över horisonten av personliga soloprojekt och på allvar diskutera vilka problem och vilka typer av forskning som i dagens läge är mest angelägna, speciellt som konkurrensen om de krympande forskningsmedlen bara blir större.

Ytterligare en bra fråga är om vi kan få finansiering för våra väl genomtänkta och välformulerade projekt. Även finansiärerna av humanistisk forskning och de som bereder och bedömer ansökningarna måste tänka i nya banor. Vi måste vara mycket tydliga i våra framtida projektansökningar och argumentera väl för dem.

Idéhistorikern Sven-Erik Liedman menade i slutrapporten från projektet Humaniora på undantag 1978 att den enda verkliga nyttan man kan ha av humaniora är ”ideologisk”, och han förklarade:

med ideologisk användning menar jag här alla sätt att med forskning och forskningsresultat påverka människors föreställningar om världen, samhället, sig själva. (…) det är en historiskt sett normal och ofta mycket positiv användning av allt slags vetenskap. Jag påstår också att det är den enda nytta man kan ha av humanistisk forskning, att den ideologiska användningen närmare bestämt utgör den naturliga kontaktytan mellan samhället och humaniora och att en väsentlig anledning till humanioras kris ligger i att den ideologiska användningen håller på att förtvina. (Liedman 1978 s. 10).

Jag tror att Liedman har ännu mer rätt idag än då.

Jag avkräver inga storvulna program och heller inte att all musikvetenskaplig forskning måste vara omedelbart tillämpbar. Jag efterlyser däremot eftertanke och ärliga svar på de frågor som ställts. Vad vill jag med min forskning? På vilket sätt är den användbar? Vad är nyttan och relevansen av musikvetenskaplig forskning överhuvudtaget? På vilket sätt bidrar jag till ämnets utveckling och överlevnad? Har jag tänkt efter och svarat kan jag se både mig själv i spegeln och skattebetalarna i ögonen.

Jag vill ha reaktioner och svar på mina frågor, såväl medhåll som mothugg men framförallt konstruktiva förslag till strategier och lösningar. Var inte tyst utan debattera för att göra ämnet musikvetenskap bättre, mera angeläget och livskraftigt.

Referenser

Berkaak, Odd Are – Ruud, Even 1992. Den påbegynte virkelighet: Studier i samtidskultur. Oslo.

Edström, Olle 1997. ”Fr-a-g-me-n-ts – a discussion on the position of critical ethnomusicology in contemporary musicology”, i Svensk Tidskrift för Musikforskning 1997:1.

Edström, Olle 2002. En annan berättelse om den västerländska musikhistorien och det estetiska projektet. Göteborg.

Forsberg, Roland 1999. Musik som livsstil och vetenskap: Studerandes möte med universitetsämnet musikvetenskap. Diss. Uppsala.

Karlsson, Henrik 2002. ”Musikvetenskaplig förmedling”, i Holme Hansen, Thomas (red.) 13th Nordic Musicological Congress Aarhus 2000. Papers and abstracts. Århus.

Liedman, Sven-Erik 1978. ”Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. Kritiska och historiska perspektiv”, i Forser, Tomas (red.) Humaniora på undantag: Humanistiska forskningstraditioner i Sverige. Stockholm.

Lønstrup, Ansa 2003. ”Strategier i musikforskningen?”, i Danish Yearbook of Musicology vol 31, 2003.

Pettersson, Tobias 2004. De bildade männens Beethoven: Musikhistorisk kunskap och social formering i Sverige mellan 1850 och 1940. Diss. Göteborg.

Sörlin, Sverker 1998. ”Bryt den egna isoleringen!”, i Framtider nr 4, 1998.

©Lars Lilliestam, 2005

STM-Online vol. 8 (2005)
http://musikforskning.se/stmonline/vol_8

Webmaster: webmaster@musikforskning.se

ISSN: 1403-5715